Foto: Ebba Johannesson

Read more

Lagom till sänggående igår kväll blev dottern magsjuk. Helene, min fru, var snäll och lät mig sova större delen av natten men på morgonkvisten fick jag byta av. Ingen kvalitetsnatt alltså. Men men, det har hänt förr. Och i slutändan är det inte en sådan sak det handlar om, utan månaderna fram tills nu. Och jag har inte tränar jättehårt direkt, det vore en lögn. Men jag är i hyfsad form så siktet är inställt på att ha kul. Om bara dottern får känna sig lite lugnare i magen snart kan jag börja se framemot dagens utmaning. 

Coach Dala var på plats utanför torpet tio minuter efter att jag meddelat att jag var redo för vårt genrep inför söndagens swimruntävling i Katrineholm. (Det finns kanske några få platser kvar! Anmälan stänger vid midnatt!). 

Behöver mer träning 

Det var genrep på banan i Katrineholm igår men varken jag eller min lagkamrat Daniel Eriksson kunde vara med. Vi konstaterade att vi får lita på vår oerhörda rutin (ett tidigare lopp). Planen är att vi ska trycka in ett eget genrep nere vid sjön i helgen. Det ordnar sig. 

Få testrundor

Antal gånger jag sprungit OCH simmat under samma träningspass sedan loppet för ett år sedan? Noll. Men å andra sidan har jag både sprungit och simmat var för sig en hel massa. Senast igår simmade jag på Eriksdalsbadet. Jag var trött redan innan så jag tryckte 3 gånger 400 meter och gick hem. Men det kändes helt okej. Dock köpte jag ett par öronproppar som jag lyckades slarva bort redan innan jag kom hem. Very annoying. Jag har blivit lite nojig för öronen eftersom jag allt som jag numera får en massa vatten i öronen efter varje pass som inte vill gå bort. Och det kan leda till tråkigheter. Två personer i min närhet har den här sommaren fått inflammationer i öronen på grund av just det där. Risken ökar också varma somrar som denna, då bakteriehalterna i vattnet blir fler. Jag får väl trycka in lite bomull i öronen på söndag.

Starten går klockan 14 och jag är otroligt pepp!

Startlistan finns här, lag nummer 10 är vad som gäller.

500 meter gånger tre, med en kort kort vila mellan varje set. Det tog 36 minuter. Det säger mig ingenting men jag vet att det varken är helt uselt eller supersnabbt. Nu har jag i alla fall en tid att jämföra mig själv mot nästa gång. Jag har hur som helst aldrig simmat så koncentrerat som idag. Det var långt ifrån det roligaste jag gjort men om jag ska snabba upp mitt simmargame måste jag nöta längder. Det tar emot varje gång jag ska till Eriksdalsbadet, men väl på plats, ombytt och klar, då är det okej. Väl i vattnet finns ju inget annat att göra liksom. 50 meter år ena hållet, 50 meter åt andra. Det är den sämsta grejen med att simma. Det går inte att nominera med något annat. Ingen musik, inget prat, ingen distraktion. Utomhus i en sjö eller hav är det en upplevelse att simma. Då räcker det gott i sig självt. Men i en bassäng är det knappast att tala om något liknande. Det enda man ser är smuts på botten av bassängen. Men skam den som ger sig. No pain no gain har man ju lärt sig.

Jag har ändrat om lite igen, testar ett nytt av de inbyggda teman som Posthaven har att erbjuda. Det här är fult på ett bra sätt. Tror jag rullar med det ett tag.

Nu ska jag cykla till Eriksdalsbadet för att simma. Nöta längder. Men först ska jag gå till den här butiken, som jag till min glädje upptäckte ligger alldeles vid jobbet. 

Skrivbordsarbete kan vara mycket stimulerande på många olika sätt men det är inte bra för den fysiska hälsan. Det är en av de bästa grejerna med att vara på semester här ute. Att det är så lätt – och faktiskt roligt – att röra på sig. Idag har jag sprungit en knapp mil, crawlat i sjön, spelat en match i storsonens och hans kompis påhittade basketvariant (på guppig gräsbevuxen grusväg med gamla bebisstolar som mål = kul) och knallat fram och tillbaka på tomten tusen gånger för att hämta något eller bara för att flytta på sig. Härligt. Det känns i kroppen när man går och lägger sig. Ett skönt surr i skelettet. 

Swimrun!

Åkte ner till sjön efter att ha ägnat halva dagen åt att klippa ner den äng som egentligen är gräsmatta. Det krävdes en avstickare till Katrineholm också tyvärr för efter en halvtimmes körning med gamla Klippo släppte hela kniven. Motorn gick för full maskin men inget rörde sig. In till Ekman & Davidsson alltså för att lämna in på lagning. Det skulle ta två- tre veckor att åtgärda felet och jag såg för mitt inre hur gräset på tomten växte över metern. Pappa kom till min räddning. ”Du kan låna vår”, sa han på telefon. Jag var tillbaka på torpet igen på mindre än en timme och kunde fortsätta meja ner det gröna hotet, metodiskt och med full gas. Det tog ett tag. Men jag blev klar. 

Det var inte ens kallt i vattnet. Det var runt 20 grader! Jag doppade mig inte, jag simmade. Tröttheten jag känt under våren har gjort att jag knappt simmat över huvud taget och det kändes. Andningen flöt på bra men orken i armarna var det värre med. Men det gjorde inget. Det hela kändes föryngrande ändå. Barnen hade tur att träffa bästa sommarkompisen så det blev en fantastiskt fin stund.

Som av en händelse stötte jag ihop med Martin där nere vid sjön, en av de herrar som anordnar loppet Katrineholm Swimrun. Han kände igen mig och undrade om det blir repris. Jag sa ja, Daniel har ju lovat att teama upp med mig igen och om det fortfarande är aktuellt kommer jag att köra järnet. 

Hela dagen har varit som en högsommardag. Strålande sol och både lunch och middag i trädgården. Som den rutinerade grillman jag är tände jag klotbucklan men överlät själva grillandet till min fru. Helene är en jävel på att grilla. 

När jag stod på farstubron och drog i mig kvällens sista andetag syrendoft såg jag två fladdermöss virvla runt huset med sina svarta tysta kroppar. Ryckigt och snabbt. 

Trots svintrött höll jag mitt ord och simmade efter jobbet. En halvtimme i för mig högt tempo. Jag pausade då och då men kunde köra fler längder på raken än sist – dessutom med helt okej vändningar under vatten. Det är en fin  känsla att få till en kontrollerad vändning nära kanten så att frånsparken blir stark. Det är riktigt jobbigt att crawla men jag gillar det bara mer och mer. Det är något rent över det. Som att springa. Mitt mål är att hitta en lunk i simningen och kunna hålla på länge i ett sträck utan att krokna. Det går långsamt framåt. 

Innan jag började crawla trodde jag att det skulle vara en prövning främst för axlarna (utöver andningen då) men det tar på hela kroppen. Trots att mina bensparkar är tämligen usla blir jag rejält trött i benen efter att ha simmat.