Hade äran att prata lokaljournalistik med journalister från Kuba



Det har varit ett omväxlande dygn. Igår kväll satt vi på flygplatsen i Palma och tittade på Sverige-Schweiz och i morse stod jag på jobbet inför åtta kubanska journalister och pratade om fri press och lokaljournalistik. Ett besök arrangerat av människorättsorganisationen Civil Rights Defenders som min käre kusin Erik jobbar på. 


Det var väldigt roligt. De hade bra frågor och det blev en givande samtal om hur och varför vi jobbar som vi gör. Vad vi kan och inte kan publicera. De kubanska journalisterna jobbar under helt andra förutsättningar än vi. På Kuba råder inte pressfrihet och det är farligt att skriva och publicera sådant som staten inte gillar. 
Mötet var en nyttig påminnelse om hur lätt det är att jobba som journalist i en fri demokrati jämfört med Kuba som är en enpartistat utan fria och demokratiska val. 

Vägarna här... jisses vad nära det var


Idag var det nära att vi krockade. Inte på den kringelikrokiga vägen till stranden Formentor (vilken går upp för ett berg och nerför samma berg innan man är framme) utan på vår vanliga väg till villan. Den ser inte alls lika farlig ut som bergsvägen på grund av att den går på platt mark, men vissa bitar är den ännu smalare. I en av de värsta kurvorna mötte jag en ung man i typ en Berlingo som låg halvvägs ut i VÅRT körfält. Jag bara att styra undan så långt jag vågade utan att damma in i den stenmur som är byggd där vägrenar brukar finnas. Undermedvetet förberedde jag mig för det obehagliga ljudet av kaross mot sten. 
Det hördes aldrig. 
Varken han i Berlingo eller vi krockade. 
Jag hann bli riktigt rädd och körde resten av vägen hem ännu långsammare än vanligt och tänkte tacksamhetstankar över att alla klarade sig oskadda. 

Nu något annat. 

Bäst idag – topp tre

1. Att hänga på stranden med brorsan och hans familj. 

2. Servicen på Taburi i Port de Pollenca. Aldrig har fem rätter kommit ut så snabbt. Gott var det också. 

3. Havet. För varje dag som gått har jag steppat upp mitt crawl game. 

¡Bunyols! ¡Älska bunyols!

Bunyols. Skriver på le blogelito om detta goda.

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on

Inte mycket är bättre än grejer man kan äta. Och att äta nya grejer när man reser är det bästa av det bästa. Riktigt bra matminnen är något mycket större än bara själva ätandet, de kan få en att minna en hel serie av känslor, en stark upplevelse eller en hel resa. 

Idag åkte vi till den vackra lilla staden Pollenca och besökte söndagsmarknaden på torget. Jag passade på att köpa ensaimadas (fluffiga platta bullar med florsocker) samt en helt ny grej som jag aldrig tidigare hört talas om: bunyols. En mallorcansk donut gjord på potatis. Testa om du får chansen! Grymt gott. Mindre än en amerikansk variant och inte lika flottig (trots att den är friterad). 
Enligt paret som sålde bunyols i Pollenca består innehåller av enbart potatis men det verkar inte vara helt sant. Enligt de recept jag hittade på nätet ska smeten ha lite ägg, smör, vetemjöl och jäst utöver den mosade potatisen. 
Hur som helst var det gott. Och vi fick välja om det skulle vara socker på eller inte. Självklart, sa jag. 
Sex stycken kostade 2 euro. 
Bara langa upp plånboken direkt om du får chansen och inte är vegan.