Det här inlägget publicerade SödermalmDirekt på Instagram idag. Fint värre.

Eurostop var en gång ett köpcentrum med hotell och restaurang intill E4 bara en kort bilfärd från Arlanda flygplats. 

Det kanske var rätt tänkt från början att skapa ett köpcentrum inriktat mot en truckerspublik men under de senare åren beskrevs det som ett sorgebarn för tidigare fastighetsägaren Unibail-Rodamco. Butikerna, bland annat en ofantligt stor Ica Maxi, flydde till Märsta så fort centrumet där började piffas till. 

Men sedan det ett par år tillbaka börjar det hända grejer. Just nu byggs en ny stor konferensanläggning och ett nytt hotell med inriktning på en internationell publik. Totalt ska anläggningen kunna hysa 5000 gäster samtidigt. 

Allt det här fick jag lära mig idag när jag gjorde ett besök på platsen för Fastighetsnytts räkning. Du kan se resultatet här. 

När jag ändå tog pendeln så långt norrut (ändstationen Märsta) passade jag på att kolla upp Sigtuna lite snabbt. Det är en kommun jag inte har särskilt bra koll på. Jag känner till arbetet med att utveckla Airport City Stockholm, att det är en av Sveriges äldsta städer och att här finns ett kloster. Men vilka är de stora frågorna? Vem styr?

Nu vet jag att Sigtuna styrs av en borgerlig koalition där även det lilla partiet Samling för Sigtuna ingår. SfS kan beskrivas som ett så kallat bevararparti, som är skeptiskt inställt till nybyggen och som är rädd om gamla hus och som vill att kommunen ska prioritera kärnverksamheter. Här är ett kort urklipp från UNT. 

Länk här. 

Partiet har funnits sedan 1970 och en återkommande fråga som drivits är att få till stånd en kommundelning. Det ska ha varit en stor snackis genom åren. Om tillfälle ges skulle jag gärna fördjupa mig i ämnet. Så länge tipsar jag om denna fina gamla artikel om småpartier som Anders Sundström skrev för DN Sthlm 2006. 

På Systembolaget i Marieberg ser man lite annorlunda på saker och ting. Det som andra tycker är litet tolkas på ett annat sätt här. 

Gick till Ringen i dag och först lade jag knappt märke till den här avspärrade bänken. Men efter några steg stannade jag upp för att gå tillbaka och titta närmare. Det såg märkligt ut, men denna mycket ordentliga avspärrning med band och skyltar runt en ensam sittbänk. Vi närmare granskning blev det ännu märkligare. Anledningen var detta:

En liten bit av en enda liten planka saknades. 

Säkerheten framför allt tänkte någon och drog fram det stora artilleriet. Man tackar för omtanken som det heter.   

Jag har inte stor erfarenhet av galor och branschtillställningar men har varit på några. Baserat på min lilla erfarenhet har man att vänta sig antingen en stel och korrekt tillställning eller fest som på Finlandsbåt. Gårdagens Tidskriftsgalan var inget av det. Det var välordnat och vuxet.

Komikern Marika Karlsson var kvällens programledare och hon gjorde ett jävla bra jobb med tanke på den försiktiga feedback hon fick. Priserna delades dock ut av branschfolk. Cissi Elwin, Negra Efendić, Anna Careborg och Patrik Hadenius gjorde varsitt pass som prisutdelare. Det var ett så bra tempo under sittningen att det till en början blev svårt att veta när man skulle äta. Men det var bara till att göra samtidigt som det hände saker på scen. 

Jag hade siktet inställt på att få följa med mina nya kolleger på Byggindustrin upp på scen för att hämta priset för Årets tidskrift fackpress print, men det hade jag inget för. Bucklan gick istället till Hemslöjd. Grattis!

Roligare var det att få se Dan Hallemar plocka hem pris för podcasten Staden som han och Håkan Forsell gör som en del av Tidskriften Arkitektur. Priset gällde kategorin Årets digitala tidskrift fackpress. Jag hann prata lite med honom under minglet före middagen och Dan är en väldigt trevlig prick. Vi pratade lite om svårigheter med medlemstidningar, vad som är huvudsyftet och hur sådana ska betrakta sin målgrupp. Dan sa att "medlemmarna i Sveriges arkitekter kanske skulle bli gladare för en påse linschips på posten än en tidning" och det tyckte jag var kul. Även om det var ett skämt så finns det något där som är värt att tänka på. Vad man erbjuder och varför och vem som kan tänkas vilja ha det. 

Roligt var det också att se Olle Aronsson och Stefan Lundin få ta emot Sveriges tidskrifters stora pris för Breakit. Det är fan inte dåligt att satsa allt på att starta en egen och helt digital tidskrift om det nya näringslivet och få det att flyga. Det märks att de älskar journalistiken och sådant gör mig glad. 

Mest udda var presentpåsen man fick på väg hem. Deodorant, hudkräm, munskölj, grovt bröd, en Plopp, en påse bilar, Allt om tidskrifter och några kupongerbjudanden från sponsorer. En perfekt blandning helt enkelt. 

Min favoritgenre inom skönlitteraturen är fortfarande äktenskapsdrama. Just nu läser jag Trude Marsteins Hem till mig. Plotten är densamma som alltid, det handlar om tvåsamheten som utmanas, om otrohet, föräldraskap, lögner och uppriktig kärlek. Man ska inte läsa romaner om äktenskap för att bli överraskad av vad som händer, utan för att låta sig sugas in i beskrivningarna av hur det händer och hur det känns.

Trude Marstein är liksom Geir Gulliksen från Norge och det finns likheter med den här boken och hans, likheter utöver temat alltså. Det är något med tonen. Marstein har en särdeles fin förmåga att hoppa tillbaka i tiden och teckna små briljanta scener ur helt vardagligt familjeliv på ett sätt att det drabbar. Saker barnen sagt, blickar din partner gett dig, skratt och gråt. 

Tiden går fort nu. Veckorna rusar fram. Oktobers mitt är passerad och snart är det jul och sommar igen.

Jag gick en lång promenad idag och tänkte på tiden. Staden har förändrats en hel del under de senaste tio-femton åren. När jag flyttade till Sofo låg posten fortfarande i den lokal där Urban Deli nu firar ett decennium. Jag kommer ihåg "Pojkarnas" som jag lärde mig av Johannes att den lilla jourbutiken kallade, de vände kvällstidningarnas löpsedlar uppochner varje gång de var fyllda med skit som de sa. Det var ofta. Skåningen var en stor grej när de öppnade men där låg någonting annat nu. Slussen var ju en annan också såklart och i Hornstull fanns ingen galleria. Men vissa saker består. Några hoppas jag förblir orörda, det behövs outvecklade platser, men andra borde inte tillåtas vara så trista som de är idag. Södermälarstrand till exempel, en lång bilväg utmed vattnet med en öde strandpromenad intill. Hotellbåtarna och utsikten mot Kungsholmen och City räcker inte för att göra det trevligt. Här är så deprimerande att gå. 

Det kom regn, det kom sol och löven gnistrar gula och röda.

Igår var jag på Kreativ Arena på Stockholms handelskammare. Ämnet var Stockholmsregionens arbete för att främja kulturnäringarna. Det mest intressanta var att lyssna till Patrik Andersson från B-Reel Film, bolaget bakom den mycket uppmärksammade folk horror-filmen Midsommar. Han berättade att det hade varit omöjligt, både ekonomiskt och praktiskt, att spela in den i Sverige. Istället valde man Ungern, det land som efter Storbritannien är Europas största filmnation idag. Patrik Andersson sa att han hade starka åsikter om Ungern som land och att han mycket hellre hade spelat in i Sverige, men att det tyvärr inte är något alternativ idag. 

– För att få upp filmnivån måste vi öka volymen av inspelningar och då måste det satsas på regional infrastruktur för filmproduktion och införas produktionsincitament, båda saknas. Vi har inte haft internationell höjd på filmandet på lång tid, som Patrik Andersson sa i en kommentar till Stockholms handelskammare. 

Irene Svenonius, regionlandstingsrådet, var på plats och förklarade att det ska tas fram en regional strategi för att göra Stockholmsregionen till en attraktiv plats för filmmakare och att det den 14 november ska hållas en stor konferens på ämnet. 

Det har gjorts insatser på området förr, till exempel under Roger Mogerts (S) tid som kulturborgarråd i Stockholm. Men det var ett kommunalt initiativ, nu är siktet inställt på att få en enhetlig strategi för hela regionen. 

Vi får se hur det går. Först när det spelats in några internationella storfilmer eller tv-serier kan man väl börja prata om ett reellt genomslag. 

Inte.

Igår hade jag en långt och trevligt samtal med en sjuksköterska som ingår i den krets av vuxna som rör sig i samma miljöer  på grund av barnens aktiviteter. 

Han har varit tränare för barn i många år och upplever att barn fått en försämrad ork och motorik. Övningar som åttaåringar kunde göra förut klarar knappt tioåringar av nu, berättade han. Liknande saker har rapporterats i olika medier under de senaste åren. Vi vet också att välfärdssjukdomar är ett växande problem i stora delar av befolkningen. 

Välfärdsöverskott?

Det här hade fått sjuksköterskan att ifrågasätta den ofta upprepade sanningen att vi går mot ett stort välfärdsunderskott. Fritt översatt sa han ungefär så här:

"På lite längre sikt tror jag inte alls på det där att våra äldre når allt högre ålder och att fler måste jobba längre för att vi ska kunna finansiera den delen av välfärden. Det kommer att vända. Vi kommer att bli sjuka och börja dö tidigare igen". 

Ung och död

Om mänskligheten verkligen blir fysiskt svagare är det ingen orimlig tanke. Å andra sidan kanske behovet av kroppen minskar i takt med ökad digitalisering. Internet of things kan ju väl leda till internet of animals och internet of people. Det kanske inte heller är dåligt. En ung person jag känner brukar säga att han önskar att han kunde koppla upp dig direkt mot webben och inte behöva röra sig. Lite på skoj,  men också lite på allvar. 

Kanske tvingas vi jobba längre för att ha råd att bygga alla serverhallar som krävs. 

Med långsamma men stadiga paddeltag gled den ensamma mannen över Riddarfjärden. Klockan var bara halv åtta på morgonen och det hela gav ett mycket stillsamt intryck. Jag stannade på toppen av Västerbron och fotograferade.

Mannen nere till höger i bild har riggat en systemkamera på ett stativ vid amfiteatern i Rålis för att ta en selfie. Jag såg honom fippla med kameran, sätta sig rakryggad framför den, resa sig och fippla med den igen. Flera gånger om. En seriös selfie om en säger. Lite konstnärlig sådär med den stigande stentrappan i bakgrunden.

Det här känns väldigt längesedan. Tänk att extrem satir och humor kunde få folk att gå ut och demonstrera. Hur var det nu det blev med Mr Cool?

Sanslöst högt. Sanslöst högt och ensamt.

Lunchpromenader är lätt att skita i men bör vårdas. När man ätit är det så lätt att bara sätta sig vid datorn igen och fortsätta jobba, men det är dåligt. Bättre är att ta en sväng i kvarteret, få lite sol på näsan eller åtminstone lite vind i ansiktet och tänka på annat en stund. Idag slog jag en lov på Lilla Essingen. Gick utmed vattnet en bit och kom fram till den här böjda muren. Jag har aldrig tänkt på den förut. Den är blank.  Och flera meter hög. Det känns som att gå runt en gasklocka typ men med skillnaden att det yttre lagret är gjort av betong (eller cement, jag lär mig aldrig skillnaden).

På samma promenad såg jag Fibben Halds staty Dansen kring granen. Den står i Luxparken och är rätt fin faktisk. 

Idag har det varit klassiskt reportagearbete ute på fältet. Jag och fotograf Nicklas Thegerström träffade Mikael Anjou, en före detta byggchef som nu slutat i branschen och skrivit en bok om hur ineffektiv den är på grund av olika hämmande strukturer. Vi knallade runt lite längs Norra Stationsgatan och det gick upp för mig hur längesedan det var som debatten rasade om rivningen av det gamla Klocktornet. Det finns inget kvar som påminner om det gamla tegelkvarteret. Istället står där nu flera nya bostadshus i vad man kanske kan kalla romersk-amerikansk stil. Jag vet att Aleksander Wolodarski, dåvarande stadsarkitekt, ritade Hagastaden och de ursprungliga Norra tornen med Chicago och New York som inspiration. 

 Så här ser det ut idag. 

I verkligheten tycker jag det syns att det Oscar Properties-byggda Norra tornet har ritats som en enskild del av området. 

Ställde klockan på 07 men vaknade 06.36 av mig själv. En söndag! Herrejävlar vad jag håller på att bli gammal. Eller så är det ett tecken på stress. Eller båda. Hur som helst blev jag glad för jag bestämde mig sent igår för att komma iväg tidigt till Eriksdalshallen för att simma. Det var så värt. Jag nötte mina halvdana crawltag med och utan hjälpmedel i nästan en timme och nu sitter jag med en kopp kaffe efteråt i den där fruktansvärt omysiga kafeterian. Den är så risig och ful att man måste älska den bara därför. Det är få ställen i innerstan som ser ut som en andra klassens vägkrog med plaststolar, dåligt avtorkade bord och flottig grillmeny. Jag vill minnas att det tidigare kultur- och idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (L, då Folkpartiet) rasade mot det där för ett antal år sedan. Efter en googling hittade jag skrivelsen här. 

Bland annat står att läsa:

I dagsläget finns det en spricka mellan anläggningars hälsofrämjande syfte, och den mat som erbjuds där. Många matställen har låga ambitioner och tråkig mat. Därtill finns det många outnyttjade ytor som inte exploateras. Eriksdalsbadet ligger exempelvis vid ett av Sveriges populäraste promenadstråk

Stadens ambition kring ett friskare, mer hälsomedvetet och driftigare Stockholm rimmar helt enkelt illa med fritöser och inplastade dammsugare.

Well, politikens kvarnar mal långsamt som det heter. Det finns lite smörgåsar och vitaminvatten men dammsugarna och grillmenyn är kvar.

Inredningen håller samma låga klass – men just det ska vi inte vara särskilt upprörda över. 

Det har varit en intensiv arbetsvecka. Även om jag inte varit involverad i själva planeringen av Business Arena så har det tagit mycket energi att vara på plats och försöka få så mycket ut av de två dagarna som möjligt. Podinspelningen av min intervju med Mikael Anjou gick bra och innebar inget tekniskt merarbete överhuvudtaget på grund av att Daniel från Beppo ljudproduktion skötte allt. Efter helgen finns resultatet att lyssna på. Jag länkar när det finns en länk. 

Bland de människor jag pratade med under andra och sista dagen var Per Ankersjö, Regina Kevius och Mats Dahlberg. De två första kända som C- och M-politiker från Stockholms stadshus men numera egenföretagare respektive kommundirektör för Upplands-Väsby. Mats Dahlberg hade jag aldrig träffat förut men vet nu att han är vice ordförande (M) i Faluns kommunstyrelse. Det var min chefredaktör Anders Carlén som satt och pratade med honom när jag slog mig ner och sa hej. Vi hann snacka lite om simhallar och vilken utmaning de innebär för en lång rad kommuner i vårt land. Det finns något där som kan bli ett bra reportage framöver.

Fastighetsbranschens största event i Sverige tar plats i kongresshallen på Stockholm Waterfront på onsdag och torsdag den här veckan. Arrangemanget heter Business Arena Stockholm och är Fastighetsnytts ena ben. Eller rättare sagt: ryggraden. Utan BA, inget Fastighetsnytt. Redaktionen är mycket liten jämfört med den grupp människor som jobbar med Business Arena. Det är ett turnerande evenemang och störst av allt är Stockholmsuppsättningen. Jag ska vara där för första gången i år. Jag kommer att hänga i Fastighetsnytts lounge (4L03) där det ska spelas in podcast och göras intervjuer och pratas med folk. Jag själv ska intervjua Mikael Anjou där på torsdag eftermiddag och tanken är att det ska gå att lyssna live. Vi får se hur det går. 

Jag kommer också att försöka prata med en massa folk i branschen. Kom gärna fram och säg hej om du är där.

Jag hittade en mobil i grovsoprummet idag. En Sony Z3 compact. Jag startade om den, laddade den en stund och vips så funkade den perfekt. Jag skriver det här på den just nu. Jag använder Ia writer, en trevlig app för skrivande som finns både för iPhone, Android och desktop. Z3:an har ett trevligt format, som en iphone 5 ungefär. Och den inbyggda svepfunktionen när man skriver genom att dra fingret över tangentbordet fungerar väldigt bra. Jag gillar också knappen för att snabbstarta kameran. Men jag vetefan om kameran i sig verkligen är så bra som gamla recensioner säger. Jag har haft en Sony Xperia en gång i tiden, en större modell och jag tyckte aldrig att bilderna blev särskilt bra. Det har alltid varit lättare att ta helt okej bilder med IPhones autoinställning än med Xperias är min uppfattning. Men det har hänt en massa grejer på de senaste åren såklart så med nya moderne kanske det är annorlunda. Det här är att betrakta som en gammal telefon. Så gammal att den kastas i grovsoprummet, trots att den inte på något sätt är trasig och kostar alla sociala medier. Jag har själv gjort mig av med telefoner som inte varit trasiga. Inte kastat men bytt in mot en nyare modell. För att jag kunnat och haft råd. Jag ska försöka sluta med det. 

Det har varit lite tyst här ett tag, eller hur? Jag har haft fullt upp med annat och bloggandet har halkat efter. Åtminstone på den här plattformen där jag vill skriva lite längre grejer. Så vad har jag gjort då? Mycket kraft går fortsatt åt till att komma in i jobbet på Bonnier News, där jag nyhetschefar och reportar för Byggindustrin och Fastighetsnytt.. 

Jag har hunnit träffa lite folk i branschen även om jag behöver träffa långt fler för att få lite bättre koll. Magnus Svantegård, Rebecca Thorell och Kristina Andersson har tagit sig tid. Förbehållslösa möten med människor i branschen är ett bra sätt att lära sig vilka frågor som är de mest intressanta, vilka personer man ska hålla extra koll på och komma på konkreta idéer till artiklar. 

Att vara inom Bonniersfären är lite annorlunda än det jag vant mig vid under åren på Direktpress. Större och mer komplext, flera olika affärsområden och i viss mån arbetsgrupper som går på tvären genom olika redaktioner.

Det är också tydligt att branschen är i förändring. Igår kom beskedet att ett annat av branschmagasinen, Veckans Affärer, läggs ner vid årsskiftet och att ett antal redaktionella tjänster ska bort. Och idag kom beskedet att min vd ska sluta, och det redan den sista september. 

Förändringens tider råder som sagt.

Vad gäller magasinen så gör jag skribentpremiär i både Byggindustrins och Fastighetsnytts kommande nummer. Mest nöjd är jag med ett längre reportage om arkitektkontoret Tengbom och arvet efter Ivar. Det handlar till stor del om det strategiska arbete som den prisbelönta (samt avgående) vd:n Johanna Frelin gjort på företaget de tre senaste åren.

På den privata fronten har jag sprungit en hel del. Till och från jobbet varje dag är målet, med undantag för dagar då familjelogistiken säger stopp. Den här veckan har jag dock vilat helt frivilligt på grund av att jag åkt på en ”barnen börjar höstterminen-förkylning”. Kanske blev jag lite extra mottaglig för smittor efter lördagens fysiska utmaning i form av Västerås swimrun. Det gick helt okej, men jag måste simträna mer. Jag har beställt ett par paddlar för att träna upp axlarna.

När jag bytte lokaljournalistik mot branschjournalistik inom bygg- och fastigheter hade jag en tanke om att använda min blogg till en kanal för att lära mig nya saker, komma i kontakt med människor i branschen och generera tips. Det har inte blivit så mycket av det hittills men nu rullar jag igång lite försiktigt. 

Att prata med folk är det bästa sättet att få koll på nya ämnen och knyta kontakter. 

Fastighets- och byggbranschen handlar i stor utsträckning om pengar. Investeringar, transaktioner och nya börsnoteringar är spännande, men ännu mer intressant är människorna som befolkar branschen och påverkar den i en eller annan riktning. 

Ett enskilt fastighetsbolag kan ha stor påverkan på en stad eller kvarter och branschen är därför intressant att bevaka även från ett samhällsperspektiv. Ett nybygge eller en ny uthyrning kan innebära att en död gata blir en levande gata, att gamla sjuka människor får ett äldreboende att flytta in i eller att utbudet av service plötsligt förändras.

Fastighetsbranschen går bra just nu. Internationella pengar strömmar in och många bolag tjänar stora summor. Det finns massor att berätta. Om nya idéer, om framgång och bakslag och om de där personerna som gör att en story blir en story med stort S. 

Likadant är det inom byggbranschen, med storkoncerner, familjeföretag och små entreprenörer. Här finns en outsinlig källa till intressanta nyheter. Nya byggtekniker och material, hållbarhet, digitala verktyg som förenklar och gynnar affärerna – och samtidigt bidrar till ett mer klimatsmart samhälle.

Jobbar du med bygg- eller fastighet och har något att berätta? Eller du kanske vill uttrycka ett önskemål om något vi borde rapportera om i Byggindustrin eller Fastighetsnytt. Du är varmt välkommen att höra av dig. Och om du vill tipsa anonymt går det också bra. 

Du hittar mina kontaktuppgifter under fliken About & Kontakt. 

Det finns initiativ på internet som är värda att uppmärksamma bara för att de ger ett så trevligt intryck. Micro.blog är ett sådant. Det är ett fristående Twitter kan man säga. Det kostar en femtiolapp i månaden att använda men är garanterat reklamfritt och är samtidigt en bloggportal där du du även kan publicera poddar och videomaterial. Tanken är att ge användaren total kontroll över sitt innehåll och att motverka den hårda och polemiska miljö som råder på exempelvis Twitter. Det är mycket techfolk som är användare men inte bara. Och det är ett väldigt trevligt och hjälpsamt klimat. Jag har signat upp. Och jag kunde inte låta bli att skapa en ny domän: frequentlydoing.org. Det är något oemotståndligt med bloggar. För att få det till något annat än det jag gör här publicerar jag mycket oftare och därmed kortare på micro.blog och ganska ofta skriver jag på engelska. 

Det är mest engelskspråkiga användare än så länge men jag har hittat några svenskar och norrmän. Kanske blir de fler med tiden. Hela micro.blog påminner om hur Twitter var i början. Vänligt och kul. 

Senaste dagarnas tonårsbonanza på logen har bland annat resulterat i ett återuppväckt intresse för Pokémon Go. Jag har i princip inte rört spelet sedan det kom sommaren 2016 men i och med att teensen fattade tycke för det igen har även jag gjort det. Det är ett genialiskt spel mycket lämpligt för vistelser på landet. Det blir verkligen inte kul förrän man går på promenad eller tar en cykeltur. Jag har fått lära mig att vara med i en raid, varför det är smart att vänta med att trycka evolve och att man får mer betalt för entrade om man byter pokemons som har fångats på platser långt ifrån varandra. Bäst med spelet är att det fått alla medlemmar i vår familj att göra en och samma sak samtidigt och tycka det är lika roligt. Korta stunder visserligen, men ändå. Här om dagen fick jag våra tioåringar (varav den ena är mycket skeptisk till cykling) att gladeligen cykla fem kilometer ena hållet och sedan fem kilometer tillbaka för att komma till ett pokestop. I de lägena är det fel att kräva skärmstopp och mobilfri tid.