Nu ska Stockholmsregionen satsa på film

Igår var jag på Kreativ Arena på Stockholms handelskammare. Ämnet var Stockholmsregionens arbete för att främja kulturnäringarna. Det mest intressanta var att lyssna till Patrik Andersson från B-Reel Film, bolaget bakom den mycket uppmärksammade folk horror-filmen Midsommar. Han berättade att det hade varit omöjligt, både ekonomiskt och praktiskt, att spela in den i Sverige. Istället valde man Ungern, det land som efter Storbritannien är Europas största filmnation idag. Patrik Andersson sa att han hade starka åsikter om Ungern som land och att han mycket hellre hade spelat in i Sverige, men att det tyvärr inte är något alternativ idag. 

– För att få upp filmnivån måste vi öka volymen av inspelningar och då måste det satsas på regional infrastruktur för filmproduktion och införas produktionsincitament, båda saknas. Vi har inte haft internationell höjd på filmandet på lång tid, som Patrik Andersson sa i en kommentar till Stockholms handelskammare. 

Irene Svenonius, regionlandstingsrådet, var på plats och förklarade att det ska tas fram en regional strategi för att göra Stockholmsregionen till en attraktiv plats för filmmakare och att det den 14 november ska hållas en stor konferens på ämnet. 

Det har gjorts insatser på området förr, till exempel under Roger Mogerts (S) tid som kulturborgarråd i Stockholm. Men det var ett kommunalt initiativ, nu är siktet inställt på att få en enhetlig strategi för hela regionen. 

Vi får se hur det går. Först när det spelats in några internationella storfilmer eller tv-serier kan man väl börja prata om ett reellt genomslag. 

Tänk om hans tanke stämmer? Vi kanske inte alls kommer att leva längre

Igår hade jag en långt och trevligt samtal med en sjuksköterska som ingår i den krets av vuxna som rör sig i samma miljöer  på grund av barnens aktiviteter. 

Han har varit tränare för barn i många år och upplever att barn fått en försämrad ork och motorik. Övningar som åttaåringar kunde göra förut klarar knappt tioåringar av nu, berättade han. Liknande saker har rapporterats i olika medier under de senaste åren. Vi vet också att välfärdssjukdomar är ett växande problem i stora delar av befolkningen. 

Välfärdsöverskott?

Det här hade fått sjuksköterskan att ifrågasätta den ofta upprepade sanningen att vi går mot ett stort välfärdsunderskott. Fritt översatt sa han ungefär så här:

"På lite längre sikt tror jag inte alls på det där att våra äldre når allt högre ålder och att fler måste jobba längre för att vi ska kunna finansiera den delen av välfärden. Det kommer att vända. Vi kommer att bli sjuka och börja dö tidigare igen". 

Ung och död

Om mänskligheten verkligen blir fysiskt svagare är det ingen orimlig tanke. Å andra sidan kanske behovet av kroppen minskar i takt med ökad digitalisering. Internet of things kan ju väl leda till internet of animals och internet of people. Det kanske inte heller är dåligt. En ung person jag känner brukar säga att han önskar att han kunde koppla upp dig direkt mot webben och inte behöva röra sig. Lite på skoj,  men också lite på allvar. 

Kanske tvingas vi jobba längre för att ha råd att bygga alla serverhallar som krävs. 


Selfie av ett lite mer seriöst snitt

Mannen nere till höger i bild har riggat en systemkamera på ett stativ vid amfiteatern i Rålis för att ta en selfie. Jag såg honom fippla med kameran, sätta sig rakryggad framför den, resa sig och fippla med den igen. Flera gånger om. En seriös selfie om en säger. Lite konstnärlig sådär med den stigande stentrappan i bakgrunden.

The mystic wall of Lilla Essingen

Lunchpromenader är lätt att skita i men bör vårdas. När man ätit är det så lätt att bara sätta sig vid datorn igen och fortsätta jobba, men det är dåligt. Bättre är att ta en sväng i kvarteret, få lite sol på näsan eller åtminstone lite vind i ansiktet och tänka på annat en stund. Idag slog jag en lov på Lilla Essingen. Gick utmed vattnet en bit och kom fram till den här böjda muren. Jag har aldrig tänkt på den förut. Den är blank.  Och flera meter hög. Det känns som att gå runt en gasklocka typ men med skillnaden att det yttre lagret är gjort av betong (eller cement, jag lär mig aldrig skillnaden).

På samma promenad såg jag Fibben Halds staty Dansen kring granen. Den står i Luxparken och är rätt fin faktisk. 

På uppdrag i Hagastaden – Stockholms Chicago

Idag har det varit klassiskt reportagearbete ute på fältet. Jag och fotograf Nicklas Thegerström träffade Mikael Anjou, en före detta byggchef som nu slutat i branschen och skrivit en bok om hur ineffektiv den är på grund av olika hämmande strukturer. Vi knallade runt lite längs Norra Stationsgatan och det gick upp för mig hur längesedan det var som debatten rasade om rivningen av det gamla Klocktornet. Det finns inget kvar som påminner om det gamla tegelkvarteret. Istället står där nu flera nya bostadshus i vad man kanske kan kalla romersk-amerikansk stil. Jag vet att Aleksander Wolodarski, dåvarande stadsarkitekt, ritade Hagastaden och de ursprungliga Norra tornen med Chicago och New York som inspiration. 

 Så här ser det ut idag. 

I verkligheten tycker jag det syns att det Oscar Properties-byggda Norra tornet har ritats som en enskild del av området.