Le Blog de

Andreas Jennische

Posts for Tag: mallorca

Vägarna här... jisses vad nära det var


Idag var det nära att vi krockade. Inte på den kringelikrokiga vägen till stranden Formentor (vilken går upp för ett berg och nerför samma berg innan man är framme) utan på vår vanliga väg till villan. Den ser inte alls lika farlig ut som bergsvägen på grund av att den går på platt mark, men vissa bitar är den ännu smalare. I en av de värsta kurvorna mötte jag en ung man i typ en Berlingo som låg halvvägs ut i VÅRT körfält. Jag bara att styra undan så långt jag vågade utan att damma in i den stenmur som är byggd där vägrenar brukar finnas. Undermedvetet förberedde jag mig för det obehagliga ljudet av kaross mot sten. 
Det hördes aldrig. 
Varken han i Berlingo eller vi krockade. 
Jag hann bli riktigt rädd och körde resten av vägen hem ännu långsammare än vanligt och tänkte tacksamhetstankar över att alla klarade sig oskadda. 

Nu något annat. 

Bäst idag – topp tre

1. Att hänga på stranden med brorsan och hans familj. 

2. Servicen på Taburi i Port de Pollenca. Aldrig har fem rätter kommit ut så snabbt. Gott var det också. 

3. Havet. För varje dag som gått har jag steppat upp mitt crawl game. 

¡Bunyols! ¡Älska bunyols!

Bunyols. Skriver på le blogelito om detta goda.

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on

Inte mycket är bättre än grejer man kan äta. Och att äta nya grejer när man reser är det bästa av det bästa. Riktigt bra matminnen är något mycket större än bara själva ätandet, de kan få en att minna en hel serie av känslor, en stark upplevelse eller en hel resa. 

Idag åkte vi till den vackra lilla staden Pollenca och besökte söndagsmarknaden på torget. Jag passade på att köpa ensaimadas (fluffiga platta bullar med florsocker) samt en helt ny grej som jag aldrig tidigare hört talas om: bunyols. En mallorcansk donut gjord på potatis. Testa om du får chansen! Grymt gott. Mindre än en amerikansk variant och inte lika flottig (trots att den är friterad). 
Enligt paret som sålde bunyols i Pollenca består innehåller av enbart potatis men det verkar inte vara helt sant. Enligt de recept jag hittade på nätet ska smeten ha lite ägg, smör, vetemjöl och jäst utöver den mosade potatisen. 
Hur som helst var det gott. Och vi fick välja om det skulle vara socker på eller inte. Självklart, sa jag. 
Sex stycken kostade 2 euro. 
Bara langa upp plånboken direkt om du får chansen och inte är vegan. 

Kamouflageträdet i Port de Pollenca

A great great day som Trump skulle sagt. Eller skulle han det? Jag har en känsla av att han ogillar södra Europa. Poängen jag vill komma till är att vi haft en great day. Hårnålskurvor, bad vid traktens bästa strand, middag på torget i Port de Pollenca med brorsan, Lydie och plutten samt en sen kvällspromenad som slutade i en marknad. What’s not to like. Som bonus: ett träd med perfekt kamouflagemönster. Som gjort för att trädet ska smälta in bland... andra träd. Perfekt ju.

Kuriosa: Det kostar 17000 euro att gå med i den båtklubb i Port de Pollenca du måste vara medlem i för att få köa för en båtplats.

En hyllning till Pa amb oli, världens godaste macka

Tvillingarna ville åka till Porto Cristo på södra delen av Mallorca för att besöka den stora grotta som en klasskompis tidigare gjort. Jag och Helene styrde om det lite snyggt så att utflyktsmålet fortfarande var grottor men på betydligt närmare avstånd och enligt guidebok inte lika besökta. Det var ett schackdrag. Caves de Campanet visade sig vara ett klockrent besöksmål. Vägarna dit var så smala och läskiga att köra på att bara det var en stor upplevelse. Sista sträckan gick vägen rakt igenom en liten by där man i princip körde över folks dörrmattor. 

En macka att gifta sig med 

Jag har tyvärr ingen bild. Hjärtat satt i halsgropen och båda händerna på ratten.
Jag har tyvärr inte heller bild på den lunch jag åt på det ytterst trevliga stället som låg vid entrén till grottorna. En liten restaurang inspräng i berget med blomsterprakt åt alla håll och en pergola som får äppelvarianten på Julita gård att se pluttig ut. 
Lunchen jag åt heter Pa amb oli, en variant av bruschetta. Skivat mörkt bröd som gnids med färsk tomat och vitlök och sedan saltas och stänks med olivolja. Som pålägg kan man välja skinka eller ost eller andra saker. Min kom med bastanta ostskivor, skivad tomat och en lokal variant av skärböna. Otroligt gott i alla sin enkelhet. Jag hyllade mackan så mycket att barnen tyckte jag var helt dum i huvudet. Jag blev så till mig att jag inte ens tog bild på den. Och lika bra var väl det för nu får ni skapa egna bilder i huvudet av den där supermackan. 
Pa amb oli, kom ihåg det, pa amb oli. Bröd med grejer på helt enkelt. 
Jag försökte förklara för barnen att storheten bestod i den upphöjda kombinationen av mycket enkla råvaror som var för sig inte är något speciellt. De bara tittade på mig med överseende leenden. Då tog jag i lite till och sa att ”jag älskar den här mackan lika mycket som jag älskar Helene”. Då tror jag att de fattade poängen.

Själva grottorna var också värda resan. Stalaktiter, stalagmiter i ett underjordiskt landskap som plockat från en science fiction-rulle. Guiden var charmigt dåligt på engelska och sa att det var absolut förbjudet att fotografera men att hon inte skulle se ifall vi tog bilder ändå. 

Grottan var värd besöket

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on


Älskling, sätt vårt hänglås bredvid det där annars tror jag inte på att du älskar mig

Det finns vanliga sätt att visa kärlek på och så finns det dödsföraktande. Bilden är tagen på den fantastiska utsiktsklippan vid Cap de Formentor.

Den ligger 232 meter överbliven havet och ger svindel. Det sitter ett antal hänglås på extremt farliga ställen utmed klippväggen och jag får lite panikkänslor av att tänka på när de placerades där. Kanske lite på fyllan av en övertänd man som verkligen vill visa sin käresta hur mycket hon betyder för honom. 
”Kolla älskling, jag sätter den här nere. Va? Nej, det är ingen fara. Jag har bra stöd. Va? Blåsten? Inga probleeeeeeeeeee....... *duns* *duns* *duns* *plums*

Jag satte inte fast något hänglås för Helenes skull. Hon fick nöja sig med att körde bilen på den lika dödsföraktande hårnålsvägen. 
Vi fortsatte till stranden Platja de Formentor och det var värt besväret.