Le Blog

Carl Andreas Jennische – I’ll keep you posted

Posts for Tag: föräldraskap

Det är lockande att hänga ut barnen, men jag låter bli

Jag ägnar som de flesta föräldrar en stor del av min tankeverksamhet åt barnen. Hur en kan hjälpa dem med vissa svårigheter, hur en fyller dem med självförtroende och hur en ger dem bäst chanser till ett lyckligt liv helt enkelt. Men oftast är allt förknippat med frågetecken och egna otillräcklighetskänslor. Det finns så mycket som går fel. Hela tiden. 
Men det finns också mycket som går rätt och som är härligt och roligt. Varje dag hade jag kunnat lägga ut massor av bilder, filmer och anekdoter på sociala medier som visar allt det här, inlägg som handlar om mina barn på olika sätt. 
Det är ofta lockande, och det händer att jag gör det. Men det sker inte ofta. 
Ju äldre barnen blir desto mer drar jag mig för det. Bara för att jag gillar sociala medier och bjuder på vissa saker ur mitt liv, betyder inte det att ungarna gillar det. Och även om de gillar det nu är det inte säkert att de gör det sedan, när de blir ännu lite äldre.  
Men som sagt, ofta är det lockande att hänga ut dem. Kanske för att det ger en bild av en själv som lite viktigare, varmare och klokare människa. 



Såg min son dansa och fick lite tårar i ögonen

Igår var jag och familjen hemma hos en vän till min fru. Det var ett sådant där besök som glider över från häng på dagen till middag och vin. Barnen roade sig med sitt och det blev tid för oss vuxna att prata om ämnen som berör mer på djupet än det alldagliga hur är det på jobbet-snacket. Vi kom in på den första tiden med barn, hur små de varit och hur osäkert allt var där i början. Undernäring, slangar i näsan och små ynkliga pip istället för skrik. Alla de där minnena vällde upp inom mig idag igen när jag satt och tittade på min idag åtta år gamla son som hade dansuppvisning. Han gjorde svåra moves. Han körde järnet. Så fint.

Det fina bara fortsatte

Efter en stressig arbetsdag är det inte alltid etta på listan att skynda sig hem för att laga middag åt barnen (efter att ha hetshandlat någonstans på halva vägen).

I dag blev det så där som det blir ibland att man bestämmer sig för att gå från jobbet senast klockan 17 och sedan kvart i händer något som tvingar en att stanna till klockan halv sex.

Jag skulle handla middag och sedan laga den tills alla barn kom hem från träning och annat. Det blev ju skitstressigt såklart. Men jag hann. Och till skillnad från många andra tillfällen under sådana omständigheter blev jag glad när ungarna väl var hemma.

Jag smällde ihop en enkel rätt baserad på lika delar spaghetti, rester och halvfabrikat OCH VAD HÄNDER!? Dotter säger spontant "det var jättegott".

Och det fina bara fortsatte. Sonen gjorde läxan utan tjat (nästan). Mycket koncentrerat och med glädje! 

Det är viktigt att komma ihåg sådant här. Det är därför jag skriver ner det. Det är de där små grejerna som man ofta inte lägger någon större vikt vid för att man är ouppmärksam, stressad eller bara trött - som kan göra hela skillnaden mellan bra och dåligt.

Tack barn.

###

Det var punschrullens dag i dag. Å vad vi mös på jobbet. Särskilt Håkan. 

###

Och vintern kom tillbaka. Å vad jag mös när jag cyklade till jobbet (inte).

###

Imorgon är det 8 mars. Det märks på en rad ställen i stan.




Att fostra barn till rekorderliga människor

Jag tänker en hel del på hur man gör det. Efter att ha lyssnat på Birgitta Ohlssons "Duktiga flickors revansch" och efter att ha läst den här artikeln tänker jag på det ännu mer än vanligt. 

Enligt min egna bedömning är jag inte överbeskyddande. Men ställer jag rimliga krav? Lär jag dem att tackla livets svårigheter? 

Kommer mina barn att bli människor som vill sträva efter något? Som är beredda att kämpa det de känner är rätt?

När jag läste den här intervjun med läraren Karin Nygårds idag kände jag igen mig. Kanske inte för att jag går runt och bär på en oro för mina barns skolgång eller för att jag känner ett behov av att lägga mig i allt hela tiden, utan snarare för att den miljö som beskrivs är den miljö mina barn vistas i. Stockholms innerstad. Medelklass. Engagerade akademikerföräldrar. 

Som Karin Nygårds säger. Kanske är mycket vunnet för alla parter om vi bara spänner av lite. 

Eller som tolvåringen här hemma säger: Take a chill pill. 


Efteråt sa hon det var kul i alla fall

Jag har ansträngt mig på pappafronten idag. I början av vintern jag sade till dotter att "du som vill testa att åka skidor i backe, vi kanske skulle åka bara du och jag och göra det. Ingen av de andra i familjen är ju intresserade."

Från hennes sida: Acklamation.
Men veckorna går ju och helgerna med och det är annat som är billigare och lättare att ta sig för.
Men idag. Jag gjorde det. Inte till fjällen. Men Lidingö är en resa det med. 
Och första gången spelar det ju ingen roll var man är för det är första gången och ska bara göras. 
Vi drog efter frukost. Var där FÖRE 11! Närmare HALV ELVA. Så dags har vi knappt lämnar frukostbordet i vanliga fall. 
Och skidor hyrde vi. Och pjäxor och hjälmar. Sedan åkte vi. Eller åkte och åkte. Det var första gången som sagt. 

Överlag gick det trots allt över förväntan. 

Jag fick uppfylla mitt löfte och dotter, ja efteråt sa hon det var kul. 

Nästa gång hoppas vi på lite mer kul under tiden bara.