Kvinnorna och staden – absolut sevärd

Kampkvinnan, musikproffset och Julitabon Marie Selander har gjort teater av Kerstin Ekmans romansvit om Katrineholm kring förra sekelskiftet. Jag och Helene var och såg den idag vid Lokstallarna inne i stan. Det finns mycket att säga men jag nöjer mig med den korta versionen: Den är mycket bra. Bitvis riktigt drabbande. 

Musiken är genomgående stark (skriven av Selander) och sångerna har en bärande roll i att föra berättelsen framåt. Pjäsen ger en nyttig påminnelse om vad fattigdom driver människor att göra och att fattigdomen alltid drabbat kvinnor och barn hårdast. Den spelas fram till den 22 juli. Det finns fortfarande bilkettter kvar till föreställningen 20 juli. Se den om du har möjlighet. 
Kuriosa: Marie Selander är mamma till Jouni Haapala trummisen i De lyckliga kompisarna. Pappa är Tuomo Haapala som spelar kontrabas i Kvinnorna och staden. 

Kuriosa 2: Micke Mårtensson som gör flera roller i Kvinnorna och staden (superproffsig) är uppvuxen i Julita, sjöng länge i dansbandet Highlights och blev viral 2016 efter att ha skrivit en inlägg om mäns hot om våld mot kvinnor. 



Så bra är Mikael Persbrandts memoarer

Att läsa en bok om Mikael Persbrandt är inget för vem som helst. Många tänker ”ännu en illa skriven sak om en känd person som vill komma ut som god” = tidsslöseri = det där lämnar jag åt andra. 

Men jag är svag för Mikael Persbrandt och att lyssna på han egen uppläsning har passat mig perfekt de senaste dagarna – som sällskap i verkstan, på springturerna och på tåget. 
Tre saker har slagit mig:
  1. Herrejävlar vad karln har jobbat. 
  2. Herrejävlar var karln har svinat. 
  3. Herrejävlar vad karln har mått dåligt. 

Det går upp och ner, upp och ner och när man tror att han verkligen nått botten, när han vadar i självförakt och skam på grund av alla människor han betett sig illa mot, ja då blir det ännu värre. 
Carl-Johan Vallgrens språk är enkelt och effektivt men då och då tar han mer färg och målar detaljerade beskrivningar av händelser och känslostämningar. 
Persbrandts inläsning är gripande och den som har minsta intresse av kändisvärlden runt de stora teatrarna och filminspelningarna får en del att gotta sig åt. Persbrandt är generös med namn. 
Men främst är boken en ärlig beskrivning av missbruk och psykisk sjukdom – och om konsten att med rätt hjälp resa sig på nio. 
När sista sidan är slut kan jag inte låta bli att tänka ”hoppas det håller mellan honom och Sanna Lundell, hoppas han fortsätter att vara en närvarande pappa, hoppas att han får hålla sig frisk”.

Jag tyckte om boken. Det känns rent ut sagt som att jag tycker om honom efter att ha läst den. 


Vad håller ni på med Sörmlandstrafiken? Vad f** har ni gjort med Husby?

Stolpen is back! I ny tappning. Seglen som skuggar utebordet är därmed uppe igen och säsongens första bygge är klart. Jag känner stor glädje just nu men den kan snabbt gå över till ilska. Om den nya stolpen visar sig vara lika klen som den gamla kommer jag inte att hålla igen. Att få upp de där seglen i en konstruktion som håller kommer att följa mig i graven är jag rädd. 

Men det tar vi då. Nu är nu och än så länge är det stadigt. 

** 
För övrigt tog jag och tvillingarna buss 414 in till Katrineholm idag för att klippa sonens hår samt inhandla nya springskor till dottern.  En sak störde mig. Stoffes gamla hållplats hade bytt namn från Husby till Huseby. Ett E mitt i alltihop. Helt utan anledning. Jag blev djupt störd av detta och måste söka svar på varför detta har hänt. Varför Sörmlandstrafiken? Varför detta idiotiska?

För inte kommer jag väl ihåg fel? Inte har väl hållplatsen hetat Huseby i alla tider? Det kan inte vara så. Det bara kan inte.