Testade paddlar för första gången – rackarns vad det drog i axlarna

Coach Dala var på plats utanför torpet tio minuter efter att jag meddelat att jag var redo för vårt genrep inför söndagens swimruntävling i Katrineholm. (Det finns kanske några få platser kvar! Anmälan stänger vid midnatt!). 

Han hade köpt paddlar som vi såklart ville testa. 
För det första är de sjukt obekväma att ha på sig. Remmen över långfingret ger mig tvångstankar om att allt ska råka böjas åt fel håll. Jag körde in två fingrar för att kompensera skräcken men bekvämt blev det inte. Det finns säkert andra modeller men den första upplevelsen var oskön. 
För det andra så förstår jag varför det varmas för att köra med paddlar på en gång, för den som är nybörjare och ovan simmare. För att tala klarspråk, det drar så in i helvete i axlarna. Vi simmade två gånger 200 meter ungefär i lugnt tempo och på slutet hade jag känningar. Men jag förstår att rutinerade och starka swimrunmänniskor vill använda dem. Har man styrkan blir varje simtag effektivare. Det går det fortare helt enkelt. 

Behöver mer träning 

För egen del kommer jag att skippa paddlar på tävlingen på söndag. Främst för att jag inte vill skada mig, men också för att det är ytterligare en grej att hålla ordning på. Ett moment till att hantera där i stressen. Testa till exempel att sätta på dig simglasögon eller rätta till badmössan med hårda paddlar på händerna. Ingen lätt uppgift kan sägas. Hur gör folk?

För övrigt kändes genrepet mycket bra. Det kommer inte gå så himla fort kanske men rolig blir det. Våtdräkten skiter jag i.



Blodmånen över skogen

Jag kom med tåget och gick bara in i torpet för att lämna ryggsäcken. Helene och barnen väntade nere vid sjön, redo för ett blood moon party, så jag hade bråttom. Jag längtade efter dem. Kvällen var varm och luften stod stilla, svetten klibbade på min rygg. För varje armtag jag tog omslöt mig vattnet med en smekning som för att skölja bort stressen från arbetsveckan. Plötsligt bytte himlen skepnad och drog igen sitt valv med mörka gardiner. Det mullrade. Vi hade hunnit äta maten men det kändes inte värt att invänta grannarna som sagt de skulle sluta upp för månspaningen.

Vi åkte hem till dem istället. 

Det var inte helt lätt att se månen. Vi tog alla barn med oss på grusvägen bakom det stora stallet och fick gå långt innan den dök upp. 

Men så kom den, strax ovanför skogen i sydost. Som en svagt rosaskimrande cirkel halvt täckt av moln. 

Drömmar om nya vägar

Skulle det gå att få ut mer av vardagen om man bodde på landet alltid? Den frågan kommer jag alltid att brottas med. Sannolikheten att den omsätts i praktiken bedömer jag som låg. Åtminstone de närmsta åren.