Le Blog

Carl Andreas Jennische – I’ll keep you posted

Posts for Tag: mallorca

17 bilder från Mallorcas Vingåker och en bild på den bläckfisk vi träffade i havet


Här är 17 bilder från den lilla hamnstaden Port de Pollenca på nordöstra Mallorca. Den staden som brorsan och hans familj bor i. 

För att göra det hela lite mer intressant, framförallt för alla lösare baserade i västra Sörmland, kan nämnas att Port de Pollenca har cirka 6500 fasta invånare. Det är cirka 3000 färre än Vingåker. Pollenca är också en egen kommun och har gott om samhällsservice. Vårdcentral, skola, matbutiker, busshållplatser och banker. Många banker, på grund av alla fastighetsaffärer som pågår här. 

Känslan i Port de Pollenca (til skillnad från Vingåker) är att det är en levande stad. Inte så konstigt med tanke på havet, sandstranden och de  vackra bergsmassiven (Serra de Tramuntana) som omger tätorten. Det är en fantastisk vacker plats med varmt och soligt klimat. Dessutom är staden tätt byggd med ganska låga hus i sten med butikslokaler i bottenvåningarna. 

Enligt brorsan varnade the locals för vintern som de kallade ”extremt död och tråkig” men jämfört med exempelvis Vingåker (eller Katrineholm för all del) så ska det råda sköna stadsvibbar även när turister som oss åkt hem. 

Boardwalk

Strandpromenaden är en turiststinn boardwalk med obligatoriska souvenirbutiker och krogar och är utmärkt att tillbringa några timmar på en ljum kväll i juni. Det är fortfarande före den stora invasionen tydligen. 

Sist i bildspelet syns ett vitt hus. Det är dykstället som brorsan Per Jennische jobbar på som fridykarinstruktör. Han var ledig igår och visade oss stranden vid Cala de Sant Vicenc en kort bilresa bort. Där var svalare och djupare i vattnet men fullt av vackra fiskar. Vi höll oss nära stranden och jag och storsonen fick låna varsitt par långa fridykarfenor och fick känna oss riktigt coola en stund.

Octopus

Häftigast av allt: bläckfisken. Brorsan såg den vid en klippa under vattnet och den var turligt nog så nära stranden att hela familjen fick en chans att dyka ner och titta på den på nära håll. 

Brorsan tog den här bilden på den med sin undervattenskamera men jag kan säga att upplevelsen inte går att fånga på bild. 

Jag kan verkligen förstå att man snöar in på fridykning. Mäktigt!

Arga tyskar, knäckande vacker spansk landsbygd och en bilresa som kunde slutat i katastrof

• Det gick i stort sett enligt plan. Att få ut hyrbilen var det enda moment som tog längre tid än beräknat. Jag hade bokat via en sajt jag fick rekommenderad av Tui och tänkte inte mer på det än att det såklart är en av de stora firmor som ligger i ankomsthallen på flygplatsen. Det var det inte. Vi fick åka en illa arrangerad minibussresa till en jättestor parkering ett par kilometer bort. Och väl där möttes vi av en monstruös kö. En svensk slog sig i slang med mig direkt för att han ville växla lite pengar så han kunde handla i godisautomaten. Jag kunde inte hjälpa honom men passade på att fråga om han visste var det var för ett ställe vi kommit till. Han sa att han hyrt bil här förut och aldrig varit med om så mycket folk.

No cash

Vi övervägde att skita i hela upplägget, ta en taxi tillbaka till flygplatsen för att har en bil där, av Avis eller Hertz. Men vi bestämde oss för att vänta. Vi hade trots allt bokat en bil. Runt omkring oss stod missnöjda tyskar som kände sig lurade på grund av att de var tvinga att köpa en tilläggsförsäkring. Argast var en tysk kvinna som inte fick betala med cash. Personalen förklarade att det var det enda som stod i fet stil på bokningskvittot: credit card only. Då blev hon ännu argare. Efter ett antal telefonsamtal tror jag att hon fick sin vilja igenom. Jag kände mig extremt skeptisk när det blev vår tur. Väntade mig ett ”du vet väl att du måste köpa till en försäkring för 1000 euro annars blir du betalningsskyldig för allt om du hamnar i en olycka”. Men vi hade flyt. ”Du är helförsäkrad. Och eftersom jag inte har exakt den bilen inne som du bokat får du en lite större.” Ok rent a car kanske inte är totalbluff ändå, tänkte jag och vi kunde äntligen köra därifrån och leta upp huset vi hyrt. 

Stenmurar slickade bilen

Det gick över förväntan. Helene läste kartan och gps:en visade rätt så vi körde spik direkt. Förr kunde bilkörning utomlands få mig att bli kallsvettig av nervositet, men den här gången körde jag bara. Ut ur ett biltätt och svettigt Palma, vidare på motorvägen i nordostlig riktning mot Alcudia för att svänga av strax innan mot Pollença. Den stora bilen kändes lite för stor sista biten. Trånga vägar kantade av stenmurar med absolut ingen plats för ett möte ledde oss fram. Jag andades ut. Framme. Nyckeln låg där den skulle och ungarna skrek av lycka när de kastade sig i poolen.

Återvändsgränden från helvetet

Tyvärr kommer man aldrig undan det här med maten. Tre bananer var allt vi hade kvar att äta och dricka. Jag erbjöd mig att åka iväg direkt igen med bilen för att leta upp den Lidl som skulle ligga i närheten. Det kunde gått illa direkt. Jag knappade in adressen på Google maps – som skickade mig åt fel håll i första kurvan. Jag hamnade på en extremt trång och brant liten väg som slutade vid en grind till ett stort hus. En återvändsgränd från helvetet. Jag ville inte knacka på och be om att få låna gårdsplanen för att vända, i alla fall inte direkt, så jag gav mig på att backa. I brant uppför. Motorn skrek. Backsignalen pep. Jag gav upp. Rullade ner till grinden igen och såg att det borde gå att göra en fram-back, fram-back, fram-back-manöver för att komma runt. Det tog mig en kvart. Men det gick. Och jag skrapade aldrig bilen. Men huvudvärken och vätskebristen fick mig att må illa av ansträngningen och jag hade inte ens kommit en liten bit närmare Lidl. Jag knappade in Lidl på kartan igen och körde vidare. Kom ut på rätt väg, hittade fram till Pollença men hamnade fel igen. Trasslade in mig på några gränder, fick följa enkelriktat genom halva den lilla stan innan jag kom ut på stora vägen igen. Nu sket jag i internet. Körde på känsla. Matmarknad brukar alltid ligga intill en stor väg, tänkte jag och fortsatte på den stora vägen i riktning mot grannstaden Port de Pollença, där brorsan bor.

Äntligen succé 

I första rondellen såg jag en stor Lidl-skylt! Jag svängde däråt. Höftade i nästa sväng och kom rätt! Aldrig har jag varit så glad över att få handla på Lidl. Och jag kom tillbaka. Med mat och allt. Lite märklig blandning av grejer kanske men alla blev mätta om än sent.

Imorgon: nya äventyr.