Det största barnet fyllde 16 år igår. Det var alltså 14 år sedan jag träffade honom första gången. I efterhand känns det alltid som åren gått fort. Under tiden kan det vara annorlunda. Men nu är vi här med en nästan vuxen man i familjen. Det är en häftig känsla. Jag är tacksam över att få vara med.

Tårtan vi firade med bakade jag utifrån ett recept jag hittade här. Om du provar att göra samma skulle jag råda dig att dra på lite mer hallon och grädde i mellanlagren. Receptet för bottnarna var mycket enkelt och bra. Långt ifrån vegan dock på grund av väldigt många ägg.

Williams pub i Uppsala. I lördags kväll åkte jag dit för en utflykt på egen hand. Rockbandet Dimma stod på scen och det är inget man vill missa. Två tredjedelar Jennische och sjuttitalsrock på svenska. Tajtare än någonsin var det. Som bonus gjorde Slutna ögon sin första spelning någonsin och där råkade min före detta kolla Johanns brorsa vara med. Det blev en väldig massa hej och tjena och trevliga snack. Kusin Ulrik var också där och Sofia som jag inte sett på flera år. En fin kväll blev det, som fortsättning på en i övrigt bra lördag.

Tidigare under dagen hade jag nöjet att stöta ihop med Anders Sundström på Rosenlundsgatan. Han är numera en glad pensionär. Vi snackade om journalistiken på DN och Direktpress, om mitt nya jobb och lite allt möjligt. Det var fint att se honom.

När jag låg och slösurfade på mobilen i soffan återupptäckte jag Twitters livesändningsapp Periscope. Där finns en massa aktuella nyhetssändningar om Irankrisen till exempel. Jag ramlade in i den här där Joe Biden, vice president under Obama-åren tillika presidentkandidat inför valet i USA senare i år, pratar i nära 20 minuter om hur han ser på Trumps attack mot Iran och följderna den fått och kan tänkas få.

Se sändningen av @ABC: HAPPENING NOW: Joe Biden makes foreign policy statement amid escalating tensions with Iran.

https://www.pscp.tv/w/cOTvWTEwNjE5NzA3fDFtckdtcmtlWFJNSnmGmgR1tNLZpf5HNp-Kyfs4ti3gLqbkC1MNNWXChu7kIQ==

Jag har nu sett The Irishmen. Hade dålig koll på Hoffa-historien och började googla efteråt. Hittade den här mycket välresearchade artikeln om filmen och boken den baseras på. Ett tips:

https://slate.com/culture/2019/08/the-irishman-scorsese-netflix-movie-true-story-lies.html

Den är lång men värd att läsa i sin helhet om du så bara är måttligt intresserad av maffiahistoria eller av Scorseses och de Niros monstersatsning. Joe Pesci är för övrigt den bästa i hela filmen, som är en härlig och extremt snygg gubbfest. 

Första dagen på redaktionen 2020 var mycket stillsam. Bara jag och kollegan Anders. Eftersom vi inte börjar leverera som vanligt förrän nästa vecka är de här två dagarna vikta åt att göra det där som inte hanns med före helgerna. För mig har det betytt att klippa film i Premiere pro, ett program jag aldrig tidigare behövt använda. Jag har klippt en hel del enkla webbfilmer men då bara i mobilen eller med det browserbaserade programmet Qbrick. Det är betydligt enklare än Premiere pro. Men jag gör som vanligt när jag ska lära mig nytt, koncentrerar mig på de funktioner jag måste använda och låter resten komma med tiden. Tack och lov har filmsnillet Mattias gjort en mall som är hyfsat enkel att följa. Det blir habilt. Som vanligt kommer man på att det fattas en massa rörliga genrebilder när man väl ska klippa ihop materialet, men men, man lär sig som sagt.

Nu ska knyta löparskorna och springa hem. 

 Varför vet jag inte men plötsligt fick jag ett skav på vänster fot när jag sprang idag. Jag har använd samma skor alldeles för länge men har aldrig någonsin fått ont av dem. Och strumporna har heller aldrig strulat. Men i hålfoten var en elakt röd blemma när jag stannade till för att titta efter. Det hade inte gått hål, men nästan. Jag vill inte ha sår på fötterna. Man ska vara lite försiktig med det har jag lärt mig, det leder lätt till sepsis. Då jag inte springer omkring med plåster eller andra förband var jag tvungen att tänka ut något annat att skydda blemman med. Vitmossa! slog det mig. Det är vad Ronja Rövardotter använder när en häst blivit riven och visst är det vad John Wiseman skriver om i Överlevnadshandboken. Kanske inte. Men jag tog till det, och det funkade okej. Jag kunde i alla fall springa den återstående milen med det jag trodde var vitmossa nerkörd i strumpan utan att få något sår. (Det visade sig senare vara något annat men det återkommer jag till).

John Wiseman alltså. Min brorsa fick den där boken i födelsedag eller julklapp när han var som mest mottaglig och lusläste den. Själv läste jag den aldrig själv men han återberättade så mycket att det känns som jag gjort det. En sak minns jag på ett ungefär. Hur man ska göra om man försvunnen i naturen utan mat och hittar bär eller svamp man inte känner till. Då ska man ta ett bär eller en liten tugga av svampen och vänta i typ ett dygn eller så innan man äter något mer av det. Om man klarar så lång tid utan att må illa eller uppleva några andra obehagliga saker vet man att det åtminstone inte är dödligt i små doser.

John Wiseman har fått konkurrens på senare år. Den största utmanaren är nog Bear Grylls som gjort en jävla massa tv-program om hur man klarar svåra situationer och som nu släppt boken Så överlever du allt. Vårt stora barn fick den i julklapp. Jag har bara bläddrat i den men den verkar på alla sätt svinbra. Ett kapitel heter Så kör du helikopter. Ett annat Så överlever du en björnattack. Det är något annat än hotet från en liten blemma på vänster fot. Å andra sidan kan en sådan också bli dödlig om det leder till sepsis. 

Vad var det jag hade i strumpan om det inte var vitmossa? Jag fann svaret här. Vitmossa är mycket riktigt antiseptiskt men det jag hittade var så kallad fönsterlav. Den är inte antiseptisk, bara hård och stickig. Tur jag inte kände efter så noga. 

Observera att man inte får plocka lav och mossa hur som helst. Om jag tvingas försvara mitt agerande hänvisar jag till nödläge.

De senaste nätterna har jag sovit som en död i cirka nio-tio timmar i sträck. Jag har vaknat vid 10 och känt mig förstörd i kroppen. I morse vaknade jag tidigt helt av mig själv och det gjorde mig så glad att jag reste mig upp och gick ut och sprang istället för att somna om. Det var rätt beslut. Jag hann se några tidiga solstrålar och även om det var några minusgrader ute så var luften helt stilla och allt mycket krispigt och vackert. Jag sprang på grusväg, genom skogen och på asfalt. Ett lätt litet puder låg över vägen på väg tillbaka mot Hovmantorp. Jag kom hem lagom till frukost. Ovanligt pigg.

 Är på julturné och på det stora hela går det bra. Just nu sitter hela familjen i bilen på väg till svärmor i Hovmantorp och jag fördriver tiden i baksätet genom att skriva det här. Det är satans mörkt ute och nästan ingen trafik. Det råder apokalyptisk stämning utanför de stora vägarna. 

Min vän Patrik har gått och köpt hus i Katrineholm, bara två kvarter från mina föräldrar dessutom, så jag och Helene passade på att titta in och säga hej innan vi gick all in på julafton hemma hos mamma och pappa. Den motsvarade förväntningarna.

Igår var vi förbi torpet och tog upp båten, en syssla vi försummat under hösten. Det låg tjock dimma över sjön och båten var full med vatten. Det krävdes en god stund av ösande och tricksande för att få ut allt. Men det var skönt att vara utomhus och jag och Hedda rodde en liten bit när vi ändå var där.

Sedan åkte vi vidare i socknen och hälsade på en nyseparerad vän. Vi fikade en stund, pratade om livets snabba vändningar och människor som tappar greppet. Det var fint att träffas.

I morse rensade jag skallen och försökte jaga bort huvudvärken jag vaknade med genom att springa en sväng på naturstigen nere vid Näsnaren. Där var blött och långa bitar fick jag plumsa fram i decimeterhögt vatten. Spångarna var dränkta på sina håll och jag kom tillbaka med iskalla fötter och genomsura skor. Huvudvärken försvann tyvärr inte men jag blev på gott humör. Det blir alltid lättare att klara en dag i bilen efter att ha rört på sig innan.

Jag var nyligen på den officiella byggstarten (vilket såklart inte var den riktiga byggstarten, den skedde för flera år sedan) för det 19 våningar höga bostadshus som ska byggas vid Tobaksmonopolet på Södermalm. Nu börjar det sticka upp över marknivå. 

Du kan läsa mer om bygget här. Projektet heter Strato och är känt för att inte ha blivit överklagat under planprocessen. 

Artikeln publicerades i Direktpress-tidningarna år 2013 strax före jul och är ett stycke uppvisning i udda "journalistik". 

Oklar vinkel, extremt mycket överjobb och ett filmtillägg som är svårt att förklara. 

Kul? Ja extremt kul. Att få göra. Huruvida läsarna tyckte det var kul har jag mycket svårt att uttala mig om. 

Förra året blev det hela aktuellt igen då Ted Åströms lilla sångtrudelutt som han gjorde enkom för vår räkning (se klippet här nedanför) hamnade i en P4-special om jullåtar. 

Det var min tidigare kollega Joakim Vestlund som upptäckte det. 

https://www.facebook.com/RonObvious/posts/10156226620596298

I radio beskrevs den som en reklamlåt för tidningsutdelare. Helt fel såklart. Jag blev så upprörd att jag mejlade redaktionen på P4 och sa som det var. Att det må vara ett konstigt inslag men att det är långt ifrån reklam. Även om jag inte tog upp saken med P4 så kan man  anklaga vårt knäck för en rad andra saker. Ineffektivitet till exempel. Det gjorde att jag fick redaktionens interna antipris för årets "mest jobb för minst effekt". Varför? Jag hade TVÅ eminenta fotografer (Andreas och Pi) med mig när vi åkte hem till Ted Åström för att intervjua honom om att han kanske eventuellt var Julbocken. Inte i proportion till klick, kommentarer eller andra glada tillrop. Där snackar vi inga mängder precis. Men filmen! Jävlar vad snygg den blev. 

Idén att göra Olyckan till Julbocken fick jag under något av alla spånmöten och Ted Åström hakade på. Jag hade till och med skrivit en liten text till honom som jag tyckte passade perfekt in på den gamla Olyckan-sången. Men det tyckte inte han. Ted gjorde som han ville och gick ut hårt på munspelet medan han gnäggande att han var getabock – helt utanför min text. En underbart skruvad stund. Jag älskar Ted Åström för att han var så bjussig. 

Allt det här började jag tänka på när Facebook påminde mig om att det var sex år sedan. En evighet och samtidigt alldeles nyss. 

Ytterstan en sak är värd att ta upp innan jag släpper detta för den här gången. Min dåvarande kollega Håkan Kjellgren lade stor möda och mycket arbetstid på att teckna en bild till artikeln om den hornbeklädde. Trots att vi var tre personer som gjorde jobbet varav två som jag nämnde var fotografer, så fanns inga stillbilder värda att dra hårt på. Då fick Håkan rycka ut och göra en mycket avancerad sammanslagning av mitt ansikte och en ja, julbocks ansikte. Herre vilken skicklig tecknare han är. 

Helsidan som den såg ut i papper:

Och förresten, efter att jag mejlade till P4 står det nu så här om programmet:

Fantastiska minnen. God jul(bock) på er alla. 

Jag plockar fram mitt gamla lösa tangentbord till mobilen för att skriva det här. Det går aldrig att få till helt rätt känsla genom att skriva på skärmen. I kombination med iA Writer = as good as it gets with this mobile setup.

Det har nu gått ett halvår sedan jag började på Fastighetsnytt och Byggindustrin, vissa saker har rullat bättre än andra men överlag tycker jag det går bra. Jag träffade en person i mediesvängen nyligen som sa att branschtidningar är som lokaltidningar, där målgruppen är tydligt avgränsad och där vissa nyheter blir nyheter enbart för att det rör en viss (marknads)plats. Det tyckte jag var bra sagt. Jag älskar lokaltidningar. Tankesättet att koppla ihop dem med det jag gör nu är en hjälp i sökandet efter rätt tonalitet och uttryck. Även om det dagliga betandet av pressmeddelanden kan kännas futtigt ger det faktiskt kunskap om branschen. Att kombinera ett sådant rajtande med uppföljande samtal och intervjuer är trots allt det mest effektiva sättet att hitta egna vinklar och samband.

Två dagar återstår på det här arbetsåret innan jag tar lite julledigt. Det känns välbehövligt. Tempot har varit högt och det kommer inte att vara lägre i januari. Jakten på nyheter, kul vinklar och nya läsare fortsätter 2020.

Lustigkurren som äger den här ljusblå BMW:n fick mig att hoppa högt när jag passerade tidigare ikväll. Rackarns vad rädd jag blev.

För cirka femton år sedan jobbade vi ihop en kort period på Katrineholms-Kuriren. Hon är också från Julita. Sedan dess kanske vi har stött på varandra någon gång men inte mer än så. I dag träffades vi böjda över varsin barnskridsko som behövde knytas på Östermalms IP. Jag var där med tvillingarna och hon var där med sina barn. Länge jobbade vi på varsin av lokaltidningarna i Stockholm. Hon på Mitt och jag på Direktpress. Nu är ingen av oss kvar. Och efter att ha pratat med henne en stund verkar hon ha hoppat av på grund av liknande skäl som jag. Det blir svårt att slita på med allt när tron på företaget och verksamhetens inriktning börjar svikta. 

Mer glädjande var att hon fortfarande jobbar med journalistik, som frilansande reporter med en bred palett av uppdragsgivare (eller snarare köpare). Sådant gör mig alltid glad, när duktiga journalister hittar nya bra sätt att fortsätta jobba med just journalistik. Vi enades om att lokaljournalistiken trots allt är något extra – och att den förtjänar det bästa. 

Tänk om den kunde nå en ny storhetstid istället för denna nedförsbacke som råder nu. 

Hade inte en aning om att Statens fastighetsverk gjorde tidning. Mycket fina bilder här. Gillade reportaget om Fredrik Blom, arkitekten som tydligen ritat Kastellet där jag var i fredags. Frågan är hur duktig han var i det fallet eftersom byggnaden dömdes ut som bostäder ganska kort tid efter att det byggdes med syfte att vara just bostädet. 

I fredags hade vi konferens i Kastellet på toppen av Kastellholmen. Jag har aldrig varit där tidigare så det var kul att få se hur där ser ut. Ungarna frågar alltid vad det är för något när vi åker förbi med Djurgårdsfärjan. En första upplaga byggdes i mycket enkelt uppförande på 1600-talet, som en entré till Stockholm. Att hissa flaggan var en viktig funktion. På 1700-talet byggdes en större variant som flög i luften då det blev något tjall i ammunitionsförrådet som låg här. Efter det byggdes dagens Kastellet. Det var tänkt som bostad åt personer inom försvaret men dömdes snabbt ut på grund av husets uselhet. Idag är det konferensanläggning. Näst längst upp finns ett trevligt runt rum med koppling till två stora terrasser på taket. Utsikten är magnifik. Allra längst upp finns ett litet torn med en flaggstång. Dit åker högvakten varje dag för att flagga. Traditionen återupptogs ganska nyligen tydligen. Den sista trånga trappan är full av militärt klotter. Förvånansvärt städat, inte en kuk någonstans. Istället är det efternamn, initialer, årtal och avdelningsnamn som finns inpräntade här. 

Äntligen kom solen fram. Vid lunch lyste den så starkt att jag var tvungen att kisa när jag tog en promenad i Fredhäll. 

På kvällen möttes jag av en snölykta vid Tanto. Ovanpå papperskorgen. Så bra.

En fin lördag med pepparkakshustävling, middag med vänner och vin.

Det är några intensiva veckor kvar fram till jul då mycket ska hinnas klart. För en liten stund sedan skrev jag äntligen färdigt en av de artiklar jag hela tiden blivit tvungen att skjuta på eftersom andra mer akuta grejer kommit före. Nu har jag bara en längre grej kvar att skriva innan julen och det känns helt lugnt. Det är reportage som det faktiskt ska bli kul att göra, som jag gärna lägger lite extra möda på. 

I övrigt har min egen produktion i veckan mest bestått av notiser och korta rajts. Men jag fick ett snack med Boverkets generaldirektör Anders Sjelvgren om deras stundande reformarbete och jag fick loss en liten fin fastighetsnyhet om en gammal gård som Stockholms stad ska sälja via bolaget Micasa. Båda har fått fin trafik. Sådant är alltid kul. 

Trevlig fredagkväll. Nu drar jag hem.

Istället för att springa eller cykla till Marieberg i morse tog jag tåg till Arbrå. Jag fick se snö, grävskopstillverkning och träffa flera trevliga människor som jobbar med helt andra saker än jag själv. Det är det bästa med det här jobbet, att få insyn i andra verkligheter och se nya saker. I Kilafors som vi passerade på vägen skymtade jag en gigantisk tuppskulptur, i Arbrå fick jag bevittna hur en svets skär ut figurer ur sex centimeter tjocka metallplåtar och i Gävle fick jag se den världskända halmbocken. Tretton meter hög är den enligt kommunens hemsida. Tyvärr kommer man inte ändå fram på grund av rigorösa säkerhetsåtgärder. 

 https://www.instagram.com/p/B5qR3GNHC4E3MiZ2hPzqH3wNUcOI2B-ozrzQIY0/?igshid=3x52j2rk389z

Uppseendeväckande var att Adhesive-Geir fotograferade bocken och lade ut en bild på Instagram bara en kort stund efter att jag gjort detsamma. 

 https://www.instagram.com/p/B5qR3GNHC4E3MiZ2hPzqH3wNUcOI2B-ozrzQIY0/?igshid=1o6eyq6d3fyz6

Sushin jag åt till middag i Gävle var okej. Gladare blev jag av att det på den vanliga lunchbuffén på Esplanaden i Arbrå serverades både quornfärs med skärbönor och vegetarisk pizza.

Numera skriver nästan allt i appen anteckningar på min Iphone eller på macen på jobbet. Det är bra med enkelhet. 

Men just detta skriver jag i  appen Ia writer för att det ger en så skön skrivmaskinkänsla. 

Jag har just läst det senaste numret av Byggindustrin. Jag är partisk men det blev riktigt bra. Mina kolleger är verkligen duktiga och kan sina ämnen. Snyggt utgjort är det också. I morgon ska jag själv ge mig ut i verkligheten för att hämta in material till ett reportage som ska skrivas inför något av de första numren som kommer i början av 2020. Jag ska norrut. Det ser jag framemot. 

Apropå att blogga hamnade jag i en diskussion med Blogg100-generalen Fredrik Wass på Twitter igår. Vi pratade just om bloggning och hur få det är som ännu gör det. I am stickning to it även om ingen annan än jag själv bryr sig. 

Jag och mina systrar med mamma Ebba. Vilka pinglor.

 Det är nog för att julen är starkt förknippad med en lång rad saker som påverkar många sinnen samtidigt som gör att den får ett nostalgiskt filter över sig. Åtminstone är det så för mig. Adventstid väcker en massa minnen till liv. Kombinationen av traditionens färger, dofter, musik och särskilda sysslor är som en tidsmaskin. Särskilt starkt blir det i kombination med kallt väder och snö. Och det är inte främst barndomsminnen som poppar upp i mitt huvud utan snarare sådant från åren som ung vuxen. Gamla lägenheter, tidigare umgängen, vissa fester och andra upplevelser från ett vinterkallt Göteborg, London eller Stockholm. Som vanligt väljer hjärnans snillrika system att sortera bort mycket av det dåliga för att ge mer plats åt det fina. Det är en angenäm känsla.

Idag lämnade jag redaktionen vid lunch för att ge mig ut i verkligheten för att göra reportage. Resan gick till grannkommunen Botkyrka där ett helt nytt stadskvarter vuxit fram runt Alby station. Det var kul att se det på nära håll, tidigare har jag bara sett de där speciella sadeltaken på håll. Ett av husen byggs bokstavligt talat på tunnelbanestationen och jag fick idag se en av de jättebalkar som som bär upp det hela. Herre vilken pjäs. 20 ton tung var den.

Cities thrive when they function as places of innovation.

Jag ramlade på en bra artikel från Forbes när slöskrollade mitt Twitterflöde. Under Twitter hade skapat ett innehållsflöde under rubriken urban planning och där fann jag en intressant länk. Artikeln är skriven av Adam Millsap och handlar om motorvägar. Om motorvägarna i USA som skapat välstånd genom att de lagt grunden för snabba transporter av människor och varor. Men framförallt om motorvägarna som klyver städer mitt itu och som därför hindrar vidareutveckling. 

“highways running through cities could be removed without adversely affecting the overall system, & removal would clear the way for a new period of urban revitalization.” Why its well past time to rethink highways in cities, via @Forbes. https://t.co/fwx6bhDehc

— Brent Toderian (@BrentToderian) November 26, 2019

Millsap skriver (fritt översatt från engelska) att ”täta städer uppmuntrar människor att möta varandra, vilket leder till kunskapsutbyte, att nya idéer får liv och att goda exempel plockas upp av fler”. Han fortsätter:

Millsap tar också upp räkneexempel som visar att vissa urbana motorvägsleder skulle kunna tas bort från amerikanska städer utan att tillväxten skulle påverkas i någon hög grad. 

Jag tänker på detta och får upp bilden från min lunchpromenad i huvudet, med utsikt över Essingeleden 

 Idag träffade jag barberaren jag går till numera. Han är en man i åldern 50-60 som röker pipa och är noga med detaljerna. Han pratar släpigt och vill gärna dra på after shave när han är klar med rakningen. Jag säger alltid ja tack, med resultatet att jag gått tillbaka till jobbet och luktar parfymbutik. Men det gör ingenting. Det är bara härligt. Själva stunden i stolen där framför spegeln är också trevlig. Jag har gått till samma ställe nu ett stort antal gånger och slipper därför säga hur jag vill ha det. 

– Behöver jag fråga? sa han idag. 

– Nej. svarade jag. 

Och så gjorde han sin grej med trimmer, sax och kniv. 

De första gångerna jag gick till en barberare hade jag svårt att slappna av. Att bli rakad av en annan person på halsen, som håller en vass kniv mot halsen dessutom, blir oerhört jobbigt när man spänner sig. Första gången, jag gick hos en annan då, var jag tvungen att be honom sluta gång på gång för att jag började skratta. Det kittlade något fruktansvärt. Nu har jag lärt mig att bara vila i det. 

Även om jag alltid får stressa dit för att hinna med allt på lunchen så kommer jag alltid tillbaka till jobbet som en lugnare och mer tillfreds person. 

Det kostar lite. Men det är det värt. 

"Detta/dessa markerade almträd måste tyvärr fällas på grund av almsjukan", står det på lappen som Stockholms stad häftat fast på det aktuella trädet utmed vattnet i Årstaskogen. 

Read more

Read more

Igår var jag på Betonggalan för första gången. Det är en branschfest för människor som på ett eller annat sätt jobbar med byggen av betong och jag och chefredaktören gick dit för att kolla in eventet och knyta lite kontakter. 

Det blev en upplevelse. 

Read more