Kolla in Twitter-alternativet Micro.blog

Det finns initiativ på internet som är värda att uppmärksamma bara för att de ger ett så trevligt intryck. Micro.blog är ett sådant. Det är ett fristående Twitter kan man säga. Det kostar en femtiolapp i månaden att använda men är garanterat reklamfritt och är samtidigt en bloggportal där du du även kan publicera poddar och videomaterial. Tanken är att ge användaren total kontroll över sitt innehåll och att motverka den hårda och polemiska miljö som råder på exempelvis Twitter. Det är mycket techfolk som är användare men inte bara. Och det är ett väldigt trevligt och hjälpsamt klimat. Jag har signat upp. Och jag kunde inte låta bli att skapa en ny domän: frequentlydoing.org. Det är något oemotståndligt med bloggar. För att få det till något annat än det jag gör här publicerar jag mycket oftare och därmed kortare på micro.blog och ganska ofta skriver jag på engelska. 

Det är mest engelskspråkiga användare än så länge men jag har hittat några svenskar och norrmän. Kanske blir de fler med tiden. Hela micro.blog påminner om hur Twitter var i början. Vänligt och kul. 


En hyllning till Pokémon Go

Senaste dagarnas tonårsbonanza på logen har bland annat resulterat i ett återuppväckt intresse för Pokémon Go. Jag har i princip inte rört spelet sedan det kom sommaren 2016 men i och med att teensen fattade tycke för det igen har även jag gjort det. Det är ett genialiskt spel mycket lämpligt för vistelser på landet. Det blir verkligen inte kul förrän man går på promenad eller tar en cykeltur. Jag har fått lära mig att vara med i en raid, varför det är smart att vänta med att trycka evolve och att man får mer betalt för entrade om man byter pokemons som har fångats på platser långt ifrån varandra. Bäst med spelet är att det fått alla medlemmar i vår familj att göra en och samma sak samtidigt och tycka det är lika roligt. Korta stunder visserligen, men ändå. Här om dagen fick jag våra tioåringar (varav den ena är mycket skeptisk till cykling) att gladeligen cykla fem kilometer ena hållet och sedan fem kilometer tillbaka för att komma till ett pokestop. I de lägena är det fel att kräva skärmstopp och mobilfri tid. 

Sniglarna tog sig upp på vägen

Jag sprang när disken var gjord och alla barn fått middag. När jag hunnit dricka kaffe och äta en torr donut som blivit kvar bytte jag om och knöt skorna. Klockan var nio på kvällen och efter att ha haft regn i stort sett hela dagen blev den sena kvällen mycket vacker. Jag sprang på den igenväxta grusvägen mellan fälten och vidare bort mot allén och Leby. Där kröp sniglarna tätt över vägen. Bruna och hala. Jag undvek dem, satte ner fötterna på säkert avstånd. Det blev en bra runda. Jag kände mig stärkt efteråt och ryggen som gjort ont hela dagen svarade bra. Jag har lyssnat på Avantgardet och från att tidigare aldrig ha brytt mig det minsta fastande någonting nu. Herrindie som Georg Cederskog beskrev det i DN Kultur. Det går att teoretisera en hel del här (om herrar och kulturjournalistik bland annat) men jag skiter i det för då blir allt solkigare. 

I love Dick

Innan jag gick och lade mig igår tog jag en bild på himlen över åkern och skogen. Färgerna påminner om ärgad metall. Sommaren går fort och sätter alltid igång tankar på ett annat liv. Vi skulle behöva mer tid på oss för att göra en ny plan. I Chris Kraus I love Dick byter Chris och Sylvère liv hela tiden. Åtminstone plats att bo på. De packar ihop och tar med sig allt mellan hus i East Hampton på Long Island, Thurman i andra änden av staten New York, Crestline i Kalifornien och New York City. De köper hus, fixar och hyr ut dem för att kunna få pengar så att Chris ska kunna göra misslyckad film. Sedan kommer Dick in i bilden och allt blir stökigt. Och härligt. Det är mycket underhållande. En sorts brevroman om besatthet, sexualitet och tvåsamhetens möjligheter och tvång. Jag älskar sådant, äktenskapsromaner.

Blixtchock, Lerin och Carlstad ölhall


❤️
Kolla in runda huset på taket! Vem bor där?

Gay-romantik som Lerin målar den. 

Jag och Helene lämnade tvillingarna hos mamma och pappa och drog till Värmlands huvudstad. En tripp för två där samtal kan föras utan avbrott. Det är bra att göra sådant. Bra för äktenskapet. Bra för en själv. Man gnetar på i vardagen, får saker att funka och det är fint men samtalet tappas liksom bort. Man glömmer prata med varandra. Eller skjuter på det till ett annat tillfälle.

Rensade skit på tippen – avbokade resa på tu man hand

Det blir inte som planerat. Jag och Helene skulle just nu ha varit i soliga Karlstad för en vistelse på tu man hand. Lerinmuseum. Hotell. Några timmar utan barn. Men så blev det inte. Ett skadat knä kom i vägen. Kanske vi kommer iväg imorgon, kanske inte. Jag är lite ledsen för att det sket sig. Jag hade en bra plan. Men vad göra.

Istället ägnades hela dagen åt att köra bråte och skräp till soptippen tillsammans med far min. Dessutom hann vi montera ner en byggställning som han skulle låna och köra hem den i bitar. Framåt kvällningen brassade solen på i full galopp och Anna och Emy kom förbi och vi drog ner till sjön. Jag simmade några längder, om man kan säga längder i en sjö. Anna frågade om jag tränat något inför Katrineholm swimrun och jag svarade ärligt nej. Det är katastrof vad jag tränat dåligt under våren. Men det är några veckor kvar innan årets drabbning vid Djulösjön. Än finns tid att vässa sig lite. Min lagkamrat Daniel är ju alltid fit och man vill ju inte vara den som sinkar teamet. 

Soundtrack: Downtown boys.