Ute ur stan


Hela familjen har åkt till svärmor över helgen. Vi kom sent på fredag kväll och i morse vaknade jag efter att ha sovit som en död i åtta timmar. Det är trevligt att vara här, jag går ner i varv och det blir alltid mycket skratt. Vi tog en sväng till grannbyn efter frukost och där var det också mycket skratt. Det var marknad vid hyttan och den lilla ladan var full med både hemstickat och hemlagat och trångt med folk var det också. Ugnen brann och två mästare hjälptes åt att göra tomtar i glas inför publik, samtidigt som de hela tiden slängde käft med besökare. Ett museum fanns där också, med fokus på gamla tekniker inom glashantverk.

Sorgen i Trude Marsteins "Hem till mig"

Min favoritgenre inom skönlitteraturen är fortfarande äktenskapsdrama. Just nu läser jag Trude Marsteins Hem till mig. Plotten är densamma som alltid, det handlar om tvåsamheten som utmanas, om otrohet, föräldraskap, lögner och uppriktig kärlek. Man ska inte läsa romaner om äktenskap för att bli överraskad av vad som händer, utan för att låta sig sugas in i beskrivningarna av hur det händer och hur det känns.

Trude Marstein är liksom Geir Gulliksen från Norge och det finns likheter med den här boken och hans, likheter utöver temat alltså. Det är något med tonen. Marstein har en särdeles fin förmåga att hoppa tillbaka i tiden och teckna små briljanta scener ur helt vardagligt familjeliv på ett sätt att det drabbar. Saker barnen sagt, blickar din partner gett dig, skratt och gråt. 

Winter is coming, and summer och Söder Mälarstrands deppighet består

Tiden går fort nu. Veckorna rusar fram. Oktobers mitt är passerad och snart är det jul och sommar igen.

Jag gick en lång promenad idag och tänkte på tiden. Staden har förändrats en hel del under de senaste tio-femton åren. När jag flyttade till Sofo låg posten fortfarande i den lokal där Urban Deli nu firar ett decennium. Jag kommer ihåg "Pojkarnas" som jag lärde mig av Johannes att den lilla jourbutiken kallade, de vände kvällstidningarnas löpsedlar uppochner varje gång de var fyllda med skit som de sa. Det var ofta. Skåningen var en stor grej när de öppnade men där låg någonting annat nu. Slussen var ju en annan också såklart och i Hornstull fanns ingen galleria. Men vissa saker består. Några hoppas jag förblir orörda, det behövs outvecklade platser, men andra borde inte tillåtas vara så trista som de är idag. Södermälarstrand till exempel, en lång bilväg utmed vattnet med en öde strandpromenad intill. Hotellbåtarna och utsikten mot Kungsholmen och City räcker inte för att göra det trevligt. Här är så deprimerande att gå. 

Nu ska Stockholmsregionen satsa på film

Igår var jag på Kreativ Arena på Stockholms handelskammare. Ämnet var Stockholmsregionens arbete för att främja kulturnäringarna. Det mest intressanta var att lyssna till Patrik Andersson från B-Reel Film, bolaget bakom den mycket uppmärksammade folk horror-filmen Midsommar. Han berättade att det hade varit omöjligt, både ekonomiskt och praktiskt, att spela in den i Sverige. Istället valde man Ungern, det land som efter Storbritannien är Europas största filmnation idag. Patrik Andersson sa att han hade starka åsikter om Ungern som land och att han mycket hellre hade spelat in i Sverige, men att det tyvärr inte är något alternativ idag. 

– För att få upp filmnivån måste vi öka volymen av inspelningar och då måste det satsas på regional infrastruktur för filmproduktion och införas produktionsincitament, båda saknas. Vi har inte haft internationell höjd på filmandet på lång tid, som Patrik Andersson sa i en kommentar till Stockholms handelskammare. 

Irene Svenonius, regionlandstingsrådet, var på plats och förklarade att det ska tas fram en regional strategi för att göra Stockholmsregionen till en attraktiv plats för filmmakare och att det den 14 november ska hållas en stor konferens på ämnet. 

Det har gjorts insatser på området förr, till exempel under Roger Mogerts (S) tid som kulturborgarråd i Stockholm. Men det var ett kommunalt initiativ, nu är siktet inställt på att få en enhetlig strategi för hela regionen. 

Vi får se hur det går. Först när det spelats in några internationella storfilmer eller tv-serier kan man väl börja prata om ett reellt genomslag. 

Tänk om hans tanke stämmer? Vi kanske inte alls kommer att leva längre

Igår hade jag en långt och trevligt samtal med en sjuksköterska som ingår i den krets av vuxna som rör sig i samma miljöer  på grund av barnens aktiviteter. 

Han har varit tränare för barn i många år och upplever att barn fått en försämrad ork och motorik. Övningar som åttaåringar kunde göra förut klarar knappt tioåringar av nu, berättade han. Liknande saker har rapporterats i olika medier under de senaste åren. Vi vet också att välfärdssjukdomar är ett växande problem i stora delar av befolkningen. 

Välfärdsöverskott?

Det här hade fått sjuksköterskan att ifrågasätta den ofta upprepade sanningen att vi går mot ett stort välfärdsunderskott. Fritt översatt sa han ungefär så här:

"På lite längre sikt tror jag inte alls på det där att våra äldre når allt högre ålder och att fler måste jobba längre för att vi ska kunna finansiera den delen av välfärden. Det kommer att vända. Vi kommer att bli sjuka och börja dö tidigare igen". 

Ung och död

Om mänskligheten verkligen blir fysiskt svagare är det ingen orimlig tanke. Å andra sidan kanske behovet av kroppen minskar i takt med ökad digitalisering. Internet of things kan ju väl leda till internet of animals och internet of people. Det kanske inte heller är dåligt. En ung person jag känner brukar säga att han önskar att han kunde koppla upp dig direkt mot webben och inte behöva röra sig. Lite på skoj,  men också lite på allvar. 

Kanske tvingas vi jobba längre för att ha råd att bygga alla serverhallar som krävs. 


En ensam suppare på Riddarfjärden

Med långsamma men stadiga paddeltag gled den ensamma mannen över Riddarfjärden. Klockan var bara halv åtta på morgonen och det hela gav ett mycket stillsamt intryck. Jag stannade på toppen av Västerbron och fotograferade.

Selfie av ett lite mer seriöst snitt

Mannen nere till höger i bild har riggat en systemkamera på ett stativ vid amfiteatern i Rålis för att ta en selfie. Jag såg honom fippla med kameran, sätta sig rakryggad framför den, resa sig och fippla med den igen. Flera gånger om. En seriös selfie om en säger. Lite konstnärlig sådär med den stigande stentrappan i bakgrunden.