Le Blog

Carl Andreas Jennische – I’ll keep you posted

Varför har jag aldrig tidigare gått till en barberare?

Jag har cyklat förbi The gentlemens barbershop nästa varje sedan det öppnade på Hornsgatan för ungefär fyra månader sedan. Idag gick jag in. 

Bülent Gürkan som driver stället var en riktig trevlig och kunnig prick. Han klippte mig och trimmade mitt skägg. Det sistnämnda med både sax, maskin och kniv. Det fanns bara ett problem: det kittlades! Jag var tvungen att be honom avbryta flera gånger när han skulle fixa till skägget på halsen. Jag skrattade rakt ut! 

Det kändes lite awkward att be honom göra pauser för att jag skulle få skratta klart men han tyckte inte det var något särskilt och berättade om en släkting som kände likadant som jag, med skillnaden att det för honom var mustaschklippningen som kittlade värst.

So smooth

I det stora hela var det en mycket trevlig upplevelse. Och skägget, vad jämnt och fint det blev. Jag hade aldrig kunnat ansa det så. 

Bülent berättade att det är först på senaste fem åren ungefär som det funkar att jobba som enbart herrfrisör i Stockholm. Tidigare krävdes det att man skulle klara av att klippa damer också för att få jobb. Skäggmodet har ändrat på den saken. Men det lär dröja tills det är så vanligt, och billigt, som i Bülents forna hemland Turkiet. Där, berättade han, öppnar barberarna vid klockan 06. Dit kan män gå in på väg till jobbet, få en rakning och en kaffe för en relativt låg peng och samtidigt hinna snacka lite skit. Det låter ju fantastiskt trevligt. 



Blodmånen över skogen

Jag kom med tåget och gick bara in i torpet för att lämna ryggsäcken. Helene och barnen väntade nere vid sjön, redo för ett blood moon party, så jag hade bråttom. Jag längtade efter dem. Kvällen var varm och luften stod stilla, svetten klibbade på min rygg. För varje armtag jag tog omslöt mig vattnet med en smekning som för att skölja bort stressen från arbetsveckan. Plötsligt bytte himlen skepnad och drog igen sitt valv med mörka gardiner. Det mullrade. Vi hade hunnit äta maten men det kändes inte värt att invänta grannarna som sagt de skulle sluta upp för månspaningen.

Vi åkte hem till dem istället. 

Det var inte helt lätt att se månen. Vi tog alla barn med oss på grusvägen bakom det stora stallet och fick gå långt innan den dök upp. 

Men så kom den, strax ovanför skogen i sydost. Som en svagt rosaskimrande cirkel halvt täckt av moln. 

Drömmar om nya vägar

Skulle det gå att få ut mer av vardagen om man bodde på landet alltid? Den frågan kommer jag alltid att brottas med. Sannolikheten att den omsätts i praktiken bedömer jag som låg. Åtminstone de närmsta åren.

Varje ögonblick är små Stockholmshistorier

Varje arbetsdag cyklar jag genom Stockholm. Jag passerar Hornsgatan, Slussen, Slottet, Grand Hotel, Nybrokajen och Strandvägen. Platser fulla med liv och rörelse. Detta cyklande har givit stoff till massor av lokala nyheter för StockholmDirekt genom åren. Och till en massa bilder för privat bruk, av olika slag. Solnedgångar över Söderströmsbron (en av Stockholms mest fotograferade platser), klotter, rivningen av Slussen, bilar, cyklar och människor. Bilder av stadsliv kort sagt. Jag älskar sådana bilder. På Stadsmuseets fantastiska bilddatabank Stockholmskällan finns tusentals bilder på Stockholm genom historien. Vissa tagna redan i slutet på 1800-talet. Bilderna jag alltid funnit mest intressanta är de som visar vardagsögonblick på gator och torg. Kvinnan som står och väntar på bussen på ett regnigt Tegelbacken på 1950-talet. Gubbarna som spatserar fram längs Norr Mälarstrand iklädd rock och höga hattar. Parkeringen utanför Farsa centrum fylld med första generationens familjebilar. 

Blink blink klick klick 

Tänk om det gick att fotografera med ögonen. Om jag slapp hala upp mobiltelefonen varje gång jag råkade se något som borde förevigas under mina cykelturer... vilka bilder det hade kunnat bli. 

Jag kan direkt räkna upp tre saker jag skulle fångat bara idag:

Minen på den räsercyklist som tvingades bromsa precis när han fått fart igen efter rödljuset vid Slussplan eftersom en turist på hyrcykel vinglade till i precis samma ögonblick.

Kvinnan som ställt upp två wine spritzers på räcket vid Ekens träterrass för att fotografer dem med Gamla stan som fond. 

Hojtarn” utanför Systembolaget på Rosenlundsgatan som stod och viftade med sin blå Ikeakasse som så många andra dagar. Den bilden hade jag dock behållit för mig själv. 

För vissa gånger handlar det om just ögonblick. Om man bara är lite sen så missar man allt. 


Simmade hårdare än jag någonsin gjort förr

500 meter gånger tre, med en kort kort vila mellan varje set. Det tog 36 minuter. Det säger mig ingenting men jag vet att det varken är helt uselt eller supersnabbt. Nu har jag i alla fall en tid att jämföra mig själv mot nästa gång. Jag har hur som helst aldrig simmat så koncentrerat som idag. Det var långt ifrån det roligaste jag gjort men om jag ska snabba upp mitt simmargame måste jag nöta längder. Det tar emot varje gång jag ska till Eriksdalsbadet, men väl på plats, ombytt och klar, då är det okej. Väl i vattnet finns ju inget annat att göra liksom. 50 meter år ena hållet, 50 meter åt andra. Det är den sämsta grejen med att simma. Det går inte att nominera med något annat. Ingen musik, inget prat, ingen distraktion. Utomhus i en sjö eller hav är det en upplevelse att simma. Då räcker det gott i sig självt. Men i en bassäng är det knappast att tala om något liknande. Det enda man ser är smuts på botten av bassängen. Men skam den som ger sig. No pain no gain har man ju lärt sig.