Winter is coming, and summer och Söder Mälarstrands deppighet består

Tiden går fort nu. Veckorna rusar fram. Oktobers mitt är passerad och snart är det jul och sommar igen.

Jag gick en lång promenad idag och tänkte på tiden. Staden har förändrats en hel del under de senaste tio-femton åren. När jag flyttade till Sofo låg posten fortfarande i den lokal där Urban Deli nu firar ett decennium. Jag kommer ihåg "Pojkarnas" som jag lärde mig av Johannes att den lilla jourbutiken kallade, de vände kvällstidningarnas löpsedlar uppochner varje gång de var fyllda med skit som de sa. Det var ofta. Skåningen var en stor grej när de öppnade men där låg någonting annat nu. Slussen var ju en annan också såklart och i Hornstull fanns ingen galleria. Men vissa saker består. Några hoppas jag förblir orörda, det behövs outvecklade platser, men andra borde inte tillåtas vara så trista som de är idag. Södermälarstrand till exempel, en lång bilväg utmed vattnet med en öde strandpromenad intill. Hotellbåtarna och utsikten mot Kungsholmen och City räcker inte för att göra det trevligt. Här är så deprimerande att gå. 

Hellmark Knutssons (S) önsketänkande: Håll hyrorna nere och släpp in kulturen

De två senaste dagarna har jag läst urbanisten och stadsbyggnadsforskaren Alexander Ståhles bok Alla behöver närhet om framtidens städer. Den kom ut för tre år sedan och har blivit uppmärksammad på många håll sedan dess men jag själv har inte läst den från pärm till pärm förrän nu. Det är värt att göra det. Ståhle är duktig på att vända på perspektiven och få läsaren att starkt ifrågasätta den gräddfil bilar har i våra städer. Ståhles lösning är enkel på papper men desto svårare att genomföra i verkligheten: förtäta istället för att låta staden bli bredare, låt gångtrafikanter vara i fokus när kvarter och stadsdelar tar form och ge sedan plats åt cyklister, spårtrafik, bussar, transporter och privatbilister – i fallande ordning. 
Ståhle ger många exempel från forskningen och tar upp konkreta exempel från andra storstäder runt om i världen för att ge extra tyngd åt poängen att bilarnas hegemoni måste bort. Han trycker också på att detta ger bra möjligheter till intäkter för investerare och fastighetsbolag. 

”Kan man sälja en trivsam, spännande plats utan att bära kostnader för väg och parkering gör man helt enkelt en bättre affär”, skriver Ståhle. 

Han hänvisar bland annat till en analys av kontorsmarknaden som Stockholms läns landsting (nu Region Stockholm) och sex kommuner gjorde 2011 som visar att hyresintäkterna kan bli hela 90 procent högre om det på gångavstånd finns kollektivtrafik, restauranger, butiker och andra kontor. 

Samma grundprincip gäller också för bostäder i städerna. Ju närmare service, kultur och handel desto mer attraktivt. 
Men det är också här det blir lite svårt, vilket Ståhle själv belyser. För stigande hyror och bostadsspriser må driva tillväxt och gynna marknaden men till slut blir det för dyrt för de flesta att bo eller hyra där. Gentrifieringen är bra till viss nivå men om den går för långt blir områden och platser oattraktiva. Att hitta ett sätt att nå balans, att kunna skapa täta klimatsmarta städer där alla har råd att bo och leva utan segregation och där kulturen har en given plats, ja det är tiotusenkronorsfrågan. Både politiker, ekonomer, arkitekter och stadsplanerare kämpar ständigt med att komma fram till svaret. Förmodligen finns det flera. Antagligen behövs en kombination av åtgärder. 

Kulturen får plats – eller?

Just kulturens plats, eller snarare bristen på plats för kulturen, var temat på det frukostseminarium på Stockholms handelskammare som jag besökte i tisdags. 
Rubriken var Låt de kreativa näringarna ta plats för attraktivitet och innovation. 

Helene Hellmark Knutsson (S), vice ordförande för riksdagens näringsutskott och tidigare kommunalråd i Sundbyberg var en av deltagarna i panelen. Hon berättade om hur Sundbyberg i början av 00-talet pressades av befolkningsminskning. Stockholm och Solna drog nya invånare men inte Sumpan. Idag är Sundbyberg en av landets snabbast växande kommuner. 
Förändringen, enligt Hellmark Knutsson, började med en satsning på att göra om det gamla industrikvarteret Plåten till Signalfabriken – med krogar, fik och handel.  
”Det blev ingången till att skapa en buzz”, sa Hellmark Knutsson. 
Mer radikal lät hon senare under diskussionen när hon förslog att kommunalpolitiker och fastighetsägare skulle våga några gamla industrilokaler vara kvar och behålla de låga hyrorna och sedan släppa in kulturen och låta den sköta resten. 
”I Stockholm finns ju Slakthusområdet... men där kommer det också snart att vara fint”, avslutade Hellmark Knutsson för att liksom själva sätta punkt för den utopiska tanken att låta området vara fritt från stora planer. 

Slakthusområdet snart fräsigt 
Men det finns fastighetsbolag som verkar skriva under på Ståhles resonemang att det finns pengar att tjäna på tät stad med höga urbana kvaliteter och lågt bilanvändande. 
Helena Olsson, chef för stadsutveckling och samhälle på Fastighetsägarna Stockholm, som också var med i debatten tog upp Atrium Ljungbergs satsning på att behålla kulturen i form av Nobelberget när AL nu bygger nytt i Sickla. Kulturbevarandet gjorde att bolaget fått köpa stora delar av Slakthusområdet av Stockholms stad. Draget att satsa på kultur och de kreativa näringarna stämmer väl överens med hur staden hoppas att nya Söderstaden och Slakthusområdet ska bli. 
Dock är det väl tveksamt om där kommer att finnas några billiga hyresrätter. Det i kombination med några lågprislokaler i före detta i industrikvarteret lär ju annars sätta fart på hajpen. 

Jag hoppar tillbaka till Ståhles bok innan jag sätter punkt. Ståhle pekar ut Kristina Alvendal som en person som tidigt insåg att bilstaden är mindre attraktiv än den stad som ger mer plats för gång-, cykel- och kollektivtrafik. 
Alvendal var moderat stadsbyggnadsborgarråd som under mandatperioden 2006-2010 ledde arbetet med att ta fram en ny översiktsplan för Stockhom. Den fick namnet Promenadstaden och pekar just på värdet av att skapa en tät stad utan barriärer mellan stadsdelar och där fotgängarna ska prioriteras. 
Efter läsningen undrar jag varför hon så hastigt försvann från Stockholmspolitiken 2010. Den borgerliga alliansen vann valet igen det året och fick ha makten i två mandatperioder i rad, men Alvendal gick tillbaka till det privata näringslivet... Där finns kanske något intressant att rota i. 

Jaja, hur som helst. Det blir kul att fortsätta bevaka stadsutvecklings-, bygg- och fastighetsfrågorna.