Ett kul simpass!

Jag var på min crawlkurs för andra gången i dag. Det var faktiskt skitkul. Jag blev trött i kroppen, kände att det mesta gick bättre än förra gången och fick beröm. Det var glädjande, för efter förra söndagen var jag skeptisk till upplägget. Vi körde sockerbiten (en längs benspark liggandes på mage, en på sidan, en på rygg, en på andra sidan - allt utan att använda armarna), undervattenssimning 25 meter samt träning i andning i jämn takt. 
Vi har egentligen inte börjat använda armarna än men när vi fick simma några längder på valfritt sätt passade jag på. Jag har ingen aning om hur ett perfekt armtag ska utföras med vinklar och allt men helt fel ute kan jag inte vara. För när jag efter lektionen frågade coach Micaela vad hon tyckte jag skulle träna på om jag drar och simmar något i veckan sa hon: "Du gör jättefina armar så ligg och nöt på det". 
Vilken grej! 
Nu känner jag peppen igen.

Gårdsloppis

Folket i bananhusen går ut på gården idag och kränger iväg en massa bra men använda grejer som inte längre behövs. Själv säljer jag två barnkullar för 50 spänn styck. Sjukt billigt. Men eftersom vi är på Södermalm är det ändå svårt att få iväg dem. Mitt i allt kommer kustbevakningen med ett stort skepp och spanar.

Aussie Gold Diggers

Det är fredag eftermiddag och middagen är handlad och ungarna är hämtade och den sista pingen i messengertråden på jobbet är besvarad. Det är som att dra ur en propp. Att få lägga sig ner och dåsa bort en stund är höjden av njutning. 

Idag satt jag i soffan framför tv:n en hel timme bara för att jag hade tid. Fastnade i en kanal som är en kopia av Discovery och tittade på Aussie Gold Diggers. Ett program om australiska guldletare. Upplägget var detsamma som Ice Road Truckers, Moonshiners eller något annat av de där nature reality-programmen och det funkar alldeles utmärkt. 

Blev själv lite sugen på att ta ett stort lån, köpa en dryblower och köra rakt ut i bushen med en baklastare. Eller inte. Jag skulle vara helt okej på att gå runt med metalldetektor men att svetsa ihop trasiga traktorer och laga sandrensarmaskiner, not so good. Och varmt är det. Typ 40 grader. 

Nej jag skiter i det.



Crawlkurs here I come

Imorgon ska jag börja på en crawlkurs! Det var efter sommarens swimrun med Daniel som jag fick feeling och drabbades av en längtan efter att kunna frisimma fort och långt. Så innan jag hann ånga mig hade jag tryckt på "bekräfta köp" och är nu anmäld till en åtta gånger lång simkurs i Polisens IF:s regi på Eriksdalsbadet. Det ska fan bli skitkul. Det var åratal sedan jag hade en stående tid för något som bara är mitt. Söndagkvällar är dessutom en mycket bra tid i en tajt familjevardag. Jag har till och med läst all info så långt i förväg att jag hunnit skaffa mig det jag behöver. Det vill säga badmössa, simglasögon och simfötter. Ja, man ska ha simfötter. 

---

I övrigt har jag sedan länge lämnat sommarens #torplife. Inte rent tidsmässigt, då handlar det bara om tre veckor, men mentalt. Efter två veckors jobb är det nu workmode som gäller. Så är det, vare sig jag vill eller inte. Apropå jobbet är det något annat nu än det var när jag lämnade i inför semester. Då var jag i huvudsak reporter, nu tillförordnad nyhetschef (en av flera). Det betyder att jag under ett par månader framåt har ansvaret för att sätta ihop smakfulla papperstidningar i Söderort  utöver att driva trafik till StockholmDirekt.se.

Det är ovant, ansträngande men också kul. Tack vare fantastiska kolleger är det betydligt lättare än vad jag trott. Big ups till alla er! 

---

Det ser tyvärr ut att dröja några helger innan jag kommer ut till torpet igen. Dels har vi en del inplanerade saker att göra här hemma framöver, dels saknar vi för närvarande bil. Jag och Helene avslutade nämligen årets #torplife med att smälla med ett rådjur eller om det var en hjort. På Hållstavägen i skyningen sa det bara "dunk" och så var halva fronten intryckt som en demolerad ölburk. Lyckligtvis blev det bara plåtskador så vi kunde köra hem men bilen är på verkstad ett tag till. Det stackars djuret såg vi inte röken av men det satt päls kvar på bilen. Vi ringde polisen och gjorde allt man skulle, knöt en plastpåse på närmsta stolpe och blev lovade att det skulle komma jägare och döda det förmodligen mycket skadade djuret. Vi var skakis när vi körde vidare men vi kom hem i alla fall. Barnen var inte med just då och lika bra var nog det.

---

Om bara några timmar ska jag gå upp igen så jag slutar nu. Jag har bestämt mig för att se McGregor – Mayweather och om jag ska klara det bör väl klockan ringa någon gång vid 04.15. Jag vet inte vem jag ska hålla på riktigt men underhållande lär det bli oavsett. Att döma av oddsen på Unibet vinner Mayweather.

Sleep tight.

På återhörande.

Det var skönt i vattnet och det var lugn i själen. Jag stannar lite vid det.

Det har gått två veckor sedan jag bloggade sist. Då var det några dagar kvar på semestern och jag var i Småland och klippte en häck.

Sedan dess har jag börjar jobba igen, ungarna är tillbaka i skolan och det vardagliga livet har rullat på i typ en vecka.

Det känns som det var längesedan jag var i Småland.

Tiden är märklig. Som en mystisk resväska. Varje dag fyller man den med saker där varje enskilt pryl har en konstig form vilket gör det svårt att stänga den. När locket väl är på ställer man in den i ett förråd – där det redan står tusentals likadana väskor i samma färg. Det går knappt att minnas vad man fyllde den senaste med. Innan man sätter igång dock kan det ofta kännas omöjligt. ”Inte en chans att jag får ner allt det där.”

Jag hade faktiskt en plan när jag hämtade barnen på skolan i dag. Gå hem och sätta fart på en gryta för att sedan springa ner till Årstaviken och ta ett dopp. Efteråt: hem till färdig middag. 

Och tänk. Det blev som jag planerat. Det var skönt i vattnet, barnen var glada (de fick till och med sig en kompis) och det var lugn i själen.

Jag stannar lite vid det. 


Klippte en häck i Småland och fyndade en boxartröja



För några dagar sedan fick jag en sådan där minnesbild på Facebook. Det var en selfie. Jag stod på svärmors tomt med en häcksax i handen. Idag gjorde samma sak. Det blev bra den här gången också. Och jag fick typ ett träningspass. Testa att stå på en stege och sträcka fram en elektrisk såg på raka armar och sedan göra en svepande rörelse. Det tar i axlarna kan jag säga. 
De fick jobba lite mer när jag tog ungarna ner till stranden. Vattnet var rekordvarmt så jag passade på att simma en bit. 
En ny tröja har jag skaffat också. En gammal härlig Everlast-tisha. Boxarmärket. Den kostade 10 kronor på Röda Korsets loppis. That's what I call a fynd. 
Imorgon drar jag och Helene till Stockholm. 
På måndag börjar det vanliga igen.  

Så var KK-Joggen – eller tack igen för draghjälpen Dala



Jag och master coach Daniel "Dala" Eriksson.  

Mattias och master coach Daniel "Dala" Eriksson. 

Tobbe

Malin. 

Plats 70. Observera lagnamnet. 

En av årets största begivenheter i Katrineholm heter KK-Joggen. En folkfest på stan mitt i Katrineholms-Veckan. Den här grejen var helt ointressant för mig som ung, jag menar fullkomligt ointressant. Men idag är det en helt rimlig grej att gilla. Eftersom jag som vuxen kommit att gilla att springa. 
Jag hade tänkt skippa loppet i år men eftersom vi inte lämnar torpet förrän imorgon efter frukost så tänkte jag om. 

KK-Joggen är en kvartsmara (10,549 km) och jag kom in på plats 70 på tiden 44.44. 
Det blev en mycket jobbig upplevelse. Första halvan av loppet var kul, resten en pina. Eftersom jag inte springer med egen klocka brukar jag förlita mig på kilometerskyltarna. Det är 7 kilometer kvar. Springer jag för fort? Det är bara två kilometer kvar. Borde jag öka tempot? Så där brukar jag hålla på. 

Idag såg jag inte en enda kilometer skylt under hela loppet. Det gjorde det extra svårt. Särskilt eftersom starten gick i ett rasande tempo. Efter typ halva loppet var jag rejält stum i benen. Lyckligtvis fanns Rasmus Oderud aka "Skyltmannen" längs banan och gjorde vad han kunde för att heja på. SVETT ÄR RÄTT stod det den här gången. Jag fick feeling och skrek tillbaka: "Skylta snabbare! Skylta snabbare!" Andra gången jag såg honom började han springa bredvid och tjoa allt vad kunde. Tack för det Rasmus, det behövdes. 

Den verkliga räddningen stod dock min teammate från i söndags för. Jag hörde honom komma ifatt mig vid cirka åtta kilometer (han hade klocka) och sedan var han vänlig nog att lägga sig bredvid mig och peppa mig att hålla farten trots att jag var rejält jävla trött. Jag fattar att han är en omtyckt coach och tränare. "Spring vidare du, jag pallar inte", flåsade jag. Men Dala bara "nej kom igen nu, du klarar det, kämpa på, det här är bra fart, vi kommer in under 45". Och det gjorde vi. På upploppet låg Dala strax efter mig men jag hade inte mage att springa i mål före honom så precis före mållinjen stannade jag upp och släppte förbi honom. Hon kom på plats 69 och plats 70. 
Tack för hjälpen Dala! Det var en stor lycka att komma fram. 

Före, under och efter loppet såg jag en hel del kända ansikten. Jenny från klassen på gymnasiet är numera ambulanssjukvårdare. Lars, vår lärare i samhällskunskap, stod i målfållan och delade ut bananpåsar helt utan entusiasm. Han kände varken igen mig eller Dala. Anette såg jag i publiken, liksom AnnaMarvinHanna, Jenny A och kommunalrådet Göran Dahlström. Evelina och Andreas såg jag också, med en massa barn i släptåg. 
Jag hälsade på massor av folk som var med på Katrineholm Swimrun och i målfållan träffade jag TobbeMattiasRoger och Malin. 
Stjärnkocken Tommy Myllymäki slog mig med exakt 30 sekunder. 

Tack för den här gången. Nu ska jag hem och träna inför Lidingöloppet.