Rapporten, det här hände vecka 38

Jag tar och sträcker på ryggen lite. Den börjar göra ont efter alla timmar på en stol. Det är den största utmaningen med att jobba hemifrån, att jag sitter sämre och rör mig mindre under dagen. Jag håller envist fast vid morgonpromenader eller löprundor men jag måste röra på mig mer. 

Det om det. Roligare är att min artikel om framtidens äldreboenden och hur de kommer att ritas och byggas har blivit flitigt läst. Jag har också fått gå en heldagsutbildning i ledarskap och det har aldrig hänt förr, så det var lärorikt och kändes lyxigt. 

Jag har fått några idéer också, både att lansera på redaktionen och att agera på själv. 

Roligast av allt är att redaktionens arbete går stadigt framåt. 

Nu tar vi helg.



Myggor och tigrar

Ovanstående gjorde mig mycket glad att läsa. Jag blev ännu gladare när jag upptäckte att kvinnan bakom orden, författaren Maja Lundgren, själv har en livaktig blogg. Jag hamnade på den som en följd av att jag läste Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader” om metoo-året och sedan direkt det läste Cissi Wallins bok “Allt som var mitt”. De krokar ju i varandra även om perspektiven är vitt skilda. Det finns en poäng i att läsa båda två. Bilden breddas. 

Tio år före metoo-hösten 2017 kom Maja Lundgrens bok “Myggor och tigrar” som jag aldrig läste då. Den läser jag nu, som en slags tredje och avslutande del i en historia med samma röda tråd. Fast egentligen är det första delen. Som i Star Wars. Flera av de kulturmän (och några kvinnor) som förekommer i både Linderborgs och Wallins böcker är med även här. Läsningen ger en känsla av att tiden står stilla. Och att det är blåsigt på kulturelitens högsta toppar. Och jag inser nu vilket sprängstoff Lundgrens bok är, eller var. Wallins historia gäller ett grovt brott, att hon blivit drogad och våldtagen och blivit traumatiserad av det. Maja Lundgrens historia handlar inte om ett specifikt övergrepp men om misogyni och sexism inom samma intressesfär. Aftonbladet spelar en roll i alla tre böcker. Linderborg och Lundgren är generösa med namn. Wallin nämner inte ett enda fullständigt namn men de flesta är lätta att identifiera. 

Tillbaka till Lundgren. Hennes beskrivning av Arnault har fått mycket uppmärksamhet efter metoo och det är inte konstigt. Jean-Claude Utan Nåd kallar hon honom. Hon är inte enbart negativ i sin bedömning men skriver rakt ut att han tafsar hej vilt och att det finns något sadomasochistiskt över Forum. Den lilla kulturscenen har “underströmmar” och drivs av “snobberi och flickjakt”. I efterhand känns det hela mindre oskyldigt än så. 

Halva boken är kvar. Den är över tio år gammal men känns märkligt aktuell. Jag läser vidare. Kanske är det läge att läsa om Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” sedan.


@ajennische

Offentlig sektor-merch

 Morning Brews nyhetsbrev växer. Jag börjar fatta varför de lyckats göra en bra affär av sitt sätt att leverera business news för människor i den mobila eran. Har du ingen aning om vad jag pratar om? Kolla in här.

Jag läste i deras särskilda retail-brev igår att det i USA blivit en grej med offentlig sektor-merch (kepsar, tröjor, väskor). Det är Elle som skrivit och det roligaste exemplet är att amerikaner köpt slut på all merch från USA:s motsvarighet till svenska Posten, USPS, som en stödåtgärd till bolaget som brottas med svår ekonomi. Tänk er det liknande i Sverige. Tröjor med SL-loggan på. Eller Socialstyrelsen. Ja, kanske faktiskt. Folkhälsomyndigheten borde testa. Där kan finnas pengar att hämta.

@ajennische

Klassaspekten på covidkrisen tror jag kommer att få ännu större utrymme framåt.

Höstterminen är igång. Efter två chockartade dagar var jag tillbaka i _work mode_ på onsdagen. Lika bra så nu när det ändå ska jobbas. Det är en minst sagt udda höst som väntar med en pandemi som ligger som en skugga över allt. Den är det ständiga samtalsämnet. Inte på länge har trovärdiga sianden om framtiden varit så eftertraktade. Det gäller i synnerhet näringslivet där affärsmodeller måste göras om eller ersättas – samtidigt som det pågår en jakt på helt nya.

Permanent hemmakontor?

Ska vi ställa in oss på permanent hemarbete och social distansering för alltid? Förmodligen inte, men jag tror inte heller att **allt** kommer att återgå till det gamla normala. Att e-handeln skulle backa igen verkar mindre troligt just nu och för många av oss som har möjlighet innebär hemmajobbandet att det är lättare att lägga familjepusslet. Men för många kommer det att förbli en omöjlighet att jobba hemifrån och klassaspekten på covidkrisen tror jag kommer att få ännu större utrymme framåt. Vi lär återkomma till det på jobbet, inte minst kollegerna som jobbar med Business Arena som gärna debatterar samhällsfrågor