Le Blog de

Andreas Jennische

Adhesives sista spelning någonsin – så blev det

Adhesive bjöd på fest i Katrineholm. Se film!

”Det här är ingen spelning, det är en klassåterträff”, var det någon som sa där på Safiren. En träffande beskrivning, även om långt ifrån alla gått ens i samma skola. Men i stort sett alla som var där har någon koppling till the great hardcore era of Katrineholm under andra hälften av 90-talet och en bit in på 00-talet. 

Och med great menas inte att den födde en massa band som tog sig ut i världen och blev stjärnor (Adhesive är ett av mycket få band från Katrineholm som gjorts sig ett namn utanför kommungränsen), utan att den där perioden innehöll så mycket glädje och fick en relativt stor grupp unga människor att vara kreativa och känna samhörighet i en stad där sådant gör skillnad. 

Hallå! Jag känner igen dig!

Jag har gott ansiktsminne och ägnade en lång stund där inne att gå runt och peka på människor från förr, gå fram och säga något i stil med ”hej, jag känner igen dig men jag vet inte vad du heter, jag tror du spelade en gång på vår festival Bossefestivalen, kan det stämma?”.
Det gjorde det oftast. 
En gång under kvällen högg jag tag i en kille med klassiskt dödsmetallutseende i tron att det var frontpersonen i det obskyra bandet Nypressad Fotjuice, men det var det inte. Efter en liten stund kom vi dock fram till att jag känner igen honom från att ha fixat ljud och annat på ett oräkneligt antal spelningar på Huset (RIP). 

Så där höll det på. Jag och Stoffe (som båda spelade i det usla men uppskattade bandet Apan Dog, som sedan blev bara Apan) hade det skojigt där på Memory Lane. Vi tjoade och hade oss med idel fina människor. En extra puss till Patrik och Evelina som styrde med välkomstfest. 

Men, det finns ett men. 
Även om jag fortfarande umgås med några av alla dessa fina människorna är de flesta mest som figurer ur min dåtid. Det hela ger mig blandade känslor. Jag gläds åt att minnas allt det roliga vi gjorde och den samhörighet som fanns runt den alternativa musiken. Samtidigt: Jag slås av tanken att vi alla som kommit hit önskat att tiden gjort ett hopp på riktigt, men snabbt insett att den inte gjort det den här gången heller. Det lämnar en känsla av ”jaha”. Lite tomhet sådär ni vet. Allt är trots allt bara vad det är, en gathering av medelåldersföräldrar i staden som vi hatar att älska för att se våra vänner ställa sig på scen en sista gång. Det kommer inte att bli en galen och spektakulär kväll. Det kommer inte att bjudas på några stora överraskningar. Vi kommer inte gå hem med en känsla av eufori. 

Adhesive levererade

Men hur blev kvällen då? Som helhet jättebra. Om inte euforisk så späckad trevligt. 
Spelningen likaså. Den var på allvar toppen.
Adhesive är ett band jag aldrig hade vett att uppskatta som jag borde ha gjort när det begav sig. Nu står Geir, Robert, Micke och Mattias där och levererar högkvalitativ och snabb hardcore punk i amerikanskt/tidigt Bad Religion-snitt. Det är lite synd att det ska krävas en sista spelning någonsin för att upptäcka det. 

Tack Adhesive! Tack för att ni gav en massa fina människor att samlas på samma ställe. 

HÄR KAN DU SE SLUTET PÅ SPELNINGEN