Le Blog de

Andreas Jennische

Posts for Tag: manlighet

Fab 5 is back

Min fru har gjort mig uppmärksam på att den gamla tv-favoriten Fab 5 är tillbaka i en ny tappning. Serien finns på Netflix och det är starkt feelgood-material. En kvintett amerikanska gay-killar med höga kunskaper om design, mode och good manners åker runt i Södern och hjälper män som want to become a better version of themselves. Det är mycket underhållande. 

I ett av de senaste avsnittet jag såg hjälper Fab 5-killarna en ung man som vill ha hjälp att komma ut. Han vill hitta modet att berätta för sin styvmamma att han är gay. Och han sörjer att han aldrig berättade för sin pappa innan pappan dog. Den ena av Fab 5-killarna sitter framför "eleven" som vi kan kalla Trey och peppar honom genom att säga något i stil med: "Du är ett exempel på vad det är att vara en stark och vacker, svart, gay-man".

Tray sitter tyst en sekund och säger sedan, på ett sätt som låter genuint ärligt att det är ord han inte hört på länge. Han tar en ny paus och säger: "Jag behövde verkligen höra det". 

Det känns så naturligt i den här typen av amerikansk tv-show att det bara flimrar förbi. Men om man stannar upp lite och tänker att konversationen utspelade sig på svenska mellan två svenska män i samma ålder och där några få uppmuntrande ord landade på det sättet? Det känns främmande. Jag tänker att där skull blandas in en släng av ironi och skratt och inte andas samma allvar. Den som gav beröm skulle behöva lägga till "jo men på allvar, jag menar det" för att visa att det var på riktigt. Och den som fick berömmet skulle inte riktigt höra det. 

Som om vi inte vågar låta orden stå för sig själva, helt oförstärkta. 


Det kanske helt enkelt är rätt att börja använda termen "vi män"



Helene och jag hade en kväll för oss själva nyligen. Vi åt enkel vuxenmat, drack bubbel och pratade istört i flera timmar. Alla med barn vet att det är en stor grej. Efter att tag halkade vi in på jämställdhet, feminism och patriarkatet. 
Hur vi beter oss. Vad vi gör och säger och definierar oss själva. Viktigt och intressant. Ett ämne jag rekommenderar alla att prata mer om. 
Diskussionen böljade fram och tillbaka. Vi är överens om grundsatsen att vi lever i en patriarkal värld och att det är dåligt (för både pojkar, flickor, män och kvinnor) men jag började tänka om kring en grej. Jag har alltid värjt mig från att använda uttrycket "vi män" som ett sätt att referera till mig själv och det jag är. Enligt mig brukar termen "vi män" endast användas av män som tycker det är bra med traditionella könsroller, att män bör vara män och kvinnor kvinnor ni vet. Jag tycker också att det är svårt att använda ett sådant uttryck eftersom jag ser de styrande manliga maktstrukturerna som något dåligt. Att då referera till "oss män" blir som att sätta på sig den härskande gruppens dräkt och försvarar den! 
Men några saker min fru sa gjorde att jag kanske börjar agera annorlunda. Till exempel sa hon något i stil med att det är ett privilegium att kunna välja bort kollektivet, att kvinnor typ alltid blir gruppen kvinnor. 
Hon sa också något i stil med att om det ska bli ändring när det gäller mäns beteende (läs våld mot kvinnor, sexuella övergrepp, våldtäkter) så kanske det inte skadar om några av "oss män" höjer rösten och börjar prata om manligheten – genom att fronta just kollektivet män. Att ta oss själva som exempel istället för att intellektualisera om manligheten och dess normer på ett avpersonifierat och distanserar sätt. Vi män är kött och blod. Människor som gör egna val. Varför låta the douchebags definiera oss män när vi kan vara med och göra det bättre?
Det kanske helt enkelt är rätt att börja använda termen "vi män". 
Jag testar här och nu:
Vi män tycker att jämställdhet och lika lön för lika arbete är en självklarhet och att sexuell frihet och trygghet ska gälla alla. Att flickor och pojkar ska växa upp utan att tvingas in i begränsande könsmallar. Och att det är vi som måste visa genom ord och handling vad vi tycker. 

Ja, det känns inte så dumt.