Underbart dålig parkering och andra bra saker från rundan i Vasastan

















Jag lämnade sonen på kalas i Vasastan och passade på att springa en sväng istället för att åka hem och vända. Det slog mig direkt att jag borde göra liknande saker oftare. Det blir väldigt mycket roligare att springa på nya ställen än de gamla vanliga. Trots att jag var reporter på Vi i Vasastan för längesedan och ägnade mycket tid åt att promenera och cykla  runt i stadsdelen finns fler platser här som jag aldrig varit på. Karlbergs slott till exempel. Konstigt nog har jag liksom missat det. Tills idag då. Jag sprang runt i parken. Tittade på graven där Karl XII:s hund Pompe ligger begraven och välte några traktordäck som låg och skräpade på militärerna terrängbana. Regnet övergick till sol och jag kände hur humöret skiftade på samma sätt. 

På trästaketet längs gångvägen förbi slottet såg jag min näst bästa parkering av en elsparkcykel. Den allra bästa är den här:

Det där kallas extremparkering.

Posted by Andreas Jennische on Thursday, October 31, 2019

Karlbergs station kollade jag också in. Öde och tom där den står i slutet av Norrbackagatan. Men den digitala skylten lyste om än tom på information om kommande och avgående tåg. 

Bonuspappa

 Det största barnet fyllde 16 år igår. Det var alltså 14 år sedan jag träffade honom första gången. I efterhand känns det alltid som åren gått fort. Under tiden kan det vara annorlunda. Men nu är vi här med en nästan vuxen man i familjen. Det är en häftig känsla. Jag är tacksam över att få vara med.

Tårtan vi firade med bakade jag utifrån ett recept jag hittade här. Om du provar att göra samma skulle jag råda dig att dra på lite mer hallon och grädde i mellanlagren. Receptet för bottnarna var mycket enkelt och bra. Långt ifrån vegan dock på grund av väldigt många ägg.

Uppsala-lala

Williams pub i Uppsala. I lördags kväll åkte jag dit för en utflykt på egen hand. Rockbandet Dimma stod på scen och det är inget man vill missa. Två tredjedelar Jennische och sjuttitalsrock på svenska. Tajtare än någonsin var det. Som bonus gjorde Slutna ögon sin första spelning någonsin och där råkade min före detta kolla Johanns brorsa vara med. Det blev en väldig massa hej och tjena och trevliga snack. Kusin Ulrik var också där och Sofia som jag inte sett på flera år. En fin kväll blev det, som fortsättning på en i övrigt bra lördag.

Tidigare under dagen hade jag nöjet att stöta ihop med Anders Sundström på Rosenlundsgatan. Han är numera en glad pensionär. Vi snackade om journalistiken på DN och Direktpress, om mitt nya jobb och lite allt möjligt. Det var fint att se honom.

Återupptäckte Periscope

När jag låg och slösurfade på mobilen i soffan återupptäckte jag Twitters livesändningsapp Periscope. Där finns en massa aktuella nyhetssändningar om Irankrisen till exempel. Jag ramlade in i den här där Joe Biden, vice president under Obama-åren tillika presidentkandidat inför valet i USA senare i år, pratar i nära 20 minuter om hur han ser på Trumps attack mot Iran och följderna den fått och kan tänkas få.

Se sändningen av @ABC: HAPPENING NOW: Joe Biden makes foreign policy statement amid escalating tensions with Iran.

https://www.pscp.tv/w/cOTvWTEwNjE5NzA3fDFtckdtcmtlWFJNSnmGmgR1tNLZpf5HNp-Kyfs4ti3gLqbkC1MNNWXChu7kIQ==

Läsvärt om Netflix-satsningen The Irishman

Jag har nu sett The Irishmen. Hade dålig koll på Hoffa-historien och började googla efteråt. Hittade den här mycket välresearchade artikeln om filmen och boken den baseras på. Ett tips:

https://slate.com/culture/2019/08/the-irishman-scorsese-netflix-movie-true-story-lies.html

Den är lång men värd att läsa i sin helhet om du så bara är måttligt intresserad av maffiahistoria eller av Scorseses och de Niros monstersatsning. Joe Pesci är för övrigt den bästa i hela filmen, som är en härlig och extremt snygg gubbfest. 



Så var det nya arbetsåret igång

Första dagen på redaktionen 2020 var mycket stillsam. Bara jag och kollegan Anders. Eftersom vi inte börjar leverera som vanligt förrän nästa vecka är de här två dagarna vikta åt att göra det där som inte hanns med före helgerna. För mig har det betytt att klippa film i Premiere pro, ett program jag aldrig tidigare behövt använda. Jag har klippt en hel del enkla webbfilmer men då bara i mobilen eller med det browserbaserade programmet Qbrick. Det är betydligt enklare än Premiere pro. Men jag gör som vanligt när jag ska lära mig nytt, koncentrerar mig på de funktioner jag måste använda och låter resten komma med tiden. Tack och lov har filmsnillet Mattias gjort en mall som är hyfsat enkel att följa. Det blir habilt. Som vanligt kommer man på att det fattas en massa rörliga genrebilder när man väl ska klippa ihop materialet, men men, man lär sig som sagt.

Nu ska knyta löparskorna och springa hem. 


Hamnade i nödläge – gjorde en Bear Grylls (typ)

 Varför vet jag inte men plötsligt fick jag ett skav på vänster fot när jag sprang idag. Jag har använd samma skor alldeles för länge men har aldrig någonsin fått ont av dem. Och strumporna har heller aldrig strulat. Men i hålfoten var en elakt röd blemma när jag stannade till för att titta efter. Det hade inte gått hål, men nästan. Jag vill inte ha sår på fötterna. Man ska vara lite försiktig med det har jag lärt mig, det leder lätt till sepsis. Då jag inte springer omkring med plåster eller andra förband var jag tvungen att tänka ut något annat att skydda blemman med. Vitmossa! slog det mig. Det är vad Ronja Rövardotter använder när en häst blivit riven och visst är det vad John Wiseman skriver om i Överlevnadshandboken. Kanske inte. Men jag tog till det, och det funkade okej. Jag kunde i alla fall springa den återstående milen med det jag trodde var vitmossa nerkörd i strumpan utan att få något sår. (Det visade sig senare vara något annat men det återkommer jag till).

John Wiseman alltså. Min brorsa fick den där boken i födelsedag eller julklapp när han var som mest mottaglig och lusläste den. Själv läste jag den aldrig själv men han återberättade så mycket att det känns som jag gjort det. En sak minns jag på ett ungefär. Hur man ska göra om man försvunnen i naturen utan mat och hittar bär eller svamp man inte känner till. Då ska man ta ett bär eller en liten tugga av svampen och vänta i typ ett dygn eller så innan man äter något mer av det. Om man klarar så lång tid utan att må illa eller uppleva några andra obehagliga saker vet man att det åtminstone inte är dödligt i små doser.

John Wiseman har fått konkurrens på senare år. Den största utmanaren är nog Bear Grylls som gjort en jävla massa tv-program om hur man klarar svåra situationer och som nu släppt boken Så överlever du allt. Vårt stora barn fick den i julklapp. Jag har bara bläddrat i den men den verkar på alla sätt svinbra. Ett kapitel heter Så kör du helikopter. Ett annat Så överlever du en björnattack. Det är något annat än hotet från en liten blemma på vänster fot. Å andra sidan kan en sådan också bli dödlig om det leder till sepsis. 

Vad var det jag hade i strumpan om det inte var vitmossa? Jag fann svaret här. Vitmossa är mycket riktigt antiseptiskt men det jag hittade var så kallad fönsterlav. Den är inte antiseptisk, bara hård och stickig. Tur jag inte kände efter så noga. 

Observera att man inte får plocka lav och mossa hur som helst. Om jag tvingas försvara mitt agerande hänvisar jag till nödläge.

Hittade en tomte i skoge

De senaste nätterna har jag sovit som en död i cirka nio-tio timmar i sträck. Jag har vaknat vid 10 och känt mig förstörd i kroppen. I morse vaknade jag tidigt helt av mig själv och det gjorde mig så glad att jag reste mig upp och gick ut och sprang istället för att somna om. Det var rätt beslut. Jag hann se några tidiga solstrålar och även om det var några minusgrader ute så var luften helt stilla och allt mycket krispigt och vackert. Jag sprang på grusväg, genom skogen och på asfalt. Ett lätt litet puder låg över vägen på väg tillbaka mot Hovmantorp. Jag kom hem lagom till frukost. Ovanligt pigg.

Julturnén fortsätter – vi kämpar på

 Är på julturné och på det stora hela går det bra. Just nu sitter hela familjen i bilen på väg till svärmor i Hovmantorp och jag fördriver tiden i baksätet genom att skriva det här. Det är satans mörkt ute och nästan ingen trafik. Det råder apokalyptisk stämning utanför de stora vägarna. 

Min vän Patrik har gått och köpt hus i Katrineholm, bara två kvarter från mina föräldrar dessutom, så jag och Helene passade på att titta in och säga hej innan vi gick all in på julafton hemma hos mamma och pappa. Den motsvarade förväntningarna.

Igår var vi förbi torpet och tog upp båten, en syssla vi försummat under hösten. Det låg tjock dimma över sjön och båten var full med vatten. Det krävdes en god stund av ösande och tricksande för att få ut allt. Men det var skönt att vara utomhus och jag och Hedda rodde en liten bit när vi ändå var där.

Sedan åkte vi vidare i socknen och hälsade på en nyseparerad vän. Vi fikade en stund, pratade om livets snabba vändningar och människor som tappar greppet. Det var fint att träffas.

I morse rensade jag skallen och försökte jaga bort huvudvärken jag vaknade med genom att springa en sväng på naturstigen nere vid Näsnaren. Där var blött och långa bitar fick jag plumsa fram i decimeterhögt vatten. Spångarna var dränkta på sina håll och jag kom tillbaka med iskalla fötter och genomsura skor. Huvudvärken försvann tyvärr inte men jag blev på gott humör. Det blir alltid lättare att klara en dag i bilen efter att ha rört på sig innan.


Nya höghuset vid Ringvägen börjar sticka upp

Jag var nyligen på den officiella byggstarten (vilket såklart inte var den riktiga byggstarten, den skedde för flera år sedan) för det 19 våningar höga bostadshus som ska byggas vid Tobaksmonopolet på Södermalm. Nu börjar det sticka upp över marknivå. 

Du kan läsa mer om bygget här. Projektet heter Strato och är känt för att inte ha blivit överklagat under planprocessen.