Jag hade förberett mig på att tappa kontrollen men så här... nej det var oväntat

Jag var faktiskt lite nervös tidigare i veckan. Skulle gästerna ha trevligt? Skulle de gilla upplägget? Skulle pappa bli glad? Skulle alltid fungera rent praktiskt? Har vi glömt något väsentligt?

Jag och mina systrar bestämde för cirka två månader sedan att att ordna fest för pappa på hans 70-årsdag – utan att säga något till honom och utan att dra in morsan. Det sistnämnda var viktigt. Om hon invigdes skulle det bli hon som fick dra det tunga lasset. 

WhatsApp-tråden som jag och syrrorna haft... ja det såg lite darrigt ut ett tag men så här en dag efteråt – vilken succé det blev. Så skönt. Allt blev bra. Och vi själva hann dessutom ha trevligt. 

Pappa blev rörd till tårar och gästerna tackade för en fantastisk fest. Själv bölade jag som ett barn när jag skulle hålla tal. Det bara knöt sig så fort jag ställde mig upp och tittade på pappa. Jag hade förberett mig på att tappa kontrollen men så här... nej det var oväntat. Fick hålla tag i stolsryggen framför mig och bara andas flera gånger. 

Jag förlorade en hel del retoriska poänger på vägen men tog igen det med desto mer känsla. Huvudpoängen gick fram tror jag. Av reaktionerna att döma var det ett lyckat tal. Jag kommer knappt ihåg något av det själv. 

Idag är jag helt slut. Och glad. Utöver festen med allt som hör till så hann vi hänga några timmar på torpet också. Vi stannade till där idag på väg hem. Grillade, gungade, sågade ner några pinnar och satt i solen. Den värmde. Jag hade gjort mycket för att kunna checka ut från jobbet redan nu och bara stanna kvar.

#torplife will rise again!


views

Tags