Chockstartsmåndag och lite Jocke Berg

Jag gjorde allt jag kunde för att förlänga helgen så mycket som möjligt. Lämnade jobbet tidigare i fredags och tog morgontåget tillbaka på måndagen. Det gör skillnad att slippa åka hem söndag kväll. Det blir en hel dag till med familjen. Hemresan i morse... mer om den strax.

Igår åkte vi på utflykt till Magda gård i Näshulta. En vacker gammal gård där ett ungt par föder upp rödkullor, en gammal svensk koras utan horn. Det är småskaligt och sympatiskt. Svårt att inte gilla även för mig, som inte äter kött. 

Jocke Berg, sångaren i Kent, var också där på söndagslunch. Han såg ut precis som man kan tänka sig på ett ställe som Magda en söndag vid lunchtid i juli. Iklädd ljusa shorts, pikétröja och sommarhatt. I sällskap med vad som såg ut att vara fru och barn. 

Träning med barn

På eftermiddagen fick jag med mig dottern som sällskap på en löprunda. Hon tog sin nya cykel. Det var första gången vi gjorde så men det kommer inte att vara den sista. Vi fick en bra stund ihop. Och båda blev trötta och svettiga. Vi avslutade allt med att bada i sjön. 

Idag måndag chockstartade jag. Vaknade med ett ryck av klockan som ringde 4:35, hoppade i kläder, åt en snabbfrukost på stående fot och gav mig iväg på en nära tvåmilatur på cykel in till stan för att ta morgontåget till Stockholm. Nu väntar en arbetsvecka, men familjen fortsätter att vara ledig så till helgen blir det #torplife igen. 

***
Instagram stories -> ajennische

Dags att omvärdera dolme

I morse hann jag knappt vakna ute på torpet förrän min lagkamrat, the mighty coach Daniel Eriksson, messade mig och frågade om jag var sugen på lite simträning i sjön. 

Vilken fråga, självklart var jag det! I värsta fall  blir det det enda tillfället vi hinner träna ihop innan det stora loppet Katrineholm Swimrunaugusti
Det blev en supermiddag. Cirka 1300 meter simning i öppet vatten, så varmt att det inte behövdes våtdräkt. 
Jag fick låna en dolme, en sådan där flytgrej som swimrunfolk har mellan benen under simpartierna och fastsurrad vid sidan av låret när det är dags att springa. Jag fattar varför. Trots att det är ett litet stycke frigolit (typ) så ger det en känsla av att ha en försiktig med stadig hand under bålen. Förr har jag alltid tyckt det är lite töntigt med dolme men efter att ha testat är jag beredd att omvärdera allt. 
Jag och Daniel höll jämnt och bra tempo och passet gav mig en sådan där lyckokänsla som bara fysisk aktivitet i gott sällskap i kombination med vacker natur kan ge. 
Ser mycket fram emot den 5 augusti

Paus! Torplife on hold! Workmode!

Tre veckors jobb mitt i sommaren. Nu går det inte att hålla det ifrån sig längre för imorgon börjar det. 

Detta betyder (utöver att en annan ska lönearbeta genom att förmedla adekvat samhällsinformation och spännande journalistik till alla stockholmare) att hashtagg torplife får ta paus här på le blog. Men det händer ju intressanta saker även hemma på nedre Södermalm så kanske kanske håller jag fanan högt trots nämnda lönearbete tills jag går på semester nummer två. För jo, så är det. Jag kliver på #torplife igen en bit in i augusti. 

Men nu: WORKMODE

Kvinnorna och staden – absolut sevärd

Kampkvinnan, musikproffset och Julitabon Marie Selander har gjort teater av Kerstin Ekmans romansvit om Katrineholm kring förra sekelskiftet. Jag och Helene var och såg den idag vid Lokstallarna inne i stan. Det finns mycket att säga men jag nöjer mig med den korta versionen: Den är mycket bra. Bitvis riktigt drabbande. 

Musiken är genomgående stark (skriven av Selander) och sångerna har en bärande roll i att föra berättelsen framåt. Pjäsen ger en nyttig påminnelse om vad fattigdom driver människor att göra och att fattigdomen alltid drabbat kvinnor och barn hårdast. Den spelas fram till den 22 juli. Det finns fortfarande bilkettter kvar till föreställningen 20 juli. Se den om du har möjlighet. 
Kuriosa: Marie Selander är mamma till Jouni Haapala trummisen i De lyckliga kompisarna. Pappa är Tuomo Haapala som spelar kontrabas i Kvinnorna och staden. 

Kuriosa 2: Micke Mårtensson som gör flera roller i Kvinnorna och staden (superproffsig) är uppvuxen i Julita, sjöng länge i dansbandet Highlights och blev viral 2016 efter att ha skrivit en inlägg om mäns hot om våld mot kvinnor. 



Så bra är Mikael Persbrandts memoarer

Att läsa en bok om Mikael Persbrandt är inget för vem som helst. Många tänker ”ännu en illa skriven sak om en känd person som vill komma ut som god” = tidsslöseri = det där lämnar jag åt andra. 

Men jag är svag för Mikael Persbrandt och att lyssna på han egen uppläsning har passat mig perfekt de senaste dagarna – som sällskap i verkstan, på springturerna och på tåget. 
Tre saker har slagit mig:
  1. Herrejävlar vad karln har jobbat. 
  2. Herrejävlar var karln har svinat. 
  3. Herrejävlar vad karln har mått dåligt. 

Det går upp och ner, upp och ner och när man tror att han verkligen nått botten, när han vadar i självförakt och skam på grund av alla människor han betett sig illa mot, ja då blir det ännu värre. 
Carl-Johan Vallgrens språk är enkelt och effektivt men då och då tar han mer färg och målar detaljerade beskrivningar av händelser och känslostämningar. 
Persbrandts inläsning är gripande och den som har minsta intresse av kändisvärlden runt de stora teatrarna och filminspelningarna får en del att gotta sig åt. Persbrandt är generös med namn. 
Men främst är boken en ärlig beskrivning av missbruk och psykisk sjukdom – och om konsten att med rätt hjälp resa sig på nio. 
När sista sidan är slut kan jag inte låta bli att tänka ”hoppas det håller mellan honom och Sanna Lundell, hoppas han fortsätter att vara en närvarande pappa, hoppas att han får hålla sig frisk”.

Jag tyckte om boken. Det känns rent ut sagt som att jag tycker om honom efter att ha läst den. 


Vad håller ni på med Sörmlandstrafiken? Vad f** har ni gjort med Husby?

Stolpen is back! I ny tappning. Seglen som skuggar utebordet är därmed uppe igen och säsongens första bygge är klart. Jag känner stor glädje just nu men den kan snabbt gå över till ilska. Om den nya stolpen visar sig vara lika klen som den gamla kommer jag inte att hålla igen. Att få upp de där seglen i en konstruktion som håller kommer att följa mig i graven är jag rädd. 

Men det tar vi då. Nu är nu och än så länge är det stadigt. 

** 
För övrigt tog jag och tvillingarna buss 414 in till Katrineholm idag för att klippa sonens hår samt inhandla nya springskor till dottern.  En sak störde mig. Stoffes gamla hållplats hade bytt namn från Husby till Huseby. Ett E mitt i alltihop. Helt utan anledning. Jag blev djupt störd av detta och måste söka svar på varför detta har hänt. Varför Sörmlandstrafiken? Varför detta idiotiska?

För inte kommer jag väl ihåg fel? Inte har väl hållplatsen hetat Huseby i alla tider? Det kan inte vara så. Det bara kan inte. 

Den där tomma parkeringen

När jag handlade idag kom jag precis före stängning. Jag var sist ut ur butiken och på parkeringen såg det ut så här. Det var varmt och luften stod helt stilla framför den där gula väggen. Tillfället skickade mig tillbaka till tonåren och den där rena sommartristessen som uppstod ibland, när det inte hände något och man åkte moppe eller cykel ner till parkeringen vid den stängda affären för att det trots allt kändes som den rimligaste platsen att vara på för att inte missa om – OM – det mot förmodan skulle råka hända något. Det var andra tider med fast telefoni och pre-sociala medier. Man fick helt enkelt åka runt rent fysiskt för att hitta andra. Det var bra tider också. Man fick ta saken i egna händer. Anstränga sig. Samlas utanför Julitahallen för att smida gemensamma planer med sina lika sommartråkade vänner. Det lilla. Det förväntansfulla. Det är något fint i det där också.

A post shared by Andreas Jennische (@ajennische) on

Vad har du för sådan här plats?


Boken fick mig att minnas att jag intervjuat Mikael Persbrandt

Jag lyssnar på Mikael Persbrandts Så som jag minns det. Han läser själv och det är fängslande. Jag återkommer med någon sorts recension när jag är klar. 

Lyssningen har fått mig att minnas att jag  faktiskt intervjuat Mikael Persbrandt en gång. Det var 2004. Jag gjorde min praktik på DN Kultur, var helt grön och hade ingen större koll på vare sig teater eller Persbrandt. 
Jag var inte en person som läste kvällstidningarna på den tiden. 
Anledningen till intervjun var pjäsen
Lik som män på Vasan. Persbrandt berättar om uppsättningen i sin bok. Han kallar den 
absurdistisk och existensialistisk om likstel manlighet. Jag såg den aldrig. Artikeln jag skrev handlade om arbetet inför premiären. Jag hittade den på nätet. Det var en habil men föga spännande artikel. 

– Vi gillar varandra, materialet känns spännande och vi hade tid att göra det, säger Mikael Persbrandt i ett av sina tre korta citat i min gamla text som är vinklad på att Persbrandt och Brynolfsson står på samma teaterscen för första gången. 

Jag lär ha fått hjälp med vinkeln, av någon av de svåra redaktörerna på Kultur. 

Fragment 

Jag minns bara fragment av själva intervjutillfället. Jag minns att Persbrandt var lång och hade djup röst, att han bar gubbkeps och var trevlig  och svarade artigt på mina förmodligen ovanligt väna frågor. 
Jag kommer ihåg att jag tänkte just det,  ”han är ju trevlig!”. Någon av de där redaktörerna på tidningen kanske givit signaler om motsatsen. Jag minns hans stora hund också. Den var med där i teaterfoajén. En ridgeback har jag förstått nu, som hette Vasco. 

Brynolfsson minns jag inte alls men han är citerad i artikeln så han var ju bevisligen där och pratade med mig han också. 
Jag hade för mig att Philip Zandén var med någonstans men det måste ha varit i något annat sammanhang för det var en Ulf Dohlsten som regisserade tydligen. 

Färsking

Det hela var säkert en prövning för mig som färsking i yrket men några djupa minnen har det alltså inte lämnat. 
I sin bok beskriver Persbrandt kollegan Brynolfsson som mycket krånglig att jobba med och att föreställningen kantas av svårigheter. Regissören blir petad och det slutar med att Persbrandt själv regisserar andra akten. Han berättar också att hans narkotikamissbruk eskalerar i samma veva. 

Det där hade jag inte en aning om när jag åkte till Vasan för att i oktober 2004 intervjua honom. 
Nu fortsätter jag att lyssna på hans bok. 
Återkommer med ett omdöme som sagt. 

Gick ner till sjön – sa tjena tjena

Det är ovanligt lite folk vid västra Sörmlands bästa strand i år. Det är väl som vår vän Anna säger, att maj var så bra att folk redan tröttnat. Eller så är det sen semester som gäller för folk. Det känns lite så, som att allt är förskjutet på något vänster. Idag var det dock några kända ansikten som dök upp där nere vid beachen. Jag pratade en stund med en gammal bekant till familjen, alltid lika trevligt, och hon introducerade mig för sina sommargrannar. En liten familj som jag sett där på playan flera somrar i rad men aldrig lyckats placera in på någon adress. Nu vet jag var de bor. Vi hälsade och berättade som man gör om vilka arbeten vi ägnar oss åt när vi inte badar och lever livet som man vill. Det var trevligt hur som helst. Det har varit bra tempo hela dagen. Jag och Helene åkte in till Helvetet på Lövåsen i förmiddags och det var till och med trevligt. In och ut, bara det vi skulle ha. Sedan hem och packa lite matsäck och ner till sjön. Imorgon har vi det som behövs för att pyssla lite på tomten. Lagom. En sak i taget. Så man inte förtar sig. Det är ändå semester.

Oh yes, som rena Robin Hood

Sveriges förlust skakade dämpade bara stämningen en kort stund. Jag och barnen gick till grannen Mathias med TV för att kolla och det var allt annat än spännande. Men det trevligt att umgås. Vi hade skakat av oss förlusten redan när vi kom hem efter den knappt en kilometer korta cykelturen.
Sedan blev det pang pang. Först med luftgevär, sedan med pilbåge. Hemmasnickrade måltavlor och ballonger som sprack. Kul! 
Själv började jag på sommarens första byggprojekt. En stolpe till segelduken som ska ge skugga över utebordet. Ett projekt som jag tvingats göra om varje sommar de tre senaste åren eftersom den går sönder varje säsong. Den här konstruktionen kommer att bli något helt annat än tidigare. Säger vi.