Andreas Jennisches eviga blogg

Om Stockholm, journalistiken och allt annat.

Posts for Tag: föräldraskap

Såg min son dansa och fick lite tårar i ögonen

Igår var jag och familjen hemma hos en vän till min fru. Det var ett sådant där besök som glider över från häng på dagen till middag och vin. Barnen roade sig med sitt och det blev tid för oss vuxna att prata om ämnen som berör mer på djupet än det alldagliga hur är det på jobbet-snacket. Vi kom in på den första tiden med barn, hur små de varit och hur osäkert allt var där i början. Undernäring, slangar i näsan och små ynkliga pip istället för skrik. Alla de där minnena vällde upp inom mig idag igen när jag satt och tittade på min idag åtta år gamla son som hade dansuppvisning. Han gjorde svåra moves. Han körde järnet. Så fint.

Det fina bara fortsatte

Efter en stressig arbetsdag är det inte alltid etta på listan att skynda sig hem för att laga middag åt barnen (efter att ha hetshandlat någonstans på halva vägen).

I dag blev det så där som det blir ibland att man bestämmer sig för att gå från jobbet senast klockan 17 och sedan kvart i händer något som tvingar en att stanna till klockan halv sex.

Jag skulle handla middag och sedan laga den tills alla barn kom hem från träning och annat. Det blev ju skitstressigt såklart. Men jag hann. Och till skillnad från många andra tillfällen under sådana omständigheter blev jag glad när ungarna väl var hemma.

Jag smällde ihop en enkel rätt baserad på lika delar spaghetti, rester och halvfabrikat OCH VAD HÄNDER!? Dotter säger spontant "det var jättegott".

Och det fina bara fortsatte. Sonen gjorde läxan utan tjat (nästan). Mycket koncentrerat och med glädje! 

Det är viktigt att komma ihåg sådant här. Det är därför jag skriver ner det. Det är de där små grejerna som man ofta inte lägger någon större vikt vid för att man är ouppmärksam, stressad eller bara trött - som kan göra hela skillnaden mellan bra och dåligt.

Tack barn.

###

Det var punschrullens dag i dag. Å vad vi mös på jobbet. Särskilt Håkan. 

###

Och vintern kom tillbaka. Å vad jag mös när jag cyklade till jobbet (inte).

###

Imorgon är det 8 mars. Det märks på en rad ställen i stan.




Att fostra barn till rekorderliga människor

Jag tänker en hel del på hur man gör det. Efter att ha lyssnat på Birgitta Ohlssons "Duktiga flickors revansch" och efter att ha läst den här artikeln tänker jag på det ännu mer än vanligt. 

Enligt min egna bedömning är jag inte överbeskyddande. Men ställer jag rimliga krav? Lär jag dem att tackla livets svårigheter? 

Kommer mina barn att bli människor som vill sträva efter något? Som är beredda att kämpa det de känner är rätt?

När jag läste den här intervjun med läraren Karin Nygårds idag kände jag igen mig. Kanske inte för att jag går runt och bär på en oro för mina barns skolgång eller för att jag känner ett behov av att lägga mig i allt hela tiden, utan snarare för att den miljö som beskrivs är den miljö mina barn vistas i. Stockholms innerstad. Medelklass. Engagerade akademikerföräldrar. 

Som Karin Nygårds säger. Kanske är mycket vunnet för alla parter om vi bara spänner av lite. 

Eller som tolvåringen här hemma säger: Take a chill pill.