Förtätningen i vissa delar av Stockholm går så fort att den som inte bor just där lätt missar vad som sker.
]]>Ful prakt, inte full prakt. Underbart.
Jag har bytt alarmsignal till den vidrigaste. Är nu klarvaken, men rädd.
Posted by Andreas Jennische on Thursday, September 13, 2018
Den har något. Det har den.
Är på väg till Östberga när jag skriver det här. Det säga ofta att Stockholms kommun och landsting är djupt underbevakade med tanke på hur mycket människor som bor här.
]]>
Jag blev inbjuden till P5:s studio för att prata lite om valet i Stockholm i eftermiddags.
]]>
|
|
Hemma klockan 03.10 efter denna valnatt. Det var kul men det var också ansträngande. Först händer inget i stort sett sedan händer allt på en gång. Fast lite i taget. Det vi vet nu är detta: |
Tycker de här vagnarna är de snyggaste pic.twitter.com/VnsB2ILmll
— Andreas Jennische (@ajennische) September 3, 2018
Sprang till jobbet, åkte tunnelbana hem. Solen sken och det varmt och fint och barnen och Helene var nere vid bryggan i Tanto och badade när jag kom hem. Jag tog också ett dopp. Det var förvånansvärt skönt. 19 grader enligt den termometer någon stoppat ner i vattnet. Jag var i en stund. Simmade några tag. En bra avslutning på en måndag i september.
]]>
Blir det en ny catch phrase för Stockholm efter valet?
]]>
Mitt på trottoaren låg den. Stendöd. Med bruten nacke tänker jag mig. En sorglig syn.
]]>På lördag blir det skoj för mig. Skoj, det ordet alltså. Vad som ska hända är följande.
]]>
Det har diskuterats i vissa kretsar av stadsbyggnadsfolk. Förmodligen diskuteras det fortfarande då och då, möjligheten att däcka över spåren vid Tanto.
På så sätt skulle man få plats med ett gäng nya bostadskvarter i innerstan. En förtätning. Men överdäckning är typ det dyraste man kan göra så det lär dröja innan det börjar diskuteras på allvar igen. Särskilt nu när det finns ett överutbud på nyproducerade bostadsrätter. Vid en stor brist däremot, då kanske några byggherrar och Stockholms stad faktiskt börjar skissa på ett reellt förslag.Snackar med en granne på gården. Han har en tydlig uppfattning. Mindfulness är bara trams, säger han och fortsätter. ”Det används av unga människor för att nå balans men problemet är att arbetslivet är för pressat. Det går inte att rätta till det med mindfulness. Man måste ändra något mer grundläggande.” Jag har aldrig försökt mig på mindfulness men jag tror det finns poänger. Jag tror dock att min granne har ännu mera rätt.
]]>
Det har varit några intensiva dagar med barn på torpet. De egna plus en. Jag har behövt vara fritidsledare. Som ensam vuxen blir man lite trött. Idag skapade jag en paus och sprang en runda. Eller rättare sagt, sprang tre korta rundor för att ungarna inte skulle vara ensamma så länge åt gången. Under den första hade jag sällskap av dottern på cykel, sedan tacklade hon av.
Det blev ett fantastisk skönt träningspass. Luften var lätt att andas och det var sol utan att vara för hett. Jag sprang på grusväg, genom en skog och ut på öppna odlingslandskap. Låren dunkade och endorfinerna sjöd i mig efteråt. Det slår alltid bättre när man längtat efter att springa. Efteråt duschade jag genom att skopa ljummet vatten ur en hink. Det var länge sedan jag kände mig så ren.
Jag har läst färdigt Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Den är suggestiv. Jag tyckte mycket om den. Det tar en liten stund att komma in i det korthuggna språket men sedan rullar det på som en vält och krossar allt. Det är effektivt. Och suggestivt. Den handlar om kvinnor och män, skadliga relationer. Om psykisk ohälsa och brusten kärlek. Om föräldraskap. Om klass. Om Simrishamn och Stockholm. Om samtiden.
Det är tungt men där finns också visst hopp i allt det mörka.
Jag rekommenderar varmt.
För vissa är det ingen grej alls att
1. såga ner ett träd på den egna tomten,
2. tänka ”hm, de här skulle kunna bli bra som nya grillplatsstockar på västra Sörmlands bästa strand”,
3. såga upp trädet på måfå i fyra perfekt långa bitar,
4. lägga stockarna på en släpkärra (som man självklart äger),
5. köra ner alltihop till stranden i sällskap av Tobbe och Anna (som förutseende skaffar okej från markägaren),
6. sågar till allt på plats med en osannolik motorsågsprecision samt med bara lite bärhjälp från Tobbe, Åke (som råkade vara där) samt undertecknad och skapar en helt ny grillplats färdig på under timmen.
Martin alltså. Vilken karl.
Jag tog en likadan bild med hans egna kamera och sa åt honom att kan skulle skryta ordentligt men jag vet att det blir bättre om jag gör det åt honom.
Framledes bör han lystra till alla följande namn:
Motorsågsmästaren, Grillplatsnestorn, Stockarnas överman. Eller något annat allmänt hyllande.
]]>
Foto: Ebba Johannesson
]]>
Lagom till sänggående igår kväll blev dottern magsjuk. Helene, min fru, var snäll och lät mig sova större delen av natten men på morgonkvisten fick jag byta av. Ingen kvalitetsnatt alltså. Men men, det har hänt förr. Och i slutändan är det inte en sådan sak det handlar om, utan månaderna fram tills nu. Och jag har inte tränar jättehårt direkt, det vore en lögn. Men jag är i hyfsad form så siktet är inställt på att ha kul. Om bara dottern får känna sig lite lugnare i magen snart kan jag börja se framemot dagens utmaning.
Coach Dala var på plats utanför torpet tio minuter efter att jag meddelat att jag var redo för vårt genrep inför söndagens swimruntävling i Katrineholm. (Det finns kanske några få platser kvar! Anmälan stänger vid midnatt!).
Det var genrep på banan i Katrineholm igår men varken jag eller min lagkamrat Daniel Eriksson kunde vara med. Vi konstaterade att vi får lita på vår oerhörda rutin (ett tidigare lopp). Planen är att vi ska trycka in ett eget genrep nere vid sjön i helgen. Det ordnar sig.
Antal gånger jag sprungit OCH simmat under samma träningspass sedan loppet för ett år sedan? Noll. Men å andra sidan har jag både sprungit och simmat var för sig en hel massa. Senast igår simmade jag på Eriksdalsbadet. Jag var trött redan innan så jag tryckte 3 gånger 400 meter och gick hem. Men det kändes helt okej. Dock köpte jag ett par öronproppar som jag lyckades slarva bort redan innan jag kom hem. Very annoying. Jag har blivit lite nojig för öronen eftersom jag allt som jag numera får en massa vatten i öronen efter varje pass som inte vill gå bort. Och det kan leda till tråkigheter. Två personer i min närhet har den här sommaren fått inflammationer i öronen på grund av just det där. Risken ökar också varma somrar som denna, då bakteriehalterna i vattnet blir fler. Jag får väl trycka in lite bomull i öronen på söndag.
Starten går klockan 14 och jag är otroligt pepp!
Startlistan finns här, lag nummer 10 är vad som gäller.
Jag har cyklat förbi The gentlemens barbershop nästa varje sedan det öppnade på Hornsgatan för ungefär fyra månader sedan. Idag gick jag in.
Bülent Gürkan som driver stället var en riktig trevlig och kunnig prick. Han klippte mig och trimmade mitt skägg. Det sistnämnda med både sax, maskin och kniv. Det fanns bara ett problem: det kittlades! Jag var tvungen att be honom avbryta flera gånger när han skulle fixa till skägget på halsen. Jag skrattade rakt ut!
Det kändes lite awkward att be honom göra pauser för att jag skulle få skratta klart men han tyckte inte det var något särskilt och berättade om en släkting som kände likadant som jag, med skillnaden att det för honom var mustaschklippningen som kittlade värst.
I det stora hela var det en mycket trevlig upplevelse. Och skägget, vad jämnt och fint det blev. Jag hade aldrig kunnat ansa det så.
Bülent berättade att det är först på senaste fem åren ungefär som det funkar att jobba som enbart herrfrisör i Stockholm. Tidigare krävdes det att man skulle klara av att klippa damer också för att få jobb. Skäggmodet har ändrat på den saken. Men det lär dröja tills det är så vanligt, och billigt, som i Bülents forna hemland Turkiet. Där, berättade han, öppnar barberarna vid klockan 06. Dit kan män gå in på väg till jobbet, få en rakning och en kaffe för en relativt låg peng och samtidigt hinna snacka lite skit. Det låter ju fantastiskt trevligt.
Jag kom med tåget och gick bara in i torpet för att lämna ryggsäcken. Helene och barnen väntade nere vid sjön, redo för ett blood moon party, så jag hade bråttom. Jag längtade efter dem. Kvällen var varm och luften stod stilla, svetten klibbade på min rygg. För varje armtag jag tog omslöt mig vattnet med en smekning som för att skölja bort stressen från arbetsveckan. Plötsligt bytte himlen skepnad och drog igen sitt valv med mörka gardiner. Det mullrade. Vi hade hunnit äta maten men det kändes inte värt att invänta grannarna som sagt de skulle sluta upp för månspaningen.
Vi åkte hem till dem istället.
Det var inte helt lätt att se månen. Vi tog alla barn med oss på grusvägen bakom det stora stallet och fick gå långt innan den dök upp.
Men så kom den, strax ovanför skogen i sydost. Som en svagt rosaskimrande cirkel halvt täckt av moln.
Skulle det gå att få ut mer av vardagen om man bodde på landet alltid? Den frågan kommer jag alltid att brottas med. Sannolikheten att den omsätts i praktiken bedömer jag som låg. Åtminstone de närmsta åren.
Varje arbetsdag cyklar jag genom Stockholm. Jag passerar Hornsgatan, Slussen, Slottet, Grand Hotel, Nybrokajen och Strandvägen. Platser fulla med liv och rörelse. Detta cyklande har givit stoff till massor av lokala nyheter för StockholmDirekt genom åren. Och till en massa bilder för privat bruk, av olika slag. Solnedgångar över Söderströmsbron (en av Stockholms mest fotograferade platser), klotter, rivningen av Slussen, bilar, cyklar och människor. Bilder av stadsliv kort sagt. Jag älskar sådana bilder. På Stadsmuseets fantastiska bilddatabank Stockholmskällan finns tusentals bilder på Stockholm genom historien. Vissa tagna redan i slutet på 1800-talet. Bilderna jag alltid funnit mest intressanta är de som visar vardagsögonblick på gator och torg. Kvinnan som står och väntar på bussen på ett regnigt Tegelbacken på 1950-talet. Gubbarna som spatserar fram längs Norr Mälarstrand iklädd rock och höga hattar. Parkeringen utanför Farsa centrum fylld med första generationens familjebilar.