Hamnade i nödläge – gjorde en Bear Grylls (typ)

 Varför vet jag inte men plötsligt fick jag ett skav på vänster fot när jag sprang idag. Jag har använd samma skor alldeles för länge men har aldrig någonsin fått ont av dem. Och strumporna har heller aldrig strulat. Men i hålfoten var en elakt röd blemma när jag stannade till för att titta efter. Det hade inte gått hål, men nästan. Jag vill inte ha sår på fötterna. Man ska vara lite försiktig med det har jag lärt mig, det leder lätt till sepsis. Då jag inte springer omkring med plåster eller andra förband var jag tvungen att tänka ut något annat att skydda blemman med. Vitmossa! slog det mig. Det är vad Ronja Rövardotter använder när en häst blivit riven och visst är det vad John Wiseman skriver om i Överlevnadshandboken. Kanske inte. Men jag tog till det, och det funkade okej. Jag kunde i alla fall springa den återstående milen med det jag trodde var vitmossa nerkörd i strumpan utan att få något sår. (Det visade sig senare vara något annat men det återkommer jag till).

John Wiseman alltså. Min brorsa fick den där boken i födelsedag eller julklapp när han var som mest mottaglig och lusläste den. Själv läste jag den aldrig själv men han återberättade så mycket att det känns som jag gjort det. En sak minns jag på ett ungefär. Hur man ska göra om man försvunnen i naturen utan mat och hittar bär eller svamp man inte känner till. Då ska man ta ett bär eller en liten tugga av svampen och vänta i typ ett dygn eller så innan man äter något mer av det. Om man klarar så lång tid utan att må illa eller uppleva några andra obehagliga saker vet man att det åtminstone inte är dödligt i små doser.

John Wiseman har fått konkurrens på senare år. Den största utmanaren är nog Bear Grylls som gjort en jävla massa tv-program om hur man klarar svåra situationer och som nu släppt boken Så överlever du allt. Vårt stora barn fick den i julklapp. Jag har bara bläddrat i den men den verkar på alla sätt svinbra. Ett kapitel heter Så kör du helikopter. Ett annat Så överlever du en björnattack. Det är något annat än hotet från en liten blemma på vänster fot. Å andra sidan kan en sådan också bli dödlig om det leder till sepsis. 

Vad var det jag hade i strumpan om det inte var vitmossa? Jag fann svaret här. Vitmossa är mycket riktigt antiseptiskt men det jag hittade var så kallad fönsterlav. Den är inte antiseptisk, bara hård och stickig. Tur jag inte kände efter så noga. 

Observera att man inte får plocka lav och mossa hur som helst. Om jag tvingas försvara mitt agerande hänvisar jag till nödläge.

Hittade en tomte i skoge

De senaste nätterna har jag sovit som en död i cirka nio-tio timmar i sträck. Jag har vaknat vid 10 och känt mig förstörd i kroppen. I morse vaknade jag tidigt helt av mig själv och det gjorde mig så glad att jag reste mig upp och gick ut och sprang istället för att somna om. Det var rätt beslut. Jag hann se några tidiga solstrålar och även om det var några minusgrader ute så var luften helt stilla och allt mycket krispigt och vackert. Jag sprang på grusväg, genom skogen och på asfalt. Ett lätt litet puder låg över vägen på väg tillbaka mot Hovmantorp. Jag kom hem lagom till frukost. Ovanligt pigg.

Julturnén fortsätter – vi kämpar på

 Är på julturné och på det stora hela går det bra. Just nu sitter hela familjen i bilen på väg till svärmor i Hovmantorp och jag fördriver tiden i baksätet genom att skriva det här. Det är satans mörkt ute och nästan ingen trafik. Det råder apokalyptisk stämning utanför de stora vägarna. 

Min vän Patrik har gått och köpt hus i Katrineholm, bara två kvarter från mina föräldrar dessutom, så jag och Helene passade på att titta in och säga hej innan vi gick all in på julafton hemma hos mamma och pappa. Den motsvarade förväntningarna.

Igår var vi förbi torpet och tog upp båten, en syssla vi försummat under hösten. Det låg tjock dimma över sjön och båten var full med vatten. Det krävdes en god stund av ösande och tricksande för att få ut allt. Men det var skönt att vara utomhus och jag och Hedda rodde en liten bit när vi ändå var där.

Sedan åkte vi vidare i socknen och hälsade på en nyseparerad vän. Vi fikade en stund, pratade om livets snabba vändningar och människor som tappar greppet. Det var fint att träffas.

I morse rensade jag skallen och försökte jaga bort huvudvärken jag vaknade med genom att springa en sväng på naturstigen nere vid Näsnaren. Där var blött och långa bitar fick jag plumsa fram i decimeterhögt vatten. Spångarna var dränkta på sina håll och jag kom tillbaka med iskalla fötter och genomsura skor. Huvudvärken försvann tyvärr inte men jag blev på gott humör. Det blir alltid lättare att klara en dag i bilen efter att ha rört på sig innan.


Det märkligaste jag någonsin fått i tryck

Artikeln publicerades i Direktpress-tidningarna år 2013 strax före jul och är ett stycke uppvisning i udda "journalistik". 

Oklar vinkel, extremt mycket överjobb och ett filmtillägg som är svårt att förklara. 

Kul? Ja extremt kul. Att få göra. Huruvida läsarna tyckte det var kul har jag mycket svårt att uttala mig om. 

Förra året blev det hela aktuellt igen då Ted Åströms lilla sångtrudelutt som han gjorde enkom för vår räkning (se klippet här nedanför) hamnade i en P4-special om jullåtar. 

Det var min tidigare kollega Joakim Vestlund som upptäckte det. 

https://www.facebook.com/RonObvious/posts/10156226620596298

I radio beskrevs den som en reklamlåt för tidningsutdelare. Helt fel såklart. Jag blev så upprörd att jag mejlade redaktionen på P4 och sa som det var. Att det må vara ett konstigt inslag men att det är långt ifrån reklam. Även om jag inte tog upp saken med P4 så kan man  anklaga vårt knäck för en rad andra saker. Ineffektivitet till exempel. Det gjorde att jag fick redaktionens interna antipris för årets "mest jobb för minst effekt". Varför? Jag hade TVÅ eminenta fotografer (Andreas och Pi) med mig när vi åkte hem till Ted Åström för att intervjua honom om att han kanske eventuellt var Julbocken. Inte i proportion till klick, kommentarer eller andra glada tillrop. Där snackar vi inga mängder precis. Men filmen! Jävlar vad snygg den blev. 

Idén att göra Olyckan till Julbocken fick jag under något av alla spånmöten och Ted Åström hakade på. Jag hade till och med skrivit en liten text till honom som jag tyckte passade perfekt in på den gamla Olyckan-sången. Men det tyckte inte han. Ted gjorde som han ville och gick ut hårt på munspelet medan han gnäggande att han var getabock – helt utanför min text. En underbart skruvad stund. Jag älskar Ted Åström för att han var så bjussig. 

Allt det här började jag tänka på när Facebook påminde mig om att det var sex år sedan. En evighet och samtidigt alldeles nyss. 

Ytterstan en sak är värd att ta upp innan jag släpper detta för den här gången. Min dåvarande kollega Håkan Kjellgren lade stor möda och mycket arbetstid på att teckna en bild till artikeln om den hornbeklädde. Trots att vi var tre personer som gjorde jobbet varav två som jag nämnde var fotografer, så fanns inga stillbilder värda att dra hårt på. Då fick Håkan rycka ut och göra en mycket avancerad sammanslagning av mitt ansikte och en ja, julbocks ansikte. Herre vilken skicklig tecknare han är. 

Helsidan som den såg ut i papper:

Och förresten, efter att jag mejlade till P4 står det nu så här om programmet:

Fantastiska minnen. God jul(bock) på er alla.