Åkte på NCC-invigning och bjöds på Titiyo-spelning




Byggjätten hade inte sparat på krutet när det nya huvudkontoret i Solna formellt invigdes under torsdagskvällen. Bubbel, snittar, vin, bärs, chokladpraliner och Titiyo. Tre låtar körde hon från den inverterade scenen (längst ner i en entré som till stor del består av en trappa). Första låten var passande nog den här:


Jag hann säga hej till ett par bekanta från förr och fick höra lite intressant information om Stockholms stadshus. En rundvandring hann jag med också. Det gav ett uppslag till en artikel för Fastighetsnytt och/eller Byggindustrin. Mer om det senare. 
Och inte att förglömma, hållbarhetsentreprenören Rebecka Carlsson körde en supersnabb och mycket engagerad dragning om exponentiell utveckling. Ett uttryck det lär pratas mer om framöver. 

Konkurrenten Byggvärlden var på plats i övrigt såg jag ingen media. 

En ovanlig onsdag

Istället för att springa eller cykla till Marieberg i morse tog jag tåg till Arbrå. Jag fick se snö, grävskopstillverkning och träffa flera trevliga människor som jobbar med helt andra saker än jag själv. Det är det bästa med det här jobbet, att få insyn i andra verkligheter och se nya saker. I Kilafors som vi passerade på vägen skymtade jag en gigantisk tuppskulptur, i Arbrå fick jag bevittna hur en svets skär ut figurer ur sex centimeter tjocka metallplåtar och i Gävle fick jag se den världskända halmbocken. Tretton meter hög är den enligt kommunens hemsida. Tyvärr kommer man inte ändå fram på grund av rigorösa säkerhetsåtgärder. 

 https://www.instagram.com/p/B5qR3GNHC4E3MiZ2hPzqH3wNUcOI2B-ozrzQIY0/?igshid=3x52j2rk389z

Uppseendeväckande var att Adhesive-Geir fotograferade bocken och lade ut en bild på Instagram bara en kort stund efter att jag gjort detsamma. 

 https://www.instagram.com/p/B5qR3GNHC4E3MiZ2hPzqH3wNUcOI2B-ozrzQIY0/?igshid=1o6eyq6d3fyz6

Sushin jag åt till middag i Gävle var okej. Gladare blev jag av att det på den vanliga lunchbuffén på Esplanaden i Arbrå serverades både quornfärs med skärbönor och vegetarisk pizza.

Keep on blogging in the free world

Numera skriver nästan allt i appen anteckningar på min Iphone eller på macen på jobbet. Det är bra med enkelhet. 

Men just detta skriver jag i  appen Ia writer för att det ger en så skön skrivmaskinkänsla. 

Jag har just läst det senaste numret av Byggindustrin. Jag är partisk men det blev riktigt bra. Mina kolleger är verkligen duktiga och kan sina ämnen. Snyggt utgjort är det också. I morgon ska jag själv ge mig ut i verkligheten för att hämta in material till ett reportage som ska skrivas inför något av de första numren som kommer i början av 2020. Jag ska norrut. Det ser jag framemot. 

Apropå att blogga hamnade jag i en diskussion med Blogg100-generalen Fredrik Wass på Twitter igår. Vi pratade just om bloggning och hur få det är som ännu gör det. I am stickning to it även om ingen annan än jag själv bryr sig. 

Första advent = nostalgitripp

 Det är nog för att julen är starkt förknippad med en lång rad saker som påverkar många sinnen samtidigt som gör att den får ett nostalgiskt filter över sig. Åtminstone är det så för mig. Adventstid väcker en massa minnen till liv. Kombinationen av traditionens färger, dofter, musik och särskilda sysslor är som en tidsmaskin. Särskilt starkt blir det i kombination med kallt väder och snö. Och det är inte främst barndomsminnen som poppar upp i mitt huvud utan snarare sådant från åren som ung vuxen. Gamla lägenheter, tidigare umgängen, vissa fester och andra upplevelser från ett vinterkallt Göteborg, London eller Stockholm. Som vanligt väljer hjärnans snillrika system att sortera bort mycket av det dåliga för att ge mer plats åt det fina. Det är en angenäm känsla.

Nya Alby har sadeltak

Idag lämnade jag redaktionen vid lunch för att ge mig ut i verkligheten för att göra reportage. Resan gick till grannkommunen Botkyrka där ett helt nytt stadskvarter vuxit fram runt Alby station. Det var kul att se det på nära håll, tidigare har jag bara sett de där speciella sadeltaken på håll. Ett av husen byggs bokstavligt talat på tunnelbanestationen och jag fick idag se en av de jättebalkar som som bär upp det hela. Herre vilken pjäs. 20 ton tung var den.

Motorvägar som skär genom städer och blir som murar

Cities thrive when they function as places of innovation.

Jag ramlade på en bra artikel från Forbes när slöskrollade mitt Twitterflöde. Under Twitter hade skapat ett innehållsflöde under rubriken urban planning och där fann jag en intressant länk. Artikeln är skriven av Adam Millsap och handlar om motorvägar. Om motorvägarna i USA som skapat välstånd genom att de lagt grunden för snabba transporter av människor och varor. Men framförallt om motorvägarna som klyver städer mitt itu och som därför hindrar vidareutveckling. 

Millsap skriver (fritt översatt från engelska) att ”täta städer uppmuntrar människor att möta varandra, vilket leder till kunskapsutbyte, att nya idéer får liv och att goda exempel plockas upp av fler”. Han fortsätter:

Det här leder i sin tur leder till högre löner för löntagare och högre intäkter för företag. Motorvägar som skär städer mitt itu skapat barriärer som hindrar utbyten mellan människorna på varsin sida. De blockerar också värdefull mark som skulle kunna användas till bostäder, företagslokaler eller allmänna utrymmen, parker till exempel, som gör storstäder mer attraktiva att bo och arbeta i”. 

Millsap tar också upp räkneexempel som visar att vissa urbana motorvägsleder skulle kunna tas bort från amerikanska städer utan att tillväxten skulle påverkas i någon hög grad. 

Jag tänker på detta och får upp bilden från min lunchpromenad i huvudet, med utsikt över Essingeleden 

Han håller en kniv mot min hals och jag älskar det

 Idag träffade jag barberaren jag går till numera. Han är en man i åldern 50-60 som röker pipa och är noga med detaljerna. Han pratar släpigt och vill gärna dra på after shave när han är klar med rakningen. Jag säger alltid ja tack, med resultatet att jag gått tillbaka till jobbet och luktar parfymbutik. Men det gör ingenting. Det är bara härligt. Själva stunden i stolen där framför spegeln är också trevlig. Jag har gått till samma ställe nu ett stort antal gånger och slipper därför säga hur jag vill ha det. 

– Behöver jag fråga? sa han idag. 

– Nej. svarade jag. 

Och så gjorde han sin grej med trimmer, sax och kniv. 

De första gångerna jag gick till en barberare hade jag svårt att slappna av. Att bli rakad av en annan person på halsen, som håller en vass kniv mot halsen dessutom, blir oerhört jobbigt när man spänner sig. Första gången, jag gick hos en annan då, var jag tvungen att be honom sluta gång på gång för att jag började skratta. Det kittlade något fruktansvärt. Nu har jag lärt mig att bara vila i det. 

Även om jag alltid får stressa dit för att hinna med allt på lunchen så kommer jag alltid tillbaka till jobbet som en lugnare och mer tillfreds person. 

Det kostar lite. Men det är det värt.