Varför har jag aldrig tidigare gått till en barberare?

Jag har cyklat förbi The gentlemens barbershop nästa varje sedan det öppnade på Hornsgatan för ungefär fyra månader sedan. Idag gick jag in. 

Bülent Gürkan som driver stället var en riktig trevlig och kunnig prick. Han klippte mig och trimmade mitt skägg. Det sistnämnda med både sax, maskin och kniv. Det fanns bara ett problem: det kittlades! Jag var tvungen att be honom avbryta flera gånger när han skulle fixa till skägget på halsen. Jag skrattade rakt ut! 

Det kändes lite awkward att be honom göra pauser för att jag skulle få skratta klart men han tyckte inte det var något särskilt och berättade om en släkting som kände likadant som jag, med skillnaden att det för honom var mustaschklippningen som kittlade värst.

So smooth

I det stora hela var det en mycket trevlig upplevelse. Och skägget, vad jämnt och fint det blev. Jag hade aldrig kunnat ansa det så. 

Bülent berättade att det är först på senaste fem åren ungefär som det funkar att jobba som enbart herrfrisör i Stockholm. Tidigare krävdes det att man skulle klara av att klippa damer också för att få jobb. Skäggmodet har ändrat på den saken. Men det lär dröja tills det är så vanligt, och billigt, som i Bülents forna hemland Turkiet. Där, berättade han, öppnar barberarna vid klockan 06. Dit kan män gå in på väg till jobbet, få en rakning och en kaffe för en relativt låg peng och samtidigt hinna snacka lite skit. Det låter ju fantastiskt trevligt. 



Blodmånen över skogen

Jag kom med tåget och gick bara in i torpet för att lämna ryggsäcken. Helene och barnen väntade nere vid sjön, redo för ett blood moon party, så jag hade bråttom. Jag längtade efter dem. Kvällen var varm och luften stod stilla, svetten klibbade på min rygg. För varje armtag jag tog omslöt mig vattnet med en smekning som för att skölja bort stressen från arbetsveckan. Plötsligt bytte himlen skepnad och drog igen sitt valv med mörka gardiner. Det mullrade. Vi hade hunnit äta maten men det kändes inte värt att invänta grannarna som sagt de skulle sluta upp för månspaningen.

Vi åkte hem till dem istället. 

Det var inte helt lätt att se månen. Vi tog alla barn med oss på grusvägen bakom det stora stallet och fick gå långt innan den dök upp. 

Men så kom den, strax ovanför skogen i sydost. Som en svagt rosaskimrande cirkel halvt täckt av moln. 

Drömmar om nya vägar

Skulle det gå att få ut mer av vardagen om man bodde på landet alltid? Den frågan kommer jag alltid att brottas med. Sannolikheten att den omsätts i praktiken bedömer jag som låg. Åtminstone de närmsta åren.