När barnen är så stora att man kommer hem till det här

En kladdkaka med blåbärsgrädde, strössel och färska blåbär. Vad hände med de där två fyraåringarna som inte kunde något?
Det slår mig varje vecka nu att även de två minsta barnen börjar bli stora. Gånga helgen drog de ut själv på stan en stund, gick en lång promenad till Ringen för att handla. Åker enkla bussresor själva. Börjar bli om sig och kring sig på ett annat sätt. Åren bakåt börjar bli många. Det är nu väldigt längesedan jag var en person som inte hade barn. Vissa säger det är sorgligt när barnen blir stora. Det tycker inte jag. Det är roligt att se dem växa och utveckla som personer. Men det är sorgligt att ha missat tillfällen som aldrig kommer tillbaka, ibland känns det som att jag missat flera år – trots att jag varit med precis hela tiden. De första åren med tvillingarna var så intensiva att jag har svårt att minnas. Jag kan se bilder och veta att jag var där men utan att känna hur det var, lät och såg ut.
Det kanske är förträngning. Att så snabbt som möjligt glömma hur jobbig vissa perioder var för att orka blicka framåt. Fast å andra sidan, vad skulle vara dåligt med att minnas mer av hur krävande vissa perioder var? Det skulle väl knappast göra relationen till mina barn sämre?
Jag tänker ibland på vad mina barn kommer att få med sig från mig. Kommer de att kunna sätta fingret på något som liknar råd, motton eller eller livsåskådning? Jag är tveksam. Och det är okej. Så länge de minns mig som en pappa som var med och som brydde sig och som bidrog till att ingjuta god självkänsla så är jag nöjd. Det sista med att ingjuta god självkänsla har jag ingen aning om hur man gör. Men jag försöker ändå. Det känns inte som att det går åt fel håll i alla fall.
views

Tags