https://write.as/andreas/vi-jobbar-pa

I måndags uppmanades allas anställda på Bonnier News att jobba hemifrån.Det har gått förvånansvärt bra trots att jag inte har någon riktigt bra plats att sitta på. Helene och sextonåringen har varit risiga och hemma och igår kom även tvillingarna hem från skolan på grund av rossel i halsen. Det blir annorlunda att jobba hemifrån när lägenheten är full av folk. Det är då det blir sport på riktigt. Jag är inte jättebra på den grenen. Det hade varit lättare om jag haft mindre att göra på jobbet men just nu behöver jag verkligen jobba alla timmar för att saker och ting ska rulla på. Vi får se hur det blir nästa. Jag hoppas innerligt att den väntade vågen av nya fall i vården inte inträffar som befarat nu i helgen.

PS. Mer frekvent bloggande finns här, på den fina tjänsten Write.as ---> andreas 

När jag var barn bodde jag i ett hus på landet i Julita utanför Katrineholm. En mörk kväll med regn och blåst landade plötsligt en helikopter på vår tomt. Det var i slutet av 80-talet och jag minns att jag blev rädd av att se den där tingesten långsamt sänka sig ner mot gräsmattan. Det var något obehagligt med de starka lamporna, ljudet och de snurrande rotorbladen. Vi stod hela familjen vid fönstret och tittade när den tog mark. Den hade verkligen stannat hemma hos oss, en bit ifrån växthuset och svartvinbärsbuskarna. 

En kort stund senare knackade det på dörren. Jag minns inte vad som sades i detalj men föraren berättade att han varit på uppdrag i Norge (tror jag det var) där han använt helikoptern till att lyfta tunga saker vid något bygge (som jag kommer ihåg det). Mina föräldrar som alltid varit generösa med mat och husrum bjöd in honom, gav honom lite mat och körde honom till tågstationen i Katrineholm så att han kunde fortsätta sista biten hem utan helikopter. Den skulle han hämta senare. Kanske att han sov över. Det är oklart. Jag får be mamma och pappa fylla i luckorna. 

Jag skulle gärna komma i kontakt med den här mannen. Det vore roligt att kunna berätta historien till fullo. Få veta lite mer om varför han landat just hos oss och hur det gick sedan. Ringer det någon klocka hos någon när ni läser detta så får ni gärna hojta. Nästa gång jag träffar mina föräldrar ska jag fråga om jag kan få se de bilder som jag vet att de tog på helikoptern. Det kanske avslöjar något viktigt för folk som kan sina flygsaker. 

Det nya höghusbygget Strato vid Ringvägen på Södermalm har kommit ytterligare en bit på väg upp mot sina 19 våningar. Det är först nu när det blir tydligt hur stort huset kommer att bli. Mariaskolan, inte någon liten byggnad, kommer att framstå som en plutt när Strato är färdigt. Det blir spännande att följa hur det går med försäljningen.

Nej, jag tror inte det. Det är något fint med opeppade tonåringar, som inte vill följa med de tråkiga föräldrarna och syskonen för att göra något annat än det vanliga. Det minner om ens egna ungdom och allt som var viktigt för en då. Jag var likadan. Jag ville få bestämma själv över min tid, träffa mina vänner, ungås med en kärlek kanske. Eller bara vara ensam utan att bli störd. Jag ville ofta bara vara ensam utan att bli störd. Jag tänker på det här när jag sitter bredvid den tonåring jag och Helene har i vår familj, en mycket fin ung man, om än för tillfället väldigt opeppad. Vi sitter på ett tåg för några dagars familjeresa men han hade hellre gjort tusen andra grejer än just det här. Tänk själv, att behöva umgås med syskon och föräldrar på en liten yta i en stad som inte är hemma i flera dagar i rad – och vara nästan vuxen men utan den vuxnes rätt att själv bestämma.

Vi hade ett fint moment när vi klev på tåget förut. 

– Jag vet att du är opeppad men du får tänka att det hör till. Det hör till att du ska vara opeppad och inte vilja följa med och det hör till att vi ska tvinga dig att åka med, sa jag.

Då log han lite och svarade: 

– Jag vet.

Jag kan inte förstå varför jag inte lagt märke till detta förut. Södermalm har ju redan en guldbro!

Det är ljust när man knallar mot arbetsplatsen och det är fredag och i Tantolunden sitter denna lilla pärla till lapp för att göra starten på dagen ännu lite bättre. 

Okej, lite lismande är det ju och avsändaren är Pysslingen snarare än de enskilda barnen men ändå. Måste gillas. 

Egentligen ville jag bara ägna dagen åt läsning i vågrätt läge men solen sken och ungarna kom aldrig igång med något. Så jag reste mig och sa att de två yngre skulle följa med ut. Vi tog tunnelbanan till Rågsved. Stannade på Dimas i centrum och åt piroger till lunch. Ett tips. De kostar 25 kronor styck och är stora som en rejält stadig macka. Sedan promenerade vi mot Rågsveds naturreservat och graffitioasen Snösätragränd. Allén är ett enda stort utegalleri med gatukonst av vitt skilda karaktär. Ett mycket bra sätt att tillbringa en solig vårvintersöndag med barn. På några av de lite risigare och mindre tillgängliga väggarna i området pågick konstnärlig aktivitet av både barn och vuxna. Inspirerade av färg och form stannade vi till på Pen store på Hornsgatan på väg hem (ett tips även det, kanske en av stans trevligaste butiker).

Jag är vaken sedan två timmar men ligger kvar i sängen. Jag vill att min fru ska gå upp och fixa frukost idag men hon sover. Så det blir jag.

/

Amerikansk pannkakor kanske. Det gillar barnen. Och eftersom det tar tid känns det okej att frukosten dröjer ännu längre. Blir som brunch.

/

Det fanns en massa saker som jag inte tillät mig att gilla förr som jag inte kämpar emot längre. Jag hade så många larviga principer för mig själv. Outtalade kanske men bergfasta.

 Det största barnet fyllde 16 år igår. Det var alltså 14 år sedan jag träffade honom första gången. I efterhand känns det alltid som åren gått fort. Under tiden kan det vara annorlunda. Men nu är vi här med en nästan vuxen man i familjen. Det är en häftig känsla. Jag är tacksam över att få vara med.

Tårtan vi firade med bakade jag utifrån ett recept jag hittade här. Om du provar att göra samma skulle jag råda dig att dra på lite mer hallon och grädde i mellanlagren. Receptet för bottnarna var mycket enkelt och bra. Långt ifrån vegan dock på grund av väldigt många ägg.

Williams pub i Uppsala. I lördags kväll åkte jag dit för en utflykt på egen hand. Rockbandet Dimma stod på scen och det är inget man vill missa. Två tredjedelar Jennische och sjuttitalsrock på svenska. Tajtare än någonsin var det. Som bonus gjorde Slutna ögon sin första spelning någonsin och där råkade min före detta kolla Johanns brorsa vara med. Det blev en väldig massa hej och tjena och trevliga snack. Kusin Ulrik var också där och Sofia som jag inte sett på flera år. En fin kväll blev det, som fortsättning på en i övrigt bra lördag.

Tidigare under dagen hade jag nöjet att stöta ihop med Anders Sundström på Rosenlundsgatan. Han är numera en glad pensionär. Vi snackade om journalistiken på DN och Direktpress, om mitt nya jobb och lite allt möjligt. Det var fint att se honom.

När jag låg och slösurfade på mobilen i soffan återupptäckte jag Twitters livesändningsapp Periscope. Där finns en massa aktuella nyhetssändningar om Irankrisen till exempel. Jag ramlade in i den här där Joe Biden, vice president under Obama-åren tillika presidentkandidat inför valet i USA senare i år, pratar i nära 20 minuter om hur han ser på Trumps attack mot Iran och följderna den fått och kan tänkas få.

Se sändningen av @ABC: HAPPENING NOW: Joe Biden makes foreign policy statement amid escalating tensions with Iran.

https://www.pscp.tv/w/cOTvWTEwNjE5NzA3fDFtckdtcmtlWFJNSnmGmgR1tNLZpf5HNp-Kyfs4ti3gLqbkC1MNNWXChu7kIQ==

Jag har nu sett The Irishmen. Hade dålig koll på Hoffa-historien och började googla efteråt. Hittade den här mycket välresearchade artikeln om filmen och boken den baseras på. Ett tips:

https://slate.com/culture/2019/08/the-irishman-scorsese-netflix-movie-true-story-lies.html

Den är lång men värd att läsa i sin helhet om du så bara är måttligt intresserad av maffiahistoria eller av Scorseses och de Niros monstersatsning. Joe Pesci är för övrigt den bästa i hela filmen, som är en härlig och extremt snygg gubbfest. 

Första dagen på redaktionen 2020 var mycket stillsam. Bara jag och kollegan Anders. Eftersom vi inte börjar leverera som vanligt förrän nästa vecka är de här två dagarna vikta åt att göra det där som inte hanns med före helgerna. För mig har det betytt att klippa film i Premiere pro, ett program jag aldrig tidigare behövt använda. Jag har klippt en hel del enkla webbfilmer men då bara i mobilen eller med det browserbaserade programmet Qbrick. Det är betydligt enklare än Premiere pro. Men jag gör som vanligt när jag ska lära mig nytt, koncentrerar mig på de funktioner jag måste använda och låter resten komma med tiden. Tack och lov har filmsnillet Mattias gjort en mall som är hyfsat enkel att följa. Det blir habilt. Som vanligt kommer man på att det fattas en massa rörliga genrebilder när man väl ska klippa ihop materialet, men men, man lär sig som sagt.

Nu ska knyta löparskorna och springa hem. 

 Varför vet jag inte men plötsligt fick jag ett skav på vänster fot när jag sprang idag. Jag har använd samma skor alldeles för länge men har aldrig någonsin fått ont av dem. Och strumporna har heller aldrig strulat. Men i hålfoten var en elakt röd blemma när jag stannade till för att titta efter. Det hade inte gått hål, men nästan. Jag vill inte ha sår på fötterna. Man ska vara lite försiktig med det har jag lärt mig, det leder lätt till sepsis. Då jag inte springer omkring med plåster eller andra förband var jag tvungen att tänka ut något annat att skydda blemman med. Vitmossa! slog det mig. Det är vad Ronja Rövardotter använder när en häst blivit riven och visst är det vad John Wiseman skriver om i Överlevnadshandboken. Kanske inte. Men jag tog till det, och det funkade okej. Jag kunde i alla fall springa den återstående milen med det jag trodde var vitmossa nerkörd i strumpan utan att få något sår. (Det visade sig senare vara något annat men det återkommer jag till).

John Wiseman alltså. Min brorsa fick den där boken i födelsedag eller julklapp när han var som mest mottaglig och lusläste den. Själv läste jag den aldrig själv men han återberättade så mycket att det känns som jag gjort det. En sak minns jag på ett ungefär. Hur man ska göra om man försvunnen i naturen utan mat och hittar bär eller svamp man inte känner till. Då ska man ta ett bär eller en liten tugga av svampen och vänta i typ ett dygn eller så innan man äter något mer av det. Om man klarar så lång tid utan att må illa eller uppleva några andra obehagliga saker vet man att det åtminstone inte är dödligt i små doser.

John Wiseman har fått konkurrens på senare år. Den största utmanaren är nog Bear Grylls som gjort en jävla massa tv-program om hur man klarar svåra situationer och som nu släppt boken Så överlever du allt. Vårt stora barn fick den i julklapp. Jag har bara bläddrat i den men den verkar på alla sätt svinbra. Ett kapitel heter Så kör du helikopter. Ett annat Så överlever du en björnattack. Det är något annat än hotet från en liten blemma på vänster fot. Å andra sidan kan en sådan också bli dödlig om det leder till sepsis. 

Vad var det jag hade i strumpan om det inte var vitmossa? Jag fann svaret här. Vitmossa är mycket riktigt antiseptiskt men det jag hittade var så kallad fönsterlav. Den är inte antiseptisk, bara hård och stickig. Tur jag inte kände efter så noga. 

Observera att man inte får plocka lav och mossa hur som helst. Om jag tvingas försvara mitt agerande hänvisar jag till nödläge.

De senaste nätterna har jag sovit som en död i cirka nio-tio timmar i sträck. Jag har vaknat vid 10 och känt mig förstörd i kroppen. I morse vaknade jag tidigt helt av mig själv och det gjorde mig så glad att jag reste mig upp och gick ut och sprang istället för att somna om. Det var rätt beslut. Jag hann se några tidiga solstrålar och även om det var några minusgrader ute så var luften helt stilla och allt mycket krispigt och vackert. Jag sprang på grusväg, genom skogen och på asfalt. Ett lätt litet puder låg över vägen på väg tillbaka mot Hovmantorp. Jag kom hem lagom till frukost. Ovanligt pigg.

 Är på julturné och på det stora hela går det bra. Just nu sitter hela familjen i bilen på väg till svärmor i Hovmantorp och jag fördriver tiden i baksätet genom att skriva det här. Det är satans mörkt ute och nästan ingen trafik. Det råder apokalyptisk stämning utanför de stora vägarna. 

Min vän Patrik har gått och köpt hus i Katrineholm, bara två kvarter från mina föräldrar dessutom, så jag och Helene passade på att titta in och säga hej innan vi gick all in på julafton hemma hos mamma och pappa. Den motsvarade förväntningarna.

Igår var vi förbi torpet och tog upp båten, en syssla vi försummat under hösten. Det låg tjock dimma över sjön och båten var full med vatten. Det krävdes en god stund av ösande och tricksande för att få ut allt. Men det var skönt att vara utomhus och jag och Hedda rodde en liten bit när vi ändå var där.

Sedan åkte vi vidare i socknen och hälsade på en nyseparerad vän. Vi fikade en stund, pratade om livets snabba vändningar och människor som tappar greppet. Det var fint att träffas.

I morse rensade jag skallen och försökte jaga bort huvudvärken jag vaknade med genom att springa en sväng på naturstigen nere vid Näsnaren. Där var blött och långa bitar fick jag plumsa fram i decimeterhögt vatten. Spångarna var dränkta på sina håll och jag kom tillbaka med iskalla fötter och genomsura skor. Huvudvärken försvann tyvärr inte men jag blev på gott humör. Det blir alltid lättare att klara en dag i bilen efter att ha rört på sig innan.

Jag var nyligen på den officiella byggstarten (vilket såklart inte var den riktiga byggstarten, den skedde för flera år sedan) för det 19 våningar höga bostadshus som ska byggas vid Tobaksmonopolet på Södermalm. Nu börjar det sticka upp över marknivå. 

Du kan läsa mer om bygget här. Projektet heter Strato och är känt för att inte ha blivit överklagat under planprocessen. 

Artikeln publicerades i Direktpress-tidningarna år 2013 strax före jul och är ett stycke uppvisning i udda "journalistik". 

Oklar vinkel, extremt mycket överjobb och ett filmtillägg som är svårt att förklara. 

Kul? Ja extremt kul. Att få göra. Huruvida läsarna tyckte det var kul har jag mycket svårt att uttala mig om. 

Förra året blev det hela aktuellt igen då Ted Åströms lilla sångtrudelutt som han gjorde enkom för vår räkning (se klippet här nedanför) hamnade i en P4-special om jullåtar. 

Det var min tidigare kollega Joakim Vestlund som upptäckte det. 

https://www.facebook.com/RonObvious/posts/10156226620596298

I radio beskrevs den som en reklamlåt för tidningsutdelare. Helt fel såklart. Jag blev så upprörd att jag mejlade redaktionen på P4 och sa som det var. Att det må vara ett konstigt inslag men att det är långt ifrån reklam. Även om jag inte tog upp saken med P4 så kan man  anklaga vårt knäck för en rad andra saker. Ineffektivitet till exempel. Det gjorde att jag fick redaktionens interna antipris för årets "mest jobb för minst effekt". Varför? Jag hade TVÅ eminenta fotografer (Andreas och Pi) med mig när vi åkte hem till Ted Åström för att intervjua honom om att han kanske eventuellt var Julbocken. Inte i proportion till klick, kommentarer eller andra glada tillrop. Där snackar vi inga mängder precis. Men filmen! Jävlar vad snygg den blev. 

Idén att göra Olyckan till Julbocken fick jag under något av alla spånmöten och Ted Åström hakade på. Jag hade till och med skrivit en liten text till honom som jag tyckte passade perfekt in på den gamla Olyckan-sången. Men det tyckte inte han. Ted gjorde som han ville och gick ut hårt på munspelet medan han gnäggande att han var getabock – helt utanför min text. En underbart skruvad stund. Jag älskar Ted Åström för att han var så bjussig. 

Allt det här började jag tänka på när Facebook påminde mig om att det var sex år sedan. En evighet och samtidigt alldeles nyss. 

Ytterstan en sak är värd att ta upp innan jag släpper detta för den här gången. Min dåvarande kollega Håkan Kjellgren lade stor möda och mycket arbetstid på att teckna en bild till artikeln om den hornbeklädde. Trots att vi var tre personer som gjorde jobbet varav två som jag nämnde var fotografer, så fanns inga stillbilder värda att dra hårt på. Då fick Håkan rycka ut och göra en mycket avancerad sammanslagning av mitt ansikte och en ja, julbocks ansikte. Herre vilken skicklig tecknare han är. 

Helsidan som den såg ut i papper:

Och förresten, efter att jag mejlade till P4 står det nu så här om programmet:

Fantastiska minnen. God jul(bock) på er alla. 

Jag plockar fram mitt gamla lösa tangentbord till mobilen för att skriva det här. Det går aldrig att få till helt rätt känsla genom att skriva på skärmen. I kombination med iA Writer = as good as it gets with this mobile setup.

Det har nu gått ett halvår sedan jag började på Fastighetsnytt och Byggindustrin, vissa saker har rullat bättre än andra men överlag tycker jag det går bra. Jag träffade en person i mediesvängen nyligen som sa att branschtidningar är som lokaltidningar, där målgruppen är tydligt avgränsad och där vissa nyheter blir nyheter enbart för att det rör en viss (marknads)plats. Det tyckte jag var bra sagt. Jag älskar lokaltidningar. Tankesättet att koppla ihop dem med det jag gör nu är en hjälp i sökandet efter rätt tonalitet och uttryck. Även om det dagliga betandet av pressmeddelanden kan kännas futtigt ger det faktiskt kunskap om branschen. Att kombinera ett sådant rajtande med uppföljande samtal och intervjuer är trots allt det mest effektiva sättet att hitta egna vinklar och samband.

Två dagar återstår på det här arbetsåret innan jag tar lite julledigt. Det känns välbehövligt. Tempot har varit högt och det kommer inte att vara lägre i januari. Jakten på nyheter, kul vinklar och nya läsare fortsätter 2020.

Lustigkurren som äger den här ljusblå BMW:n fick mig att hoppa högt när jag passerade tidigare ikväll. Rackarns vad rädd jag blev.

För cirka femton år sedan jobbade vi ihop en kort period på Katrineholms-Kuriren. Hon är också från Julita. Sedan dess kanske vi har stött på varandra någon gång men inte mer än så. I dag träffades vi böjda över varsin barnskridsko som behövde knytas på Östermalms IP. Jag var där med tvillingarna och hon var där med sina barn. Länge jobbade vi på varsin av lokaltidningarna i Stockholm. Hon på Mitt och jag på Direktpress. Nu är ingen av oss kvar. Och efter att ha pratat med henne en stund verkar hon ha hoppat av på grund av liknande skäl som jag. Det blir svårt att slita på med allt när tron på företaget och verksamhetens inriktning börjar svikta. 

Mer glädjande var att hon fortfarande jobbar med journalistik, som frilansande reporter med en bred palett av uppdragsgivare (eller snarare köpare). Sådant gör mig alltid glad, när duktiga journalister hittar nya bra sätt att fortsätta jobba med just journalistik. Vi enades om att lokaljournalistiken trots allt är något extra – och att den förtjänar det bästa. 

Tänk om den kunde nå en ny storhetstid istället för denna nedförsbacke som råder nu. 

Hade inte en aning om att Statens fastighetsverk gjorde tidning. Mycket fina bilder här. Gillade reportaget om Fredrik Blom, arkitekten som tydligen ritat Kastellet där jag var i fredags. Frågan är hur duktig han var i det fallet eftersom byggnaden dömdes ut som bostäder ganska kort tid efter att det byggdes med syfte att vara just bostädet. 

I fredags hade vi konferens i Kastellet på toppen av Kastellholmen. Jag har aldrig varit där tidigare så det var kul att få se hur där ser ut. Ungarna frågar alltid vad det är för något när vi åker förbi med Djurgårdsfärjan. En första upplaga byggdes i mycket enkelt uppförande på 1600-talet, som en entré till Stockholm. Att hissa flaggan var en viktig funktion. På 1700-talet byggdes en större variant som flög i luften då det blev något tjall i ammunitionsförrådet som låg här. Efter det byggdes dagens Kastellet. Det var tänkt som bostad åt personer inom försvaret men dömdes snabbt ut på grund av husets uselhet. Idag är det konferensanläggning. Näst längst upp finns ett trevligt runt rum med koppling till två stora terrasser på taket. Utsikten är magnifik. Allra längst upp finns ett litet torn med en flaggstång. Dit åker högvakten varje dag för att flagga. Traditionen återupptogs ganska nyligen tydligen. Den sista trånga trappan är full av militärt klotter. Förvånansvärt städat, inte en kuk någonstans. Istället är det efternamn, initialer, årtal och avdelningsnamn som finns inpräntade här. 

Äntligen kom solen fram. Vid lunch lyste den så starkt att jag var tvungen att kisa när jag tog en promenad i Fredhäll. 

På kvällen möttes jag av en snölykta vid Tanto. Ovanpå papperskorgen. Så bra.

En fin lördag med pepparkakshustävling, middag med vänner och vin.

Det är några intensiva veckor kvar fram till jul då mycket ska hinnas klart. För en liten stund sedan skrev jag äntligen färdigt en av de artiklar jag hela tiden blivit tvungen att skjuta på eftersom andra mer akuta grejer kommit före. Nu har jag bara en längre grej kvar att skriva innan julen och det känns helt lugnt. Det är reportage som det faktiskt ska bli kul att göra, som jag gärna lägger lite extra möda på. 

I övrigt har min egen produktion i veckan mest bestått av notiser och korta rajts. Men jag fick ett snack med Boverkets generaldirektör Anders Sjelvgren om deras stundande reformarbete och jag fick loss en liten fin fastighetsnyhet om en gammal gård som Stockholms stad ska sälja via bolaget Micasa. Båda har fått fin trafik. Sådant är alltid kul. 

Trevlig fredagkväll. Nu drar jag hem.