Det märkligaste jag någonsin fått i tryck

Artikeln publicerades i Direktpress-tidningarna år 2013 strax före jul och är ett stycke uppvisning i udda "journalistik". 

Oklar vinkel, extremt mycket överjobb och ett filmtillägg som är svårt att förklara. 

Kul? Ja extremt kul. Att få göra. Huruvida läsarna tyckte det var kul har jag mycket svårt att uttala mig om. 

Förra året blev det hela aktuellt igen då Ted Åströms lilla sångtrudelutt som han gjorde enkom för vår räkning (se klippet här nedanför) hamnade i en P4-special om jullåtar. 

Det var min tidigare kollega Joakim Vestlund som upptäckte det. 

https://www.facebook.com/RonObvious/posts/10156226620596298

I radio beskrevs den som en reklamlåt för tidningsutdelare. Helt fel såklart. Jag blev så upprörd att jag mejlade redaktionen på P4 och sa som det var. Att det må vara ett konstigt inslag men att det är långt ifrån reklam. Även om jag inte tog upp saken med P4 så kan man  anklaga vårt knäck för en rad andra saker. Ineffektivitet till exempel. Det gjorde att jag fick redaktionens interna antipris för årets "mest jobb för minst effekt". Varför? Jag hade TVÅ eminenta fotografer (Andreas och Pi) med mig när vi åkte hem till Ted Åström för att intervjua honom om att han kanske eventuellt var Julbocken. Inte i proportion till klick, kommentarer eller andra glada tillrop. Där snackar vi inga mängder precis. Men filmen! Jävlar vad snygg den blev. 

Idén att göra Olyckan till Julbocken fick jag under något av alla spånmöten och Ted Åström hakade på. Jag hade till och med skrivit en liten text till honom som jag tyckte passade perfekt in på den gamla Olyckan-sången. Men det tyckte inte han. Ted gjorde som han ville och gick ut hårt på munspelet medan han gnäggande att han var getabock – helt utanför min text. En underbart skruvad stund. Jag älskar Ted Åström för att han var så bjussig. 

Allt det här började jag tänka på när Facebook påminde mig om att det var sex år sedan. En evighet och samtidigt alldeles nyss. 

Ytterstan en sak är värd att ta upp innan jag släpper detta för den här gången. Min dåvarande kollega Håkan Kjellgren lade stor möda och mycket arbetstid på att teckna en bild till artikeln om den hornbeklädde. Trots att vi var tre personer som gjorde jobbet varav två som jag nämnde var fotografer, så fanns inga stillbilder värda att dra hårt på. Då fick Håkan rycka ut och göra en mycket avancerad sammanslagning av mitt ansikte och en ja, julbocks ansikte. Herre vilken skicklig tecknare han är. 

Helsidan som den såg ut i papper:

Och förresten, efter att jag mejlade till P4 står det nu så här om programmet:

Fantastiska minnen. God jul(bock) på er alla. 


Branschpressen är ganska lik en lokaltidning

Jag plockar fram mitt gamla lösa tangentbord till mobilen för att skriva det här. Det går aldrig att få till helt rätt känsla genom att skriva på skärmen. I kombination med iA Writer = as good as it gets with this mobile setup.

Det har nu gått ett halvår sedan jag började på Fastighetsnytt och Byggindustrin, vissa saker har rullat bättre än andra men överlag tycker jag det går bra. Jag träffade en person i mediesvängen nyligen som sa att branschtidningar är som lokaltidningar, där målgruppen är tydligt avgränsad och där vissa nyheter blir nyheter enbart för att det rör en viss (marknads)plats. Det tyckte jag var bra sagt. Jag älskar lokaltidningar. Tankesättet att koppla ihop dem med det jag gör nu är en hjälp i sökandet efter rätt tonalitet och uttryck. Även om det dagliga betandet av pressmeddelanden kan kännas futtigt ger det faktiskt kunskap om branschen. Att kombinera ett sådant rajtande med uppföljande samtal och intervjuer är trots allt det mest effektiva sättet att hitta egna vinklar och samband.

Två dagar återstår på det här arbetsåret innan jag tar lite julledigt. Det känns välbehövligt. Tempot har varit högt och det kommer inte att vara lägre i januari. Jakten på nyheter, kul vinklar och nya läsare fortsätter 2020.

Hoppfullt när det går bra för frilansare

För cirka femton år sedan jobbade vi ihop en kort period på Katrineholms-Kuriren. Hon är också från Julita. Sedan dess kanske vi har stött på varandra någon gång men inte mer än så. I dag träffades vi böjda över varsin barnskridsko som behövde knytas på Östermalms IP. Jag var där med tvillingarna och hon var där med sina barn. Länge jobbade vi på varsin av lokaltidningarna i Stockholm. Hon på Mitt och jag på Direktpress. Nu är ingen av oss kvar. Och efter att ha pratat med henne en stund verkar hon ha hoppat av på grund av liknande skäl som jag. Det blir svårt att slita på med allt när tron på företaget och verksamhetens inriktning börjar svikta. 

Mer glädjande var att hon fortfarande jobbar med journalistik, som frilansande reporter med en bred palett av uppdragsgivare (eller snarare köpare). Sådant gör mig alltid glad, när duktiga journalister hittar nya bra sätt att fortsätta jobba med just journalistik. Vi enades om att lokaljournalistiken trots allt är något extra – och att den förtjänar det bästa. 

Tänk om den kunde nå en ny storhetstid istället för denna nedförsbacke som råder nu. 

 

Fredrik Blom

Hade inte en aning om att Statens fastighetsverk gjorde tidning. Mycket fina bilder här. Gillade reportaget om Fredrik Blom, arkitekten som tydligen ritat Kastellet där jag var i fredags. Frågan är hur duktig han var i det fallet eftersom byggnaden dömdes ut som bostäder ganska kort tid efter att det byggdes med syfte att vara just bostädet. 

 

Militärt klotter pryder tornet i Kastellet

I fredags hade vi konferens i Kastellet på toppen av Kastellholmen. Jag har aldrig varit där tidigare så det var kul att få se hur där ser ut. Ungarna frågar alltid vad det är för något när vi åker förbi med Djurgårdsfärjan. En första upplaga byggdes i mycket enkelt uppförande på 1600-talet, som en entré till Stockholm. Att hissa flaggan var en viktig funktion. På 1700-talet byggdes en större variant som flög i luften då det blev något tjall i ammunitionsförrådet som låg här. Efter det byggdes dagens Kastellet. Det var tänkt som bostad åt personer inom försvaret men dömdes snabbt ut på grund av husets uselhet. Idag är det konferensanläggning. Näst längst upp finns ett trevligt runt rum med koppling till två stora terrasser på taket. Utsikten är magnifik. Allra längst upp finns ett litet torn med en flaggstång. Dit åker högvakten varje dag för att flagga. Traditionen återupptogs ganska nyligen tydligen. Den sista trånga trappan är full av militärt klotter. Förvånansvärt städat, inte en kuk någonstans. Istället är det efternamn, initialer, årtal och avdelningsnamn som finns inpräntade här. 



Vinterland

Äntligen kom solen fram. Vid lunch lyste den så starkt att jag var tvungen att kisa när jag tog en promenad i Fredhäll. 

På kvällen möttes jag av en snölykta vid Tanto. Ovanpå papperskorgen. Så bra.

Ny arbetsvecka över – det går fort nu

Jag är sist kvar kontoret och hänger kvar en stund extra bara för att det är skönt när det är tomt. Jag gillar den stunden på fredagseftermiddagar när arbetsdagen är slut och det inte är någon panik hem just för att det är fredag. Barnen klarar att äta middag lite senare och man själv hinner avsluta arbetsveckan utan andan i halsen. Det är långtifrån alltid det går, men när det går ska man ta tillvara på det. 

Det är några intensiva veckor kvar fram till jul då mycket ska hinnas klart. För en liten stund sedan skrev jag äntligen färdigt en av de artiklar jag hela tiden blivit tvungen att skjuta på eftersom andra mer akuta grejer kommit före. Nu har jag bara en längre grej kvar att skriva innan julen och det känns helt lugnt. Det är reportage som det faktiskt ska bli kul att göra, som jag gärna lägger lite extra möda på. 

I övrigt har min egen produktion i veckan mest bestått av notiser och korta rajts. Men jag fick ett snack med Boverkets generaldirektör Anders Sjelvgren om deras stundande reformarbete och jag fick loss en liten fin fastighetsnyhet om en gammal gård som Stockholms stad ska sälja via bolaget Micasa. Båda har fått fin trafik. Sådant är alltid kul. 

Trevlig fredagkväll. Nu drar jag hem.