Le Blog

Carl Andreas Jennische – I’ll keep you posted

Posts for Tag: Lidingöloppet

Så var det att springa Lidingöloppet (det är inte jobbigare än maran)


Alla som är lite inne på löpning har någon gång hört andra prata om Lidingöloppet. Det är ett par påståenden som brukar dyka upp varje gång:
1. "Lidingöloppet är värre än maran".
2. "Du tycker det gått bra i två mil sedan kommer Abborrbacken... 

Nu har jag själv sprungit Lidingö (och har tidigare sprungit Stockholm marathon) och kan säga att det första inte alls stämmer. Lidingö är 30 km långt. Mer än en mil kortare än marans 4,2. Lidingö är mycket lättare. Att man springer på skogsvägar där det går upp och ner hela tiden gör Lidingö till ett av de roligaste loppen jag sprungit. Och när det är roligt blir det lättare. Maran är ju ett djävulskt enformigt stadslopp i jämförelse. 
När det gäller abborrbacken är den brant och lång men vi pratar ju knappast ett flera hundra meter högt grustag. Visst är den jobbig men jag hade räknat med värre. Jag hade väntat mig något i stil med att springa uppföra Hammarbybackens slalombacke. 

Hur var upplevelsen som helhet då? Mycket bra! Arrangemanget var proffsigt (även om det är en jävla bit (1,5 km) att gå mellan Lidingövallen där man lämnar väskor och hämtar nummerlappar till själva starten. Banan är varierande och mycket fin. Bästa avsnittet är det som löper längs med vattnet.
Jag sprang utan musik idag och saknade det aldrig. Det är också ett gott betyg. 
 
Tyvärr var det mycket trångt under HELA loppet. På andra lopp brukar alltid släppa efter cirka en halvmil men inte idag. Jag vet inte hur många gånger jag råkade stöta till någon annan eller fick någons armbåge i sidan. Jag hamnade visserligen i den allra sista startgruppen och sprang om folk under hela sträckan men jag vet inte om det var så mycket bättre i motionärsgrupper som startade tidigare. Jag hörde flera löpare som pratade om trängseln efteråt. 

Roligast var att "vinna" över den man med gul IK Gnosjö-väst som jag hade ofrivilligt följe med hela vägen. Vi sprang om varandra under i stort sett hela loppet men på upploppet tog jag honom. Jag hade hört hans röst i tre mil och hunnit blir rätt trött på hans ropande om att hålla till höger. Till en början skrek han "håll höger" vilket ju är rimligt om det är trångt. Det är kutym att högerfil är långsammare och vänster snabbare. Men efter ett tag orkade han inte säga hela utan skrek bara "höger". Vilket ju blev lite konstigt eftersom han kom älgande på vänster. Han flåsade som ett ånglok redan efter en halvmil men jävlar vad seg han var. Varje raksträcka och nedförsbacke sprang han om mig och i varje uppförsbacke sprang jag om honom. När han kom upp jämsides på upploppet passade jag på att utmana honom. "Okej vem vinner?" och tog i mitt sista. 
Han sa "nä du får ta det" och orkade inte springa om. 
Bakom mållinjen tackade jag honom för min tid (som blev mycket bättre än jag räknat med). "Om du inte hade stressat på mig hela loppet hade jag aldrig sprungit så här fort", sa jag och skakade hans hand. 
"Ja vi följdes åt. Då var det ju alltid till någon nytta", sa han. 

I mål #lidingöloppet

Posted by Andreas Jennische on Saturday, September 23, 2017


Sedan tryckte jag i mig en banan, två bullar, ett gäng muggar med saft och en kopp kaffe och åkte hem. 

Vi får se om det blir något nästa år. 

Sluttid: 2:35:36