Andreas Jennisches eviga blogg

Om Stockholm, journalistiken och allt annat.

En hyllning till redaktionen på StockholmDirekt / Direktpress

Igår gjorde jag min sista dag på Direktpress där jag klev in som vikarie 2006 och där jag efter några ut- och inhopp fastnade 2010. Sedan dess har jag jobbat som reporter, redaktör och nu mot slutet som tf redaktionschef. Det har varit en fantastisk resa. Redaktionen har utvecklats, produkterna har utvecklats och inte minst jag själv har utvecklats. Utöver det som hänt rent yrkesmässigt har jag fått vänner för livet. Jag har ju till och med träffat min fru på jobbet, chefredaktörernas chefredaktör Helene Claesson Jennische.

Att bli avtackad igår var en mycket omvälvande och fin upplevelse. Jag blev visad så mycket kärlek. Allt satte fingret på vad jag försökte säga till alla berörda igår (gick sådär på grund av rörd), att man kommer otroligt långt med arbetsglädje. Och är det någonting som har funnits på redaktionen, oavsett andra svängningar inom företaget, så är det arbetsglädje, ett peppande klimat och genuin omtänksamhet om varandra. För ett par år sedan pekade en av de dåvarande pressekreterarna i Stadshuset ut Direktpress-redaktionen som den gladaste i hela stan, och jag är den första att hålla med.

Stort tack till alla på Direktpress för alla år med snabba lokalnyheter, galna idéer, avslöjanden och inte minst folkbildande insatser. Fortsätt göra det ni gör och ni kommer fortsätta att vara bäst!

Inom kort börjar jag jobba som nyhetschef på två Bonniermagasin som heter Fastighetsnytt och Byggindustrin. Jag kommer också att skriva en del. Det blir journalistik inom ett annat områden än vad jag ägnat mig åt tidigare och det känns väldigt spännande och roligt. Jag är ödmjuk inför uppgiften men känner stor pepp. Bostadsbyggande, stadsutveckling och fastighetsaffärer påverkar samhället i hög grad och är frågor som det blir kul att få fördjupa sig i. Jag ska göra mitt absolut bästa även där.

Jag tar på mig nya flanellskjortan, höjer presentyxan och går vidare in i framtiden!

Yes! Uppföljaren till Jag for ner till bror är här

Jag läser Karin Smirnoffs uppföljare till Jag for ner till bror. Den heter Vi for upp med mor och tar vid där den förra slutade. Jag älskar språket. Berättelsen rullas ut lite i taget med få extravaganser. Så här kan det låta:

Jag läser Karin Smirnoffs uppföljare till Jag for ner till bror. Den heter Vi for upp med mor och tar vid där den förra slutade. Jag älskar språket. Berättelsen rullas ut lite i taget med få extravaganser. Så här kan det låta:

Då har du papper på det sa jag och en lagfart.

Han slängde ur sig en order till magdalena. Jag förstod bara svordomarna.

Hon svarade något. Jag förstod bara svordomarna.

Självklart sa han. Dem ska vi nog leta fram. Vi har dem i en pärm på kontoret.

Storyn kretsar kring janakippo (Jana Kippo, men det skrivs ihop utan stora bokstäver, alla namn skrivs så) som lämnar stan för att resa till sin hemby och hälsa på sin alkoholiserade bror. Resan blir både fysisk och psykisk. En massa minnen tränger fram och gör vissa gånger verkligheten lättare att förstå och andra gånger svårare. Utan att spoila något kan jag säga att det inte är böcker för den som vill läsa om hedervärda och kärleksfulla män. 

Det är mycket fängslande hur som helst. Den här börjar bra. Jag återkommer med en riktig recension när jag läst klart. 


Veckans bästa cyklist, vecka 19 – 2019

Jakten på cyklisterna som sprider glädje i cykelbanorna i Stockholm med sin blotta uppenbarelse fortsätter. Den här gången är det synnerligen välskräddad person jag vill hylla. Det i kombination med en klassisk damcykel utan krusiduller gör det oemotståndligt. Kraftig kavaj, svarta byxor, låga boots och en gubbkeps. Stylish värre.

Detaljen att lägga märke till framför övriga: de tunna handskarna i skinn med hål på handryggen och ett snyggt spänne. Avundsvärda. 

Heja!

Läs även