Imorgon byter jag jobb

En period är slut. I fredags gjorde jag min sista arbetsdag på branschredaktionerna för Byggindustrin och Fastighetsnytt. Det är ledsamt att lämna alla trevlig och kunniga kolleger men jag ser framemot den utmaning som nu väntar. På måndag, imorgon, kliver jag in på DN och axlar tjänsten som nyhetschef för Stockholmsredaktionen. Jag ser mycket framemot detta även om jag är både lite nervös och mycket ödmjukt inställd till vad som väntar. Att lära sig fungera i en stor organisation är liksom ett jobb i sig, ett dolt jobb som tar tid. Det är en del av arbetet som handlar om andra saker än nyheter. Man ska lära sig vilka andra funktioner och personer som ens egna arbete måste synkas med och förstå hur planeringen måste sköta för att ingen annan i kedjan drabbas. Först om några veckor är jag ha en hyfsad bild av vad det är för ett jobb jag tackat ja till. Det finns höga förväntningar på DN Sthlm, dock vet jag att de skiljer sig åt beroende på vem du frågar. Steg ett för mig blir att förstå hur de interna ser ut, skapa mig en så bra bild som möjligt av hur läsarnas förväntningar ser ut (både nuvarande och potentiella) och därefter försöka formulera en egen. Jag har vissa idéer redan nu men jag kommer att ligga lågt med dem tills jag har mer kunskap. Det kan ju vara så att jag tänker helt fel. 

Kom gärna med inspel på vad du vill läsa i DN Sthlm. Ange gärna om du är prenumerant och om du inte är det; ange vilken typ av innehåll som skulle öka chanserna för att du skulle bli det.

Ett välkommet avbrott bland alla långsamma dagar

Vaknade tidigt idag men lät bli att gå upp. Eller jo, jag har gått upp och efter det har jag hunnit med både långpromenad, lussebullsbak, lite bokläsning och borrat upp ett par krokar till ljusstakarna som Helene köpt. Ändå känns det lite som att jag ligger kvar i sängen. Tempot i livet just nu är liksom nedskruvat. Att det blir mörkt vid tre förstärker det där dämpade. Jag brukar inte se framemot julen men i år tar jag sikte på den som en positiv happening. Vi stannar hemma. Låter bli att bjuda gäster. Barnen tycker att upplägget är perfekt. Om smittspridningen minskar och de allmänna råden förändras är det ju inget som hindrar en att hitta på något socialt.

Veckan som gick var jag inne på jobbet två dagar i rad för att vara med på inspelning av ett par programpunkter till Business Arena Stockholm, den stora mötesplatsen för fastighetsbranschen som i år sker digitalt den 8-9 december. Det var otippat kul att få träffa lite folk och leda paneldiskussioner. Allt var mycket smittsäkert, alla deltagare testades och det var aldrig fler än åtta på samma plats samtidigt. Jag presterade helt okej. Jag är rookie i moderatorrollen och det svåraste är att lyssna ordentligt på det som sägs och inte hänga upp sig för mycket på manus. Det ska bli spännande att se resultatet om ett par veckor. Den ena panelen behandlade ämnet logistikbranschens blomstrande i pandemin, den andra kretsade kring frågan om mobilitet och stadsplanering.

Min kollega Elin, reporter på Byggindustrin gjorde också ett inhopp i programmet, som expert i en diskussion om nybyggen som inte håller energimålen. Hon var grym på alla sätt och hela diskussionen blev mycket fin reklam för Bryggindustrin.

@ajennische

Rapport vecka 47: Colson Whitehead, Camilla Björkman och Covid-19

Det är en mörk eftermiddag i november och hela världen befinner sig i en pandemi som aldrig verkar gå över. Vi var ute och gick en lång promenad med tvillingarna i dag och de två timmarna, när det faktiskt var lite sol ute och benen fick röra sig, kommer att vara hela helgens bästa stund. Sonen var arg till en början eftersom han inte fick stanna inne och spela dator men efteråt sa han att det faktiskt varit ”ganska kul ändå” att följa med ut. En seger i det lilla. 

Jag har läst en bok under helgen, Nickelpojkarna av Colson Whitehead. En mycket stark roman om det segregerade USA på 60-talet och en uppfostringsanstalt med förlaga i verkligheten. Att kunna skriva så målande utan att vara explicit, som Whitehead gör, det är en stil jag beundrar. Det är väldigt lätt att se den bli filmatiserad. Whitehead har även skrivit Den underjordiska järnvägen men den har jag ännu inte läst. 

Stefan Löfven höll nyss sitt tal till nationen men vi satt och åt middag så jag såg det inte. Av rapporteringen att döma verkar det viktigaste budskapet ha varit att vi ska hålla i, att vi inte ska träffa folk och umgås den här veckan heller. Vi har redan bestämt att köra en hemmajul med enbart barnen. Det blir enklast så.

Veckan som kommer ser faktiskt ut att bjuda på lite mer variation än de senaste då det vankas digital konferens. I övrigt kämpar vi på med både Fastighetsnytt och Byggindustrin där målet är ökad läsning och prenumerationsförsäljning för båda. Jag ska påbörja en artikel om hur fastighetsutvecklare kan kommunicera med kommunerna för att den vägen driva affärer. 

Apropå affärer inom media och nya sätt jobba så är senaste avsnittet av Tidskriftspodden värt att lyssna på. Camilla Björkman från Breakit har som vanligt mycket intressant att säga, denna gång om poddar och affärsnätverk som premiumprodukt.

Tre korta

Substack-journalister, kan det bli även en svensk företeelse?

Att börja på Bonnier News och branschmagasin innebar flera nya insikter för mig. En har varit kraften i nyhetsbrev. Det är vår starkaste digitala kanal för både Fastighetsnytt och Byggindustrin. Och våra prenumeranter läser dem i högsta grad på sin dator på jobbet. Om det var allt fokus på mobilanpassning på StockholmDirekt så är just det inte lika viktigt för oss, än. 

Nyhetsbrev kan tyckas gammalt men är högaktuellt. Substack, ett amerikanskt bolag som erbjuder skribenter en enkel nyhetsbrevsplattform med inbyggd (valfri) betallösning, gör just nu stora landvinningar på framförallt den anglosaxiska marknaden. Casey Newton är senast i raden att ansluta sig. Han har jobbat på nättidningen The Verge på senare år där han gjort sig ett namn (och samlat en initierad läsarskara) på sin mycket kunniga bevakning av gränslandet mellan techbolagens sociala medier och demokratifrågor. Som anställd på The Verge har han skrivit nyhetsbrevet The Interface några gånger i veckan men det brevet och alla e-postadresser tar han nu med sig in på Substack där han ska pröva lyckan som sin egen. 

Det här är en mycket intressant utveckling. Frågan är någon enskild journalist i Sverige skulle kunna genomföra en liknande grej och kunna bygga sitt levebröd på det. 

Här är en bra artikel om Casey Newton i The New York Times.

Nyhetsbrev, visst finns det något väldigt intressant här?

Nyhetsbrev som primär nyhetsförmedling – är det vägen framåt för att bygga långsiktiga relationer med prenumeranter?

Frågan ställs av Adam Tinworth, en brittisk journalist som jag fått upp ögonen för via Micro.blog. Han har en ambitiös blogg som heter One Man & His Blog och handlar om journalistik och medier i det nya digitala landskapet. Adam Tinworth är sin egen vad jag förstår där ett av uppdragen är att undervisa på journalistikprogrammet på University of London. Hans nyhetsbrev är värt att prenumerera på och i de senaste tittar han närmare på den senaste utgåvan av mediestudien Reuters Institutes Digital News Report, en rapport som beskriver hur nyhetskonsumtionen ändras över tid. Ett avsnitt som Adam Tinworth lyfter fram är det som belyser nyhetsbrev som nyhetskanal. Han skriver:

Branschen är onekligen i förändring

Det har varit lite tyst här ett tag, eller hur? Jag har haft fullt upp med annat och bloggandet har halkat efter. Åtminstone på den här plattformen där jag vill skriva lite längre grejer. Så vad har jag gjort då? Mycket kraft går fortsatt åt till att komma in i jobbet på Bonnier News, där jag nyhetschefar och reportar för Byggindustrin och Fastighetsnytt.

Jag har hunnit träffa lite folk i branschen även om jag behöver träffa långt fler för att få lite bättre koll. Magnus Svantegård, Rebecca Thorell och Kristina Andersson har tagit sig tid. Förbehållslösa möten med människor i branschen är ett bra sätt att lära sig vilka frågor som är de mest intressanta, vilka personer man ska hålla extra koll på och komma på konkreta idéer till artiklar. 

Att vara inom Bonniersfären är lite annorlunda än det jag vant mig vid under åren på Direktpress. Större och mer komplext, flera olika affärsområden och i viss mån arbetsgrupper som går på tvären genom olika redaktioner.

Det är också tydligt att branschen är i förändring. Igår kom beskedet att ett annat av branschmagasinen, Veckans Affärer, läggs ner vid årsskiftet och att ett antal redaktionella tjänster ska bort. Och idag kom beskedet att min vd ska sluta, och det redan den sista september. 

Förändringens tider råder som sagt.

Vad gäller magasinen så gör jag skribentpremiär i både Byggindustrins och Fastighetsnytts kommande nummer. Mest nöjd är jag med ett längre reportage om arkitektkontoret Tengbom och arvet efter Ivar. Det handlar till stor del om det strategiska arbete som den prisbelönta (samt avgående) vd:n Johanna Frelin gjort på företaget de tre senaste åren.

På den privata fronten har jag sprungit en hel del. Till och från jobbet varje dag är målet, med undantag för dagar då familjelogistiken säger stopp. Den här veckan har jag dock vilat helt frivilligt på grund av att jag åkt på en ”barnen börjar höstterminen-förkylning”. Kanske blev jag lite extra mottaglig för smittor efter lördagens fysiska utmaning i form av Västerås swimrunDet gick helt okej, men jag måste simträna mer. Jag har beställt ett par paddlar för att träna upp axlarna.


Deadline för reportage om arkitektur

Att komma ut ur Stockholm med bil i torsdags var en kamp för alla med dålig förmåga att gilla läget trots att det går långsamt. Hela resan på 15 mil tog fyra timmar. Då stannade vi och handlade utanför Eskilstuna, men ändå, det gick inte fort.

Hem idag gick det snabbare. Mycket snabbare. Till och med snabbare än en helt vanligt söndag vilken vårhelg som helst. Folk är uppenbarligen på semester. Drog från stan lagom till midsommar och stannade borta. I wish det var jag. Men här jobbar vi på ett par veckor till. Och det är okej det med, när man väl kommit upp på morgonen är det bara att panga på. Just imorgon ser jag framemot att få lämna ifrån mig ett reportage, det första jag skrivit för min nya arbetsplats och det längsta jag skrivit på åratal. Det handlar om arkitektur och jag tror det kan bli helt okej.

Löpturen i morse var fem plus. Jag hann upp före alla andra och det var perfekt soligt och svalt. Istället för att lyssna på musik eller pod lät jag mig ackompanjeras av ljuden från naturen. Det funkade fint. Jag ser det som en övning i konsten att göra bara en sak i taget. 

Två veckor på ny redaktion

Nu har jag gjort två veckor som nyhetschef på Fastighetsnytt och Byggindustrin. Fast så mycket aktivt nyhetsarbete har det inte hunnit bli, än så länge har det mesta handlat om att förstå existerande rutiner och upplägg, sätta sig in i ansvars- och rollfördelning bland övriga på redaktionen och en väldig massa genomgångar av digitala verktyg. Eftersom jag är knuten till två olika publikationer behöver jag ha koll på två olika publiceringsverktyg för webben och för nyhetsbrev. Men det tar sig. Jag har väldigt mycket bättre koll nu än för bara en vecka sedan och det är ett bra klimat att kliva in i. Viljan finns att göra ännu bättre journalistik. Det är det viktigaste. Ofta går det att göra ganska stor skillnad med ganska små medel.

För egen del handlar mycket om att snabbt komma in i ämnet, få koll på personerna, förtagen och de hetaste frågorna för respektive bransch.

Ni som jobbar inom bygg- och fastighet får gärna tipsa mig! Om affärer, stadsutvecklingsprojekt, rekryteringar, goda exempel, intressanta historier, politiska beslut och allt annat som rör bygg- och fastighetsbranschen.

andreas.jennische@gmail.com

Simmade ganska länge men tjenare vad det känns segt

Det har gått några dagar sedan sist. Jag har ju blivit tvungen att åka ensam tillbaka till stan för att jobba när övriga familjen är kvar och krigar på med #torplife. Det tog emot som fan, men väl på plats är det ju liksom bara att kötta på. Och kollegerna är grymma, som vanligt. 

50-metersbassängen

Det svåraste är tiden efter jobbet. Helt ensam hemma med fru och barn på annat håll och inga kompisar i stan. I en knäckande varm lägenhet. 
Idag efter jobbet åkte jag istället direkt till Eriksdalsbadet och simmade. Jag har ju ett lopp att tänka på goddamnit och att springa känns inte det minsta lockande.
Jag höll mig i crawlfilen i den stora utomhusbassängen och körde sex gånger 200 meter med kort paus mellan varje set.  Egentligen hade jag velat köra längre i sträck men jag hade inte riktigt orken. Det blev ändå ett bra träningspass. 

Novis

Men jag har mycket kvar innan jag blir en duktig simmare. Jag kan crawla utan problem med andningen, men jag tycker det är svårt att komma upp i ett snabbt och hållbart tempo. Jag är för svag helt enkelt. Jag måste helt enkelt nöta mer. Dessutom måste jag bli rent muskulärt starkare för att kunna hålla fart. 
Jag kanske går dit igen redan imorgon. Egentligen skulle jag behöva springa lite mer också innan Katrineholm Swimrun den 5 augusti, men i den här värmen tar det emot. 
Det viktigaste är att jag slipper skämma ut mig inför min team-kamrat Daniel Eriksson. Men så illa är det nog inte med formen trots allt.