En hyllning till Pa amb oli, världens godaste macka

Tvillingarna ville åka till Porto Cristo på södra delen av Mallorca för att besöka den stora grotta som en klasskompis tidigare gjort. Jag och Helene styrde om det lite snyggt så att utflyktsmålet fortfarande var grottor men på betydligt närmare avstånd och enligt guidebok inte lika besökta. Det var ett schackdrag. Caves de Campanet visade sig vara ett klockrent besöksmål. Vägarna dit var så smala och läskiga att köra på att bara det var en stor upplevelse. Sista sträckan gick vägen rakt igenom en liten by där man i princip körde över folks dörrmattor. 

En macka att gifta sig med 

Jag har tyvärr ingen bild. Hjärtat satt i halsgropen och båda händerna på ratten.
Jag har tyvärr inte heller bild på den lunch jag åt på det ytterst trevliga stället som låg vid entrén till grottorna. En liten restaurang inspräng i berget med blomsterprakt åt alla håll och en pergola som får äppelvarianten på Julita gård att se pluttig ut. 
Lunchen jag åt heter Pa amb oli, en variant av bruschetta. Skivat mörkt bröd som gnids med färsk tomat och vitlök och sedan saltas och stänks med olivolja. Som pålägg kan man välja skinka eller ost eller andra saker. Min kom med bastanta ostskivor, skivad tomat och en lokal variant av skärböna. Otroligt gott i alla sin enkelhet. Jag hyllade mackan så mycket att barnen tyckte jag var helt dum i huvudet. Jag blev så till mig att jag inte ens tog bild på den. Och lika bra var väl det för nu får ni skapa egna bilder i huvudet av den där supermackan. 
Pa amb oli, kom ihåg det, pa amb oli. Bröd med grejer på helt enkelt. 
Jag försökte förklara för barnen att storheten bestod i den upphöjda kombinationen av mycket enkla råvaror som var för sig inte är något speciellt. De bara tittade på mig med överseende leenden. Då tog jag i lite till och sa att ”jag älskar den här mackan lika mycket som jag älskar Helene”. Då tror jag att de fattade poängen.

Själva grottorna var också värda resan. Stalaktiter, stalagmiter i ett underjordiskt landskap som plockat från en science fiction-rulle. Guiden var charmigt dåligt på engelska och sa att det var absolut förbjudet att fotografera men att hon inte skulle se ifall vi tog bilder ändå. 

Grottan var värd besöket

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on


Älskling, sätt vårt hänglås bredvid det där annars tror jag inte på att du älskar mig

Det finns vanliga sätt att visa kärlek på och så finns det dödsföraktande. Bilden är tagen på den fantastiska utsiktsklippan vid Cap de Formentor.

Den ligger 232 meter överbliven havet och ger svindel. Det sitter ett antal hänglås på extremt farliga ställen utmed klippväggen och jag får lite panikkänslor av att tänka på när de placerades där. Kanske lite på fyllan av en övertänd man som verkligen vill visa sin käresta hur mycket hon betyder för honom. 
”Kolla älskling, jag sätter den här nere. Va? Nej, det är ingen fara. Jag har bra stöd. Va? Blåsten? Inga probleeeeeeeeeee....... *duns* *duns* *duns* *plums*

Jag satte inte fast något hänglås för Helenes skull. Hon fick nöja sig med att körde bilen på den lika dödsföraktande hårnålsvägen. 
Vi fortsatte till stranden Platja de Formentor och det var värt besväret. 






17 bilder från Mallorcas Vingåker och en bild på den bläckfisk vi träffade i havet


Här är 17 bilder från den lilla hamnstaden Port de Pollenca på nordöstra Mallorca. Den staden som brorsan och hans familj bor i. 

För att göra det hela lite mer intressant, framförallt för alla lösare baserade i västra Sörmland, kan nämnas att Port de Pollenca har cirka 6500 fasta invånare. Det är cirka 3000 färre än Vingåker. Pollenca är också en egen kommun och har gott om samhällsservice. Vårdcentral, skola, matbutiker, busshållplatser och banker. Många banker, på grund av alla fastighetsaffärer som pågår här. 

Känslan i Port de Pollenca (til skillnad från Vingåker) är att det är en levande stad. Inte så konstigt med tanke på havet, sandstranden och de  vackra bergsmassiven (Serra de Tramuntana) som omger tätorten. Det är en fantastisk vacker plats med varmt och soligt klimat. Dessutom är staden tätt byggd med ganska låga hus i sten med butikslokaler i bottenvåningarna. 

Enligt brorsan varnade the locals för vintern som de kallade ”extremt död och tråkig” men jämfört med exempelvis Vingåker (eller Katrineholm för all del) så ska det råda sköna stadsvibbar även när turister som oss åkt hem. 

Boardwalk

Strandpromenaden är en turiststinn boardwalk med obligatoriska souvenirbutiker och krogar och är utmärkt att tillbringa några timmar på en ljum kväll i juni. Det är fortfarande före den stora invasionen tydligen. 

Sist i bildspelet syns ett vitt hus. Det är dykstället som brorsan Per Jennische jobbar på som fridykarinstruktör. Han var ledig igår och visade oss stranden vid Cala de Sant Vicenc en kort bilresa bort. Där var svalare och djupare i vattnet men fullt av vackra fiskar. Vi höll oss nära stranden och jag och storsonen fick låna varsitt par långa fridykarfenor och fick känna oss riktigt coola en stund.

Octopus

Häftigast av allt: bläckfisken. Brorsan såg den vid en klippa under vattnet och den var turligt nog så nära stranden att hela familjen fick en chans att dyka ner och titta på den på nära håll. 

Brorsan tog den här bilden på den med sin undervattenskamera men jag kan säga att upplevelsen inte går att fånga på bild. 

Jag kan verkligen förstå att man snöar in på fridykning. Mäktigt!