Stockholm är underbevakat

Stockholm är underbevakat. Äntligen sades det högt, av andra mediepersoner än dem som rör sig i mina kretsar. Det var i det senaste avsnittet av Tidskriftspodden saken yttrades, i ett samtal mellan programledare Fredrik Wass och Helle Klein, Thomas Mattsson och Camilla Björkman. Den senare är jag mycket inspirerad av för övrigt, hon har en lösningsorienterad syn på medieaffärer och har flera väldigt bra poänger här. Eftersom hon är med kommer jag nu att lyssna på alla program framöver. 

Men tillbaka till Stockholmsbevakningen. Det är som panelen säger. Sveriges största kommun är sämre bevakad än många mindre. Mitti må vara räddad (av Direktpress) men den journalistiska kraft som är kvar efter den affären är ordentligt decimerad. Det måste finnas utrymme för fler.

Hur ska Direktpress/Mitti bli EN kultur?

Jag vill veta allt om nya Direktpress.

Ja, det är min nya take på det här, att namnet Mitti faktiskt inte blir kvar. Det är mycket känslor i den här sammanslagningen skulle jag tro och där spelar namnet roll. Att välja bort Mitti (trots att det är ett mer etablerat och välkänt namn hos stockholmarna) skulle visa vem som köpt vem. Även om Mitti skulle bli kvar som namn så dyker det nog upp något annat som signalerar att Roland Tipners gäng är köpare och inte uppköpta. 

Jag har massor av frågor kring den här affären men pekar här ut två stora som inte går att komma runt.  

1. Hur ser affären framåt ut? Annonsmarknaden ser knappast ljus ut. Hur ska man dra in mer pengar? Det gör inte spara till vinst. Behåller man de 39 stadsdels- och kranskommuntidningar som Mitti byggt upp, eller tar man bort några? Siktar man på tvådagarsutdelning någonstans? Eller försöker man knyta allt närmare SDR och satsa mer på olika typer av content?

Och hur blir det med den digitala affären? Den har inte varit prioriterad från DP-håll på senare år. 

2. Hur stor ska personalstyrkan vara? Färre än en reporter per edition har varit Direktpress melodi senaste åren. Och minst lika viktigt, hur ska dessa två ärkerivaler till tidningshus först bantas och sedan bli ett, rent kulturellt? Det blir minst sagt en utmaning. 

Under mina år på Direktpress var jag en av de ivrigaste påhejarna av att måla ut Mitti som något vi verkligen inte ville vara. Vi var bättre på allt utom kanske personalpolitik och varumärkesbyggande. Att vi jobbade strukturerat och var noga med att följa upp det vi gjorde för att dra nya lärdomar, nja det försökte vi nog inte heller ge sken av att vara bäst på. Och att alla olika redaktioner inom Direktpress skulle bära en enda kultur? Nja, knappast. 

Men att med små medel göra bra lokaljournalistik var vi verkligen jättebra på ett tag. Och även Mitti, det kan jag säga nu när jag slutar på Direktpress.

Hur som helst finns en gräns för hur liten en redaktion kan bli. Och ju mindre den är desto viktigare blir det att ha nyckelspelare kvar som orkar dra lasset. Joakim Fransson som utsetts till chefredaktör nu när det står klart att Claes de Faire lämnar, har ett hästjobb framför sig som jag ser det. Och inte bara han.

Det tråkigaste med hela grejen är att delar av personalen snart inte lär ha något jobb alls. 

Hoppfullt när det går bra för frilansare

För cirka femton år sedan jobbade vi ihop en kort period på Katrineholms-Kuriren. Hon är också från Julita. Sedan dess kanske vi har stött på varandra någon gång men inte mer än så. I dag träffades vi böjda över varsin barnskridsko som behövde knytas på Östermalms IP. Jag var där med tvillingarna och hon var där med sina barn. Länge jobbade vi på varsin av lokaltidningarna i Stockholm. Hon på Mitt och jag på Direktpress. Nu är ingen av oss kvar. Och efter att ha pratat med henne en stund verkar hon ha hoppat av på grund av liknande skäl som jag. Det blir svårt att slita på med allt när tron på företaget och verksamhetens inriktning börjar svikta. 

Mer glädjande var att hon fortfarande jobbar med journalistik, som frilansande reporter med en bred palett av uppdragsgivare (eller snarare köpare). Sådant gör mig alltid glad, när duktiga journalister hittar nya bra sätt att fortsätta jobba med just journalistik. Vi enades om att lokaljournalistiken trots allt är något extra – och att den förtjänar det bästa. 

Tänk om den kunde nå en ny storhetstid istället för denna nedförsbacke som råder nu. 

 

En hyllning till redaktionen på StockholmDirekt / Direktpress

Igår gjorde jag min sista dag på Direktpress där jag klev in som vikarie 2006 och där jag efter några ut- och inhopp fastnade 2010. Sedan dess har jag jobbat som reporter, redaktör och nu mot slutet som tf redaktionschef. Det har varit en fantastisk resa. Redaktionen har utvecklats, produkterna har utvecklats och inte minst jag själv har utvecklats. Utöver det som hänt rent yrkesmässigt har jag fått vänner för livet. Jag har ju till och med träffat min fru på jobbet, chefredaktörernas chefredaktör Helene Claesson Jennische.

Att bli avtackad igår var en mycket omvälvande och fin upplevelse. Jag blev visad så mycket kärlek. Allt satte fingret på vad jag försökte säga till alla berörda igår (gick sådär på grund av rörd), att man kommer otroligt långt med arbetsglädje. Och är det någonting som har funnits på redaktionen, oavsett andra svängningar inom företaget, så är det arbetsglädje, ett peppande klimat och genuin omtänksamhet om varandra. För ett par år sedan pekade en av de dåvarande pressekreterarna i Stadshuset ut Direktpress-redaktionen som den gladaste i hela stan, och jag är den första att hålla med.

Stort tack till alla på Direktpress för alla år med snabba lokalnyheter, galna idéer, avslöjanden och inte minst folkbildande insatser. Fortsätt göra det ni gör och ni kommer fortsätta att vara bäst!

Inom kort börjar jag jobba som nyhetschef på två Bonniermagasin som heter Fastighetsnytt och Byggindustrin. Jag kommer också att skriva en del. Det blir journalistik inom ett annat områden än vad jag ägnat mig åt tidigare och det känns väldigt spännande och roligt. Jag är ödmjuk inför uppgiften men känner stor pepp. Bostadsbyggande, stadsutveckling och fastighetsaffärer påverkar samhället i hög grad och är frågor som det blir kul att få fördjupa sig i. Jag ska göra mitt absolut bästa även där.

Jag tar på mig nya flanellskjortan, höjer presentyxan och går vidare in i framtiden!