Två veckor på ny redaktion

Nu har jag gjort två veckor som nyhetschef på Fastighetsnytt och Byggindustrin. Fast så mycket aktivt nyhetsarbete har det inte hunnit bli, än så länge har det mesta handlat om att förstå existerande rutiner och upplägg, sätta sig in i ansvars- och rollfördelning bland övriga på redaktionen och en väldig massa genomgångar av digitala verktyg. Eftersom jag är knuten till två olika publikationer behöver jag ha koll på två olika publiceringsverktyg för webben och för nyhetsbrev. Men det tar sig. Jag har väldigt mycket bättre koll nu än för bara en vecka sedan och det är ett bra klimat att kliva in i. Viljan finns att göra ännu bättre journalistik. Det är det viktigaste. Ofta går det att göra ganska stor skillnad med ganska små medel.

För egen del handlar mycket om att snabbt komma in i ämnet, få koll på personerna, förtagen och de hetaste frågorna för respektive bransch.

Ni som jobbar inom bygg- och fastighet får gärna tipsa mig! Om affärer, stadsutvecklingsprojekt, rekryteringar, goda exempel, intressanta historier, politiska beslut och allt annat som rör bygg- och fastighetsbranschen.

andreas.jennische@gmail.com

Träffade Twitterbekant på jobbet – det var första gången live

Det har hänt flera gånger, att jag ser personer i verkligheten som jag tidigare bara sett på bild via deras Twitterkonton. Jag har bra ansiktsminne på det sättet. Men det är inte alltid den andra personen känner igen mig tror jag och det är sällan det händer något mer vid de där tillfällena än att jag tyst för mig själv konstaterar att "där var hen från Twitter". Idag blev det lite annorlunda. Under min lunch fick jag ett direktmeddelande från en person som sett att jag nu jobbar i Bonnierkomplexet i Marieberg och som skrev "jag började också i måndags, jag tror vi sitter nära varandra, ska vi käka lunch någon dag?". Självklart svarade jag. Sedan gick jag ut på en lunchpromenad och vem möter jag nere i receptionen – the Twitterperson som nyss hört av sig!

Kul när Twitter förenar. 


Nu börjar jag nytt jobb


Vilken fantastiskt fin sistadag på kortsemestern. Solen har strålat hela dagen och jag hann gräva ett grönsaksland, springa över fälten och bada i sjön innan vi drog hem till Tanto igen. Imorgon börjar allvaret. Då kliver jag in på Bonnierkomplexet på Marieberg och börjar min tjänst på Fastighetsnytt och Byggindustrin. Det ska bli väldigt roligt. Jag hoppas att alla i mina nätverk som har bra tips hör av sig till mig. Konkurrensen är hård och om man inte är bäst, jag då är man sämre. 

Hellmark Knutssons (S) önsketänkande: Håll hyrorna nere och släpp in kulturen

De två senaste dagarna har jag läst urbanisten och stadsbyggnadsforskaren Alexander Ståhles bok Alla behöver närhet om framtidens städer. Den kom ut för tre år sedan och har blivit uppmärksammad på många håll sedan dess men jag själv har inte läst den från pärm till pärm förrän nu. Det är värt att göra det. Ståhle är duktig på att vända på perspektiven och få läsaren att starkt ifrågasätta den gräddfil bilar har i våra städer. Ståhles lösning är enkel på papper men desto svårare att genomföra i verkligheten: förtäta istället för att låta staden bli bredare, låt gångtrafikanter vara i fokus när kvarter och stadsdelar tar form och ge sedan plats åt cyklister, spårtrafik, bussar, transporter och privatbilister – i fallande ordning. 
Ståhle ger många exempel från forskningen och tar upp konkreta exempel från andra storstäder runt om i världen för att ge extra tyngd åt poängen att bilarnas hegemoni måste bort. Han trycker också på att detta ger bra möjligheter till intäkter för investerare och fastighetsbolag. 

”Kan man sälja en trivsam, spännande plats utan att bära kostnader för väg och parkering gör man helt enkelt en bättre affär”, skriver Ståhle. 

Han hänvisar bland annat till en analys av kontorsmarknaden som Stockholms läns landsting (nu Region Stockholm) och sex kommuner gjorde 2011 som visar att hyresintäkterna kan bli hela 90 procent högre om det på gångavstånd finns kollektivtrafik, restauranger, butiker och andra kontor. 

Samma grundprincip gäller också för bostäder i städerna. Ju närmare service, kultur och handel desto mer attraktivt. 
Men det är också här det blir lite svårt, vilket Ståhle själv belyser. För stigande hyror och bostadsspriser må driva tillväxt och gynna marknaden men till slut blir det för dyrt för de flesta att bo eller hyra där. Gentrifieringen är bra till viss nivå men om den går för långt blir områden och platser oattraktiva. Att hitta ett sätt att nå balans, att kunna skapa täta klimatsmarta städer där alla har råd att bo och leva utan segregation och där kulturen har en given plats, ja det är tiotusenkronorsfrågan. Både politiker, ekonomer, arkitekter och stadsplanerare kämpar ständigt med att komma fram till svaret. Förmodligen finns det flera. Antagligen behövs en kombination av åtgärder. 

Kulturen får plats – eller?

Just kulturens plats, eller snarare bristen på plats för kulturen, var temat på det frukostseminarium på Stockholms handelskammare som jag besökte i tisdags. 
Rubriken var Låt de kreativa näringarna ta plats för attraktivitet och innovation. 

Helene Hellmark Knutsson (S), vice ordförande för riksdagens näringsutskott och tidigare kommunalråd i Sundbyberg var en av deltagarna i panelen. Hon berättade om hur Sundbyberg i början av 00-talet pressades av befolkningsminskning. Stockholm och Solna drog nya invånare men inte Sumpan. Idag är Sundbyberg en av landets snabbast växande kommuner. 
Förändringen, enligt Hellmark Knutsson, började med en satsning på att göra om det gamla industrikvarteret Plåten till Signalfabriken – med krogar, fik och handel.  
”Det blev ingången till att skapa en buzz”, sa Hellmark Knutsson. 
Mer radikal lät hon senare under diskussionen när hon förslog att kommunalpolitiker och fastighetsägare skulle våga några gamla industrilokaler vara kvar och behålla de låga hyrorna och sedan släppa in kulturen och låta den sköta resten. 
”I Stockholm finns ju Slakthusområdet... men där kommer det också snart att vara fint”, avslutade Hellmark Knutsson för att liksom själva sätta punkt för den utopiska tanken att låta området vara fritt från stora planer. 

Slakthusområdet snart fräsigt 
Men det finns fastighetsbolag som verkar skriva under på Ståhles resonemang att det finns pengar att tjäna på tät stad med höga urbana kvaliteter och lågt bilanvändande. 
Helena Olsson, chef för stadsutveckling och samhälle på Fastighetsägarna Stockholm, som också var med i debatten tog upp Atrium Ljungbergs satsning på att behålla kulturen i form av Nobelberget när AL nu bygger nytt i Sickla. Kulturbevarandet gjorde att bolaget fått köpa stora delar av Slakthusområdet av Stockholms stad. Draget att satsa på kultur och de kreativa näringarna stämmer väl överens med hur staden hoppas att nya Söderstaden och Slakthusområdet ska bli. 
Dock är det väl tveksamt om där kommer att finnas några billiga hyresrätter. Det i kombination med några lågprislokaler i före detta i industrikvarteret lär ju annars sätta fart på hajpen. 

Jag hoppar tillbaka till Ståhles bok innan jag sätter punkt. Ståhle pekar ut Kristina Alvendal som en person som tidigt insåg att bilstaden är mindre attraktiv än den stad som ger mer plats för gång-, cykel- och kollektivtrafik. 
Alvendal var moderat stadsbyggnadsborgarråd som under mandatperioden 2006-2010 ledde arbetet med att ta fram en ny översiktsplan för Stockhom. Den fick namnet Promenadstaden och pekar just på värdet av att skapa en tät stad utan barriärer mellan stadsdelar och där fotgängarna ska prioriteras. 
Efter läsningen undrar jag varför hon så hastigt försvann från Stockholmspolitiken 2010. Den borgerliga alliansen vann valet igen det året och fick ha makten i två mandatperioder i rad, men Alvendal gick tillbaka till det privata näringslivet... Där finns kanske något intressant att rota i. 

Jaja, hur som helst. Det blir kul att fortsätta bevaka stadsutvecklings-, bygg- och fastighetsfrågorna. 


Playhouse

Käkade lunch på Playhouse i City idag. Jag var där med Erik. Vi hade ett trevligt samtal och rörde oss fritt över ämnena.

Några timmar senare tog jag och barnen bilen till landet. Helene kom efter med tåg.

Underbart. Så här glad blev min dotter:

Bra var också besöket hos optikern. Jag gick till ett ställe jag inte varit hos förr. Träffade en mycket proffsig optiker som tog god tid på sig. Kände mig riktigt ompysslad. Hennes otippade slutsats var att jag hade för starka glasögon. Kanske en delförklaring till min så ofta återkommande huvudvärk. 

”Vem får egentligen Metro?”

Packade simväskan efter frukost och tog cykeln mot Eriksdalsbadet. Jag hann knappt börja trampa ordentligt förrän jag stötte ihop med en före detta kollega. Hen berättade om Metro. Om hur alla anställda bara två veckor före det stora beskedet om rekonstruktion fått gå på stor konferens på Berns där ägaren Ager-Hansen pratat i två timmar (!) om Metros betydelse och om vikten av print. 

Kort därefter blev enligt min före detta kolla tre personer från redaktionen uppsagda. De fick gå på dagen! 

Jag undrade lite försiktigt vem som egentligen får nya pappers-Metro. Enligt vad som sagts i branschpress skulle första numret delas ut till alla hushåll på Södermalm. Men ingen av alla Söderbor jag känner fick det numret. Och nummer två delas ut på Östermalm efter vad jag förstår.

Min före detta kollega var också undrande till utdelningen. 

För alla Metro-anställdas skull önskar jag att det går bra.

***

Simningen gick bättre än häromdagen. Jag hann köra 1200 meter precis innan det började regna. 

***

Ihållande regn och dåliga kläder fick mig att ta tuben till Odenplan och Stadsbiblioteket. Där satt jag och läste i två timmar. Det gav mig en stark känsla av lyx. Dessutom: research inför mitt snara återinträde i arbetslivet. Yay!