Snackar med en granne på gården. Han har en tydlig uppfattning. Mindfulness är bara trams, säger han och fortsätter. ”Det används av unga människor för att nå balans men problemet är att arbetslivet är för pressat. Det går inte att rätta till det med mindfulness. Man måste ändra något mer grundläggande.” Jag har aldrig försökt mig på mindfulness men jag tror det finns poänger. Jag tror dock att min granne har ännu mera rätt.

Det har varit några intensiva dagar med barn på torpet. De egna plus en. Jag har behövt vara fritidsledare. Som ensam vuxen blir man lite trött. Idag skapade jag en paus och sprang en runda. Eller rättare sagt, sprang tre korta rundor för att ungarna inte skulle vara ensamma så länge åt gången. Under den första hade jag sällskap av dottern på cykel, sedan tacklade hon av.

Det blev ett fantastisk skönt träningspass. Luften var lätt att andas och det var sol utan att vara för hett. Jag sprang på grusväg, genom en skog och ut på öppna odlingslandskap. Låren dunkade och endorfinerna sjöd i mig efteråt. Det slår alltid bättre när man längtat efter att springa. Efteråt duschade jag genom att skopa ljummet vatten ur en hink. Det var länge sedan jag kände mig så ren.

Jag har läst färdigt Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Den är suggestiv. Jag tyckte mycket om den. Det tar en liten stund att komma in i det korthuggna språket men sedan rullar det på som en vält och krossar allt. Det är effektivt. Och suggestivt. Den handlar om kvinnor och män, skadliga relationer. Om psykisk ohälsa och brusten kärlek. Om föräldraskap. Om klass. Om Simrishamn och Stockholm. Om samtiden. 

Det är tungt men där finns också visst hopp i allt det mörka. 

Jag rekommenderar varmt.

För vissa är det ingen grej alls att

1. såga ner ett träd på den egna tomten,

2. tänka ”hm, de här skulle kunna bli bra som nya grillplatsstockar på västra Sörmlands bästa strand”,

3. såga upp trädet på måfå i fyra perfekt långa bitar,

4. lägga stockarna på en släpkärra (som man självklart äger),

5. köra ner alltihop till stranden i sällskap av Tobbe och Anna (som förutseende skaffar okej från markägaren),

6. sågar till allt på plats med en osannolik  motorsågsprecision samt med bara lite bärhjälp från Tobbe, Åke (som råkade vara där) samt undertecknad och skapar en helt ny grillplats färdig på under timmen. 

Martin alltså. Vilken karl. 

Jag tog en likadan bild med hans egna kamera och sa åt honom att kan skulle skryta ordentligt men jag vet att det blir bättre om jag gör det åt honom. 

Framledes bör han lystra till alla följande namn:

Motorsågsmästaren, Grillplatsnestorn, Stockarnas överman. Eller något annat allmänt hyllande. 

Keep doing it

Foto: Ebba Johannesson

Read more

Lagom till sänggående igår kväll blev dottern magsjuk. Helene, min fru, var snäll och lät mig sova större delen av natten men på morgonkvisten fick jag byta av. Ingen kvalitetsnatt alltså. Men men, det har hänt förr. Och i slutändan är det inte en sådan sak det handlar om, utan månaderna fram tills nu. Och jag har inte tränar jättehårt direkt, det vore en lögn. Men jag är i hyfsad form så siktet är inställt på att ha kul. Om bara dottern får känna sig lite lugnare i magen snart kan jag börja se framemot dagens utmaning. 

Coach Dala var på plats utanför torpet tio minuter efter att jag meddelat att jag var redo för vårt genrep inför söndagens swimruntävling i Katrineholm. (Det finns kanske några få platser kvar! Anmälan stänger vid midnatt!). 

Behöver mer träning 

Det var genrep på banan i Katrineholm igår men varken jag eller min lagkamrat Daniel Eriksson kunde vara med. Vi konstaterade att vi får lita på vår oerhörda rutin (ett tidigare lopp). Planen är att vi ska trycka in ett eget genrep nere vid sjön i helgen. Det ordnar sig. 

Få testrundor

Antal gånger jag sprungit OCH simmat under samma träningspass sedan loppet för ett år sedan? Noll. Men å andra sidan har jag både sprungit och simmat var för sig en hel massa. Senast igår simmade jag på Eriksdalsbadet. Jag var trött redan innan så jag tryckte 3 gånger 400 meter och gick hem. Men det kändes helt okej. Dock köpte jag ett par öronproppar som jag lyckades slarva bort redan innan jag kom hem. Very annoying. Jag har blivit lite nojig för öronen eftersom jag allt som jag numera får en massa vatten i öronen efter varje pass som inte vill gå bort. Och det kan leda till tråkigheter. Två personer i min närhet har den här sommaren fått inflammationer i öronen på grund av just det där. Risken ökar också varma somrar som denna, då bakteriehalterna i vattnet blir fler. Jag får väl trycka in lite bomull i öronen på söndag.

Starten går klockan 14 och jag är otroligt pepp!

Startlistan finns här, lag nummer 10 är vad som gäller.

Jag har cyklat förbi The gentlemens barbershop nästa varje sedan det öppnade på Hornsgatan för ungefär fyra månader sedan. Idag gick jag in. 

Bülent Gürkan som driver stället var en riktig trevlig och kunnig prick. Han klippte mig och trimmade mitt skägg. Det sistnämnda med både sax, maskin och kniv. Det fanns bara ett problem: det kittlades! Jag var tvungen att be honom avbryta flera gånger när han skulle fixa till skägget på halsen. Jag skrattade rakt ut! 

Det kändes lite awkward att be honom göra pauser för att jag skulle få skratta klart men han tyckte inte det var något särskilt och berättade om en släkting som kände likadant som jag, med skillnaden att det för honom var mustaschklippningen som kittlade värst.

So smooth

I det stora hela var det en mycket trevlig upplevelse. Och skägget, vad jämnt och fint det blev. Jag hade aldrig kunnat ansa det så. 

Bülent berättade att det är först på senaste fem åren ungefär som det funkar att jobba som enbart herrfrisör i Stockholm. Tidigare krävdes det att man skulle klara av att klippa damer också för att få jobb. Skäggmodet har ändrat på den saken. Men det lär dröja tills det är så vanligt, och billigt, som i Bülents forna hemland Turkiet. Där, berättade han, öppnar barberarna vid klockan 06. Dit kan män gå in på väg till jobbet, få en rakning och en kaffe för en relativt låg peng och samtidigt hinna snacka lite skit. Det låter ju fantastiskt trevligt. 

Jag kom med tåget och gick bara in i torpet för att lämna ryggsäcken. Helene och barnen väntade nere vid sjön, redo för ett blood moon party, så jag hade bråttom. Jag längtade efter dem. Kvällen var varm och luften stod stilla, svetten klibbade på min rygg. För varje armtag jag tog omslöt mig vattnet med en smekning som för att skölja bort stressen från arbetsveckan. Plötsligt bytte himlen skepnad och drog igen sitt valv med mörka gardiner. Det mullrade. Vi hade hunnit äta maten men det kändes inte värt att invänta grannarna som sagt de skulle sluta upp för månspaningen.

Vi åkte hem till dem istället. 

Det var inte helt lätt att se månen. Vi tog alla barn med oss på grusvägen bakom det stora stallet och fick gå långt innan den dök upp. 

Men så kom den, strax ovanför skogen i sydost. Som en svagt rosaskimrande cirkel halvt täckt av moln. 

Skulle det gå att få ut mer av vardagen om man bodde på landet alltid? Den frågan kommer jag alltid att brottas med. Sannolikheten att den omsätts i praktiken bedömer jag som låg. Åtminstone de närmsta åren.

Varje arbetsdag cyklar jag genom Stockholm. Jag passerar Hornsgatan, Slussen, Slottet, Grand Hotel, Nybrokajen och Strandvägen. Platser fulla med liv och rörelse. Detta cyklande har givit stoff till massor av lokala nyheter för StockholmDirekt genom åren. Och till en massa bilder för privat bruk, av olika slag. Solnedgångar över Söderströmsbron (en av Stockholms mest fotograferade platser), klotter, rivningen av Slussen, bilar, cyklar och människor. Bilder av stadsliv kort sagt. Jag älskar sådana bilder. På Stadsmuseets fantastiska bilddatabank Stockholmskällan finns tusentals bilder på Stockholm genom historien. Vissa tagna redan i slutet på 1800-talet. Bilderna jag alltid funnit mest intressanta är de som visar vardagsögonblick på gator och torg. Kvinnan som står och väntar på bussen på ett regnigt Tegelbacken på 1950-talet. Gubbarna som spatserar fram längs Norr Mälarstrand iklädd rock och höga hattar. Parkeringen utanför Farsa centrum fylld med första generationens familjebilar. 

Blink blink klick klick 

500 meter gånger tre, med en kort kort vila mellan varje set. Det tog 36 minuter. Det säger mig ingenting men jag vet att det varken är helt uselt eller supersnabbt. Nu har jag i alla fall en tid att jämföra mig själv mot nästa gång. Jag har hur som helst aldrig simmat så koncentrerat som idag. Det var långt ifrån det roligaste jag gjort men om jag ska snabba upp mitt simmargame måste jag nöta längder. Det tar emot varje gång jag ska till Eriksdalsbadet, men väl på plats, ombytt och klar, då är det okej. Väl i vattnet finns ju inget annat att göra liksom. 50 meter år ena hållet, 50 meter åt andra. Det är den sämsta grejen med att simma. Det går inte att nominera med något annat. Ingen musik, inget prat, ingen distraktion. Utomhus i en sjö eller hav är det en upplevelse att simma. Då räcker det gott i sig självt. Men i en bassäng är det knappast att tala om något liknande. Det enda man ser är smuts på botten av bassängen. Men skam den som ger sig. No pain no gain har man ju lärt sig.

Jag har ändrat om lite igen, testar ett nytt av de inbyggda teman som Posthaven har att erbjuda. Det här är fult på ett bra sätt. Tror jag rullar med det ett tag.

Nu ska jag cykla till Eriksdalsbadet för att simma. Nöta längder. Men först ska jag gå till den här butiken, som jag till min glädje upptäckte ligger alldeles vid jobbet. 

Jag gjorde allt jag kunde för att förlänga helgen så mycket som möjligt. Lämnade jobbet tidigare i fredags och tog morgontåget tillbaka på måndagen. Det gör skillnad att slippa åka hem söndag kväll. Det blir en hel dag till med familjen. Hemresan i morse... mer om den strax.

Igår åkte vi på utflykt till Magda gård i Näshulta. En vacker gammal gård där ett ungt par föder upp rödkullor, en gammal svensk koras utan horn. Det är småskaligt och sympatiskt. Svårt att inte gilla även för mig, som inte äter kött. 

Träning med barn

Rap-Bella och jag, i dag! 

Nya fans

Det har gått några dagar sedan sist. Jag har ju blivit tvungen att åka ensam tillbaka till stan för att jobba när övriga familjen är kvar och krigar på med #torplife. Det tog emot som fan, men väl på plats är det ju liksom bara att kötta på. Och kollegerna är grymma, som vanligt. 

50-metersbassängen

Novis

Tre veckors jobb mitt i sommaren. Nu går det inte att hålla det ifrån sig längre för imorgon börjar det. 

Kampkvinnan, musikproffset och Julitabon Marie Selander har gjort teater av Kerstin Ekmans romansvit om Katrineholm kring förra sekelskiftet. Jag och Helene var och såg den idag vid Lokstallarna inne i stan. Det finns mycket att säga men jag nöjer mig med den korta versionen: Den är mycket bra. Bitvis riktigt drabbande. 

Att läsa en bok om Mikael Persbrandt är inget för vem som helst. Många tänker ”ännu en illa skriven sak om en känd person som vill komma ut som god” = tidsslöseri = det där lämnar jag åt andra. 

1. Herrejävlar vad karln har jobbat. 
2. Herrejävlar var karln har svinat. 
3. Herrejävlar vad karln har mått dåligt. 

Stolpen is back! I ny tappning. Seglen som skuggar utebordet är därmed uppe igen och säsongens första bygge är klart. Jag känner stor glädje just nu men den kan snabbt gå över till ilska. Om den nya stolpen visar sig vara lika klen som den gamla kommer jag inte att hålla igen. Att få upp de där seglen i en konstruktion som håller kommer att följa mig i graven är jag rädd. 

När jag handlade idag kom jag precis före stängning. Jag var sist ut ur butiken och på parkeringen såg det ut så här. Det var varmt och luften stod helt stilla framför den där gula väggen. Tillfället skickade mig tillbaka till tonåren och den där rena sommartristessen som uppstod ibland, när det inte hände något och man åkte moppe eller cykel ner till parkeringen vid den stängda affären för att det trots allt kändes som den rimligaste platsen att vara på för att inte missa om – OM – det mot förmodan skulle råka hända något. Det var andra tider med fast telefoni och pre-sociala medier. Man fick helt enkelt åka runt rent fysiskt för att hitta andra. Det var bra tider också. Man fick ta saken i egna händer. Anstränga sig. Samlas utanför Julitahallen för att smida gemensamma planer med sina lika sommartråkade vänner. Det lilla. Det förväntansfulla. Det är något fint i det där också.

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on Jul 10, 2018 at 2:32pm PDT

Vad har du för sådan här plats?

Jag lyssnar på Mikael Persbrandts Så som jag minns det. Han läser själv och det är fängslande. Jag återkommer med någon sorts recension när jag är klar. 

Fragment 

Färsking

Det är ovanligt lite folk vid västra Sörmlands bästa strand i år. Det är väl som vår vän Anna säger, att maj var så bra att folk redan tröttnat. Eller så är det sen semester som gäller för folk. Det känns lite så, som att allt är förskjutet på något vänster. Idag var det dock några kända ansikten som dök upp där nere vid beachen. Jag pratade en stund med en gammal bekant till familjen, alltid lika trevligt, och hon introducerade mig för sina sommargrannar. En liten familj som jag sett där på playan flera somrar i rad men aldrig lyckats placera in på någon adress. Nu vet jag var de bor. Vi hälsade och berättade som man gör om vilka arbeten vi ägnar oss åt när vi inte badar och lever livet som man vill. Det var trevligt hur som helst. Det har varit bra tempo hela dagen. Jag och Helene åkte in till Helvetet på Lövåsen i förmiddags och det var till och med trevligt. In och ut, bara det vi skulle ha. Sedan hem och packa lite matsäck och ner till sjön. Imorgon har vi det som behövs för att pyssla lite på tomten. Lagom. En sak i taget. Så man inte förtar sig. Det är ändå semester.

Skrivbordsarbete kan vara mycket stimulerande på många olika sätt men det är inte bra för den fysiska hälsan. Det är en av de bästa grejerna med att vara på semester här ute. Att det är så lätt – och faktiskt roligt – att röra på sig. Idag har jag sprungit en knapp mil, crawlat i sjön, spelat en match i storsonens och hans kompis påhittade basketvariant (på guppig gräsbevuxen grusväg med gamla bebisstolar som mål = kul) och knallat fram och tillbaka på tomten tusen gånger för att hämta något eller bara för att flytta på sig. Härligt. Det känns i kroppen när man går och lägger sig. Ett skönt surr i skelettet. 

Swimrun!