... jättevackra. Det är någonting med det där ljusrosa och vita snarare än formen. Hade varit bättre ljusbrunt trä eller till och med mörkt enfärgat tegel.
Nu har jag gjort två veckor som nyhetschef på Fastighetsnytt och Byggindustrin. Fast så mycket aktivt nyhetsarbete har det inte hunnit bli, än så länge har det mesta handlat om att förstå existerande rutiner och upplägg, sätta sig in i ansvars- och rollfördelning bland övriga på redaktionen och en väldig massa genomgångar av digitala verktyg. Eftersom jag är knuten till två olika publikationer behöver jag ha koll på två olika publiceringsverktyg för webben och för nyhetsbrev. Men det tar sig. Jag har väldigt mycket bättre koll nu än för bara en vecka sedan och det är ett bra klimat att kliva in i. Viljan finns att göra ännu bättre journalistik. Det är det viktigaste. Ofta går det att göra ganska stor skillnad med ganska små medel.
För egen del handlar mycket om att snabbt komma in i ämnet, få koll på personerna, förtagen och de hetaste frågorna för respektive bransch.
Ni som jobbar inom bygg- och fastighet får gärna tipsa mig! Om affärer, stadsutvecklingsprojekt, rekryteringar, goda exempel, intressanta historier, politiska beslut och allt annat som rör bygg- och fastighetsbranschen.
andreas.jennische@gmail.com
]]>... jättevackra. Det är någonting med det där ljusrosa och vita snarare än formen. Hade varit bättre ljusbrunt trä eller till och med mörkt enfärgat tegel.
Det har hänt flera gånger, att jag ser personer i verkligheten som jag tidigare bara sett på bild via deras Twitterkonton. Jag har bra ansiktsminne på det sättet. Men det är inte alltid den andra personen känner igen mig tror jag och det är sällan det händer något mer vid de där tillfällena än att jag tyst för mig själv konstaterar att "där var hen från Twitter". Idag blev det lite annorlunda. Under min lunch fick jag ett direktmeddelande från en person som sett att jag nu jobbar i Bonnierkomplexet i Marieberg och som skrev "jag började också i måndags, jag tror vi sitter nära varandra, ska vi käka lunch någon dag?". Självklart svarade jag. Sedan gick jag ut på en lunchpromenad och vem möter jag nere i receptionen – the Twitterperson som nyss hört av sig!
Kul när Twitter förenar.
Vilken fantastiskt fin sistadag på kortsemestern. Solen har strålat hela dagen och jag hann gräva ett grönsaksland, springa över fälten och bada i sjön innan vi drog hem till Tanto igen.
Imorgon börjar allvaret. Då kliver jag in på Bonnierkomplexet på Marieberg och börjar min tjänst på Fastighetsnytt och Byggindustrin.
Det ska bli väldigt roligt. Jag hoppas att alla i mina nätverk som har bra tips hör av sig till mig. Konkurrensen är hård och om man inte är bäst, jag då är man sämre.
Jag fick den i lådan i helgen. Den är alltså tillbaka på Södermalm.
Käkade lunch på Playhouse i City idag. Jag var där med Erik. Vi hade ett trevligt samtal och rörde oss fritt över ämnena.
Några timmar senare tog jag och barnen bilen till landet. Helene kom efter med tåg.
Underbart. Så här glad blev min dotter:
Packade simväskan efter frukost och tog cykeln mot Eriksdalsbadet. Jag hann knappt börja trampa ordentligt förrän jag stötte ihop med en före detta kollega. Hen berättade om Metro. Om hur alla anställda bara två veckor före det stora beskedet om rekonstruktion fått gå på stor konferens på Berns där ägaren Ager-Hansen pratat i två timmar (!) om Metros betydelse och om vikten av print.
Kort därefter blev enligt min före detta kolla tre personer från redaktionen uppsagda. De fick gå på dagen!
Jag undrade lite försiktigt vem som egentligen får nya pappers-Metro. Enligt vad som sagts i branschpress skulle första numret delas ut till alla hushåll på Södermalm. Men ingen av alla Söderbor jag känner fick det numret. Och nummer två delas ut på Östermalm efter vad jag förstår.
Min före detta kollega var också undrande till utdelningen.
För alla Metro-anställdas skull önskar jag att det går bra.
***
Simningen gick bättre än häromdagen. Jag hann köra 1200 meter precis innan det började regna.
***
Ihållande regn och dåliga kläder fick mig att ta tuben till Odenplan och Stadsbiblioteket. Där satt jag och läste i två timmar. Det gav mig en stark känsla av lyx. Dessutom: research inför mitt snara återinträde i arbetslivet. Yay!
Som ni ser fungerar inte min vanliga adress som den ska. Jag har försökt att få tag på supporten hos @Posthaven sedan igår men har inte hört ett ord. Tydligen är det fel på alla så kallade custom-adresser vilket gör att jag just nu får använda den gamla ajx.posthaven.com. Detta är ett mycket störigt problem som innebär att alla delade länkar till bloggen nu är brutna.
Fler än jag är irriterade.
Posthaven was up for a bit. Down again. Not looking good. Will probably have to start looking for new hosting. 😞
— Jason 🤔 (@upinthisbrain) May 21, 2019
Hey, @posthaven, I know you haven't tweeted since 2017 -- but a status page for your services might go a long way to keep people informed.
— Shane Birley (@shanebee) May 22, 2019
Det är extra beklämmande att detta drabbar Posthaven, vars enda löfte till användarna att de ska leverera en tjänst som håller för evigt.
Jag ger det någon dag till annars får jag överväga att flytta bloggandet någon annanstans.
Uppdatering från grundaren:
Investigating
— Garry() (@garrytan) May 22, 2019
Uppdatering från mig:
Nu funkar det igen!
Jag åkte direkt efter att ungarna gått till skolan. Var där före 10. Ägnade flera timmar åt att klippa gräs, räfsa upp gräsklippet och lägga på grönsakslandet och trimma ner kärsängen bakom syrénhäcken. Jag passade på att gräva upp den sista biten av en gammal rabatt också. Sedan promenerade jag ner till västra Sörmlands bästa strand (men vad ledsen jag blev av att se skogsgallringen på nära håll) och tog ett dopp. En fantastiskt fin dag.
Herreminje vad dålig simform jag är i, konstaterade jag efter bara några hundra meter i bassängen. Jag har njutit av att vara ledig när alla andra jobbar och går i skolan idag och för att få maximalt ut av dagen gick jag upp precis som vanligt för att få iväg alla barn. Istället för att fortsätta till jobbet åkte jag till Eriksdalsbadet, en plats jag totalnegligerat hela vintersäsongen trots att jag älskar att simma. Dagen till ära var det premiär för utebadet! Solen sken och det var bara några få andra som var på plats så jag hade en utmärkt stund med badmössan. Allt var toppen utom min simstyrka. Jag var tvungen att dela upp kilometern jag bestämt mig för att göra i många delar för att orka. Det märktes att jag inte upprätthållit simningen under vintern. Jag får gå tillbaka snart och bättra på den.
Efteråt blev jag intervjuad av Lucas de Vivo på Medievärlden om mitt nya jobb. Det är nyttigt att som journalist själv bli intervjuad. Det ger perspektiv på hur det låter från andra sidan telefonlinjen.
På väg hem satte jag mig på nya stället The Park i hörnet Rosenlundsgatan/Magnus Ladulåsgatan och skrev en timme. Kopplade telefonen till ett bärbart tangentbord och bara skrev för nöjes skull. Kanske går det att använda någon dag. Kanske inte. Oavsett var det en bra stund.
]]>
Igår gjorde jag min sista dag på Direktpress där jag klev in som vikarie 2006 och där jag efter några ut- och inhopp fastnade 2010. Sedan dess har jag jobbat som reporter, redaktör och nu mot slutet som tf redaktionschef. Det har varit en fantastisk resa. Redaktionen har utvecklats, produkterna har utvecklats och inte minst jag själv har utvecklats. Utöver det som hänt rent yrkesmässigt har jag fått vänner för livet. Jag har ju till och med träffat min fru på jobbet, chefredaktörernas chefredaktör Helene Claesson Jennische.
Att bli avtackad igår var en mycket omvälvande och fin upplevelse. Jag blev visad så mycket kärlek. Allt satte fingret på vad jag försökte säga till alla berörda igår (gick sådär på grund av rörd), att man kommer otroligt långt med arbetsglädje. Och är det någonting som har funnits på redaktionen, oavsett andra svängningar inom företaget, så är det arbetsglädje, ett peppande klimat och genuin omtänksamhet om varandra. För ett par år sedan pekade en av de dåvarande pressekreterarna i Stadshuset ut Direktpress-redaktionen som den gladaste i hela stan, och jag är den första att hålla med.
Stort tack till alla på Direktpress för alla år med snabba lokalnyheter, galna idéer, avslöjanden och inte minst folkbildande insatser. Fortsätt göra det ni gör och ni kommer fortsätta att vara bäst!
Inom kort börjar jag jobba som nyhetschef på två Bonniermagasin som heter Fastighetsnytt och Byggindustrin. Jag kommer också att skriva en del. Det blir journalistik inom ett annat områden än vad jag ägnat mig åt tidigare och det känns väldigt spännande och roligt. Jag är ödmjuk inför uppgiften men känner stor pepp. Bostadsbyggande, stadsutveckling och fastighetsaffärer påverkar samhället i hög grad och är frågor som det blir kul att få fördjupa sig i. Jag ska göra mitt absolut bästa även där.
Jag tar på mig nya flanellskjortan, höjer presentyxan och går vidare in i framtiden!
]]>
Jag läser Karin Smirnoffs uppföljare till Jag for ner till bror. Den heter Vi for upp med mor och tar vid där den förra slutade. Jag älskar språket. Berättelsen rullas ut lite i taget med få extravaganser. Så här kan det låta:
Jag läser Karin Smirnoffs uppföljare till Jag for ner till bror. Den heter Vi for upp med mor och tar vid där den förra slutade. Jag älskar språket. Berättelsen rullas ut lite i taget med få extravaganser. Så här kan det låta:
Då har du papper på det sa jag och en lagfart.
Han slängde ur sig en order till magdalena. Jag förstod bara svordomarna.
Hon svarade något. Jag förstod bara svordomarna.
Självklart sa han. Dem ska vi nog leta fram. Vi har dem i en pärm på kontoret.
Storyn kretsar kring janakippo (Jana Kippo, men det skrivs ihop utan stora bokstäver, alla namn skrivs så) som lämnar stan för att resa till sin hemby och hälsa på sin alkoholiserade bror. Resan blir både fysisk och psykisk. En massa minnen tränger fram och gör vissa gånger verkligheten lättare att förstå och andra gånger svårare. Utan att spoila något kan jag säga att det inte är böcker för den som vill läsa om hedervärda och kärleksfulla män.
Det är mycket fängslande hur som helst. Den här börjar bra. Jag återkommer med en riktig recension när jag läst klart.
Jakten på cyklisterna som sprider glädje i cykelbanorna i Stockholm med sin blotta uppenbarelse fortsätter. Den här gången är det synnerligen välskräddad person jag vill hylla. Det i kombination med en klassisk damcykel utan krusiduller gör det oemotståndligt. Kraftig kavaj, svarta byxor, låga boots och en gubbkeps. Stylish värre.
Detaljen att lägga märke till framför övriga: de tunna handskarna i skinn med hål på handryggen och ett snyggt spänne. Avundsvärda.
Heja!
Det går att säga mycket om Filmhuset men gnistrar det gör det inte.
Dumpad nere i grovsoprummet.
Kanske var skylten med på den här protesten, där jag listade en rad andra liknande plakat.
Ibland är det helt fantastiskt att springa. I dag hade jag en sådan upplevelse. Jag lämnade dottern på Tanto bollplan i morse och sedan stack jag iväg åt Gröndalshållet. Där var längesedan jag sprang. Och precis som alla andra gånger jag sprungit där lite på måfå så kom jag bort mig. Alltså inte borta som i helt lost men så jag hamnade på stigar och gator där jag tappade väderstrecket. Men det ingick i planen. Bland annat hamnade jag högts upp på Nybohov där jag fann en fantastisk utsikt från vattenreservoaren som finns där uppe, vilket jag inte hade en aning om. Och så fick jag se ett gäng nybyggda hus jag inte sett förr. Bland annat Genova-kvarteret i Gröndal, Balneum heter det tydligen, som jag tog bild på. Extremt sjönära lägenheter i botten där. De hänger bokstavligt talat ut över vattenkanten. Det tog jag också bild på.
I det gamla Gröndal slås jag alltid av att de där punkthusen i tegelhus ger ett väldigt brittiskt utseende. Det gillar jag. Där hade grannarna börjat med ett odlingsprojekt intill gamla båthamnen lade jag märke till.
På Liljeholmstorget som jag passerade på väg hem var valrörelsen inför EU-valet i full gång. Den märkliga pergolagången var redan tapetserad med affischer.
@ajennische
Roligast idag var när personen som köpt vår gamla tv-bänk kom och hämtade den. Hon hade en Ikea-vagn med sig och tänkte ta den på tunnelbanan.
Är du säker? frågade jag.
]]>
Idag har vi möblerat om i vardagsrummet. Det är inte klart.
]]>
Som vardagscyklist ges jag chansen att betrakta massor av cyklande stockholmare varje dag.
]]>
Det är något med torpet. Djur dör här. 2011 var det en död grävling på dass.
Senare samma år hittade jag en död räv i vedboden.
Och nu idag en död uggla i ladan.
]]>
Jag vaknar med samma huvudvärk jag gick och lade mig med. En sprängande punkt vid höger tinning. Jag ligger kvar i sängen en stund och löser Min kamp 2 av Knausgård. Den är fantastisk. Han så att man sugs in i hans huvud. I boken sitter han på NK och läser när han plötligt får bråttom hem för att laga middag. Han köper mat och betraktar de andra i affären. Precis när han öppnar porten in till sitt hus gör han en utvikning som tar läsaren en knappt år tillbaka i tiden och som varar i cirka en femtedel av hela boken. Därefter är han tillbaka i porten igen och berättelsen går vidare. Det är skickligt, väldigt detaljerat och fängslande. Tänk att ha förmågan att skriva så. Att gå in i arbetet på det sättet. Att skriva sådana kvantiteter, återberätta långa sjok av vardag. Häftigt.
När klockan är lite efter åtta tvingar jag mig att gå upp. Huvudet bankar. Jag häller upp ett glas vatten ur plastdunken som står på golvet i köket framför den gamla vedspisen och dricker det stående. Jag kliver i ett par svarta stövlar och går på dass. Det spritter av liv. Fåglarna kvittrar ikapp och fälten är ärtgröna av ny växtkraft. Solen skickar sitt obevekliga ljus rakt mot oss. Det är slutet av april men känns som juni i luften. På marken är det fortfarande vårknastrigt. Det är lördag och vi har premiärsovit på torpet för den här säsongen.
Livet rullar på. Det är fint.
Innergården vid Stockholmsverken på Rosenlundsgatan. Det ska hände grejer här framöver i form av fler publika verksamheter. Det är en fantastiskt fin plats så det kan säkert bli bra.
Fick höra Bon Jovi på radio idag. De spelade You give love a bad name. En av mina favoritlåtar genom tiderna. Jag har sjungit den på karaoke flera gånger med jobbarkompisar och jag har skämtat högt om hur jag som barn sjöng totalt fel text. Shattela-ha änd jår to blejm ju kan looow a bad gejm.
Varje gång jag hör den blir jag glad. Men jag blev störst på programledaren som kallade Bon Jovi för ”den här killen”. Bon Jovi är ett band och det är fel att reducera det till enbart Jon Bon Jovi. Ritchie Sambora och Tico Torres till exempel har varit med och skrivit flera låtar.
Johan från Farsta
Det var Johan från Farsta som introducerade Bon Jovi för mig i slutet på åttiotalet. Slippery when wet hade kommit och jag, brorsan, Johan och hans brorsa luftspelade hela skivan hemma i vardagsrummet. Vi brukade tjafsa om huruvida det var en bas eller keyboard eller gitarr som gjorde det coola ljudet i början på Livin on a prayer. Jag är fortfarande osäker.
]]>
Jag lyckades övertala den stora sonen till ett bad (kallt så det sjöng i benen) och hela stunden där vid sjön vad en sådan bra familjestund när alla var närvarande och med på grejen.
Vi käkade picknick, vandrade cirka 3,5 kilometer runt hela sjön och sedan fikade vi Gunsans hembakta mandelkubb. Herrejävlar vad gott.
Glada kom vi hem till huset igen. Fyllda av skogens energi.