Genova-kvarteret i Gröndal, Söderorts kanske bästa utsikt och EU-valrörelse på Liljeholmstorget

Ibland är det helt fantastiskt att springa. I dag hade jag en sådan upplevelse. Jag lämnade dottern på Tanto bollplan i morse och sedan stack jag iväg åt Gröndalshållet. Där var längesedan jag sprang. Och precis som alla andra gånger jag sprungit där lite på måfå så kom jag bort mig. Alltså inte borta som i helt lost men så jag hamnade på stigar och gator där jag tappade väderstrecket. Men det ingick i planen. Bland annat hamnade jag högts upp på Nybohov där jag fann en fantastisk utsikt från vattenreservoaren som finns där uppe, vilket jag inte hade en aning om. Och så fick jag se ett gäng nybyggda hus jag inte sett förr. Bland annat Genova-kvarteret i Gröndal, Balneum heter det tydligen, som jag tog bild på. Extremt sjönära lägenheter i botten där. De hänger bokstavligt talat ut över vattenkanten. Det tog jag också bild på.

I det gamla Gröndal slås jag alltid av att de där punkthusen i tegelhus ger ett väldigt brittiskt utseende. Det gillar jag. Där hade grannarna börjat med ett odlingsprojekt intill gamla båthamnen lade jag märke till.

På Liljeholmstorget som jag passerade på väg hem var valrörelsen inför EU-valet i full gång. Den märkliga pergolagången var redan tapetserad med affischer.

@ajennische


Om svårigheten i att få rutin på att springa till och från jobbet

Periodvis springer jag till jobbet. Det är en sträcka på cirka 6 kilometer. Ingen lång bit men tillräckligt för att jag ska bli både svettig och irriterad på min svaghet. Alltså bra. Jag hinner beta av den samt ta en dusch på jobbet innan jag behöver vara fit for work – utan att gå upp tidigare än vanligt. Upplägget är utmärkt. Ändå orkar jag bara några dagar i stöten innan jag tröttnar. Och det har inte med själva löpningen att göra utan med logistiken runtomkring.
Det är ett aber att behöva springa med dator och kläder och lunchlåda på ryggen till exempel. Och det är ett aber att behöva åka SL på hemvägen eftersom det alltid gör att blir sen hem.
Jag skulle kunna i lunchlådan och jag skulle kunna tvinga mig att springa även på hemvägen, men jag vill spara pengar och det tar emot att byta om en gång till. Jag vet att det är slött och ett dåligt argument men det är det bästa jag har. (Samt argumentet att det är föga njutbart att på hemvägen behöva hoppa in i en affär för att handla mat dyngsvettig och stressad. Händer inte varje gång att jag måste handla på vägen hem men det händer, det händer.)
Allt skulle vara lättare om jag inte varje dag jobbade in i det sista. Jag jobbar verkligen fram till den sekund jag jag skulle kunna tvinga mig att springa även på hemvägen men det tar emot att byta om en gång till. Allt skulle vara bättre om jag inte jobbade fram till sista sekunden innan jag måste gå för att inte bli för sen hem till barnen. Om jag avbröt en stund innan och i lugn och ro bytte om för att sedan jogga hem igen (det bästa sättet att skaka av sig arbetsdagen för övrigt) skulle allt vara lättare. 
Jag får öva på det. 
Kom gärna med tips på hur ni gör för att få rutin på löpningen till och från jobbet.

@ajennische

Frihetskänslan

Det har varit några intensiva dagar med barn på torpet. De egna plus en. Jag har behövt vara fritidsledare. Som ensam vuxen blir man lite trött. Idag skapade jag en paus och sprang en runda. Eller rättare sagt, sprang tre korta rundor för att ungarna inte skulle vara ensamma så länge åt gången. Under den första hade jag sällskap av dottern på cykel, sedan tacklade hon av.

Det blev ett fantastisk skönt träningspass. Luften var lätt att andas och det var sol utan att vara för hett. Jag sprang på grusväg, genom en skog och ut på öppna odlingslandskap. Låren dunkade och endorfinerna sjöd i mig efteråt. Det slår alltid bättre när man längtat efter att springa. Efteråt duschade jag genom att skopa ljummet vatten ur en hink. Det var länge sedan jag kände mig så ren.